KAPTEN PAUL
AF
ALEXANDRE DUMAS. ?)
III.
Som de bevekelsegrunder, hvilka hade fört
kapten Paul till Bretagnes kuster ej hafva an-
nat sammanhang med vår historia än genom
de tilldragelser vi nyss berättat, skola vi lemna
våra läsare i samma ovisshet som invånarne i
Port-Louis, och fastän vår håg och vår lust
naturligtvis draga oss till land, skola vi följa
honom ännu två till tre dagar på hans äfven-
tyrliga färd på Oceanen.
Vädret var så vackert man kuhde önska det
de första höstdagarne i Vesterhafvets farvatten.
IEIndienne klöf raskt böljorna. De bekymmers-
Jösa sjömännen hvilade sig, betraktande hori-
sonten; och med undantag al några man, sys-
selsatta med manövern, fördref det öfriga af
manskapet sin tid efter behag, då hastigt en
röst liksom från himlen hördes ropa: Hoj!
hör hit der nere!
Hoj!, svarade högbåtsmannen, som stod i
förn.
Ett segel! sade den på utkik ställda ma-
trosen.
Ett segely, återupprepade hbögbåtsmannen,
herr vakthafvande officer! Låt underrätta kap-
tenen.
Ett segel, ett segel! upprepade alla de på
däcket kringspridda matroserna, ty i samma
ögonblick hade en våg gjort det på långt håll
varseblifna fartyget synbart för sjömännen,
fastän en passagerares eller en landtsoldats
mindre öfvade blick skulle hafva tagit det för
vingarne af en på Oceanen utsträckt fiskmås.
En seglare!v utropade i sin ordning en ung
man omkring tjugufem år, som hastade upp
på däck; fråga herr Arthur hvad han tänker
derom.,
Hör, herr Arthur,, ropade löjtnanten på
engelska, i det han betjenade sig af sin ropare
för att ej trötta sig onödigtvis.
Kapten frågar hvad ni tänker om det der
nötskalet.
Det tyckes mig,, svarade den unge oflicern,
till hvilken frågån nu var ställd och som hade
) Se ÅA. B. JE 174 och 477.