IlaDriIKOFeR. OC UCI YVIU UPPBllili RM nade till mamsell Forsslund, så hade hr Jonsson frågat henne, hvarföre hon så hade sagt, då det var hans egna lakan. ; Om böckerna yttrade hr Jonsson, att makarne LA Sjöbergs son aldrig egt 200 böcker, men väl att han haft några sådana, af hvilka han dels fått en del så-g som gåfva af Jonsson, och dels köpt de öfriga,C hvarvid icke sällan hr Jonsson utlagt penningarne, fa emedan fadren aldrig tålde böcker och nekat att ti lemna sonen medel till sådanas inköp. De böcker : sonen egde hade emedlertid haft sin plats på informatorns bokhylla, och då denne flyttats, hade sonen bedt att hans böcker skulle flyttas med, emedan han eljest icke hade någon lämplig plats för dem, och han fruktade att de skulle blifva uppkastade på vinden. Detta hade han icke velat neka, helst som sonen skulle fortfara att taga undervisning af honom. Hvad matvarornas bärande till honom, beträffar så förklarade han att framställniogen derom var alldeles vanställd. Hr Jonsson hade kommit till Sjöbergs år 4846 för att läsa för deras äldsta son, och derföre skulle han hafva både logis, vivre och serskildt lön, men han hade aldrig fått en skilling, och hvad kosthållningen beträffade, hade en sådan oordning egt! rum i Sjöbergska huset, att han ofta ingen mat fått, utan måst gå ut för att äta, påminnande han sig bland annat, att han en gång i fem dar å rad, så-y lunda icke fått mat hemma. Han hade tvärtom åtj skilliga gånger, då hr Sjöberg gått bort utan att lemna a penningar till mat, fått låna utafsina egna pennin-d Å F J! HUN DB 3 3 AR fa gar, så att mat åt hr Sjöbergs hushåll måtte kunna köpas, och serskildt anmärkte han en söndag, då sådant passerat, och då man hemtat lagad mat från Mäster Anders,, för penningar, som han för-. sträckt. ; Ordföranden anmärkte det besynnerliga deruti, att br Sjöberg skulle hafva gått bort en söndag,och att det derföre skulle fattas mat i huset, då man vanligen brukar köpa söndagens behof på lördagen; men Jonsson vidblef sin uppgift att så var förhållandet.1 Rörande föröfrigt maten, så hade sådan burits tilll honom, under det han bodde i Sjöbergs hus, ofta på Sjöbergs egen tillsägelse, på det han skulle slippa att N gå ut och äta och ofta sedan den lagats i Sjöbergs kök, då alltid Jonsson gifvit penningar åt fru Sjö-l. berg eller pigan till dess inköpande vid torgen. Il Hr Sjöberg frågade hvad Jonsson hade i hans kökl, att göra, och derpå svarade denne att, då han bodde i gården och ville hafva mat lagad, så hade han derom vändt sig till frun. Den mat som blifvit buren till Jonsson, efter se-l! dan han flyttat, hade kommit för barnens behof och icke för hans, samt hade den bestått i något strömming och sådant. Han hade trott, att det skedde i med hr Sjöbergs vetskap och vilja. Sedan nu hr Jonsson på fråga ytterligare upplyst, att han varit boende hos Sjöbergs från d. 49 Maj! 4846 till medio af April 1849 fick hr Sjöberg yttrall sig om hvad motparten andragit. Han började sålunda: 1 Hvyad jag nu hört häpnar jag öfver, och man skall vara i så stor nöd, för att slingra sig sålunda. Han förklarade, att Jonssons uppgift, att chäslångan blifvit skänkt åt honom, vore en osanning, så mycket påtagligare, som han egde ännu en alldeles dylik chäslång, och de båda tillhörde en dyrbar möbel, . som genom den enas bortskänkande skulle blifvit skingrad och förlorat en stor del af sitt värde. Väl hade hr Sjöberg, under det hr Jonsson vistades ihuset, lånat honom chäslången, på uppmaning af frun, l. som anmärkt, att den skulle vara så beqväm för bonom att hvila i sedan han spisat, men någon anledning att deraf göra en present hade alldeles ickel förekommit, och hvad beträffade marsoroligheterna och vaktgöringen derunder, så hade hr Sjöbergs egna arbetare dervid erbjudit sig att hålla vakt den första natten, och den sednare vaktgöringen hade blifvit bestridd af frivilliga af borgerskapet, sedan hr Sjöberg sjelf hos öfverståthållaren anmält, att hans husfrid blifvit störd. Hr Jonsson hade icke hållit någon vakt eller bestyrt om någon sådan, han var mycket räddare än jag, slutade hr Sjöberg. Angående byrån, så visste icke hr Sjöberg, om någon sådan, tillhörande hr Jonsson, fanns i hans hus, men hvad beträffade böckerna, så anmärkte han, att, då Jonsson flyttat, hade hr Sjöberg uttryckeligen förbjudit att hans familj fick med honom hafva någon slags beröring, hvarföre det föreföll honom orätt, att Jonsson likväl tagit befattning imed gossens studier. Hr Jonsson invände, att han icke hade haft någon kännedom om ett sådant förbud af fadern, så mycket mindre som, enligt sin uppgift, han blifvit ombedd att undervisa honom. Hr Sjöberg anmärkte, att någon anmodan att Jonsson skulle fortfara med undervisningen så mycket mindre kunnat komma i fråga, som Jonsson på förut anfördt sätt blifvit skiljd från Sjöbergs hus, och han dessutom förut brukat komma hem i så rusigt tillstånd, att pigorna måste hjelpa honom, och då medhaft gossen, som äfven varit öfverlastad. Hvad beträffade lönen, så hemställde hr Sjöberg, om det vore nog bevisande, att han till rätten upphemtade sina böcker, deruti hans bokhållare antecknat hvarje qvartals lön, som till Jonsson blifvit utbetaldt. Han visste väl, att han icke tagit något qvitto af Jonsson, men han ville beediga sina böcker, om denne skulle fortsätta sitt nekande att hafva erhållit sin lön. Ördf. framställde nu till Jonsson fråga, om han icke ville, sedan hr Sjöberg förklarat sig beredd att beediga sina böcker, afstå från nekandet i denna punkt; men denne vidblef hvad han förut yttrat. Vid frågan om maten ville hr Sjöberg hafva antecknadt iprotokollet, att det varit finare drickesvaror, som langats till Jonsson, och anförde, att, så länge det skedde hemma i huset och i mindre partier, hade han föga fäistat sig dervid; men då man började draga korgtals, bittida och sent, till ctt främmande hus, hade han icke längre kunnat se sådant med likgiltighet. Derefter företogs protokollsjusteringen, hvarvid åtskilliga nya omständigheter förekommo, bland anna att viltnet Forslund uppgaf sig anse hr Sjöbergs sor under hr Johanssons handledning hafva blifvit myc ket förändrad till sin fördel och att både mamsel Forslund. och mamsell Wibelius intygade, att hi Jonsson i sitt uppförande mot fru Sjöberg icke iakt: tagit ett annat sätt än mot andra bildade fruntimmer i allmänhet, men att det varit frun som sprungit efter honom som en narr, som uttrycket föll jemte annat, hvilket åter icke var till Jonssons fördel. (Forts. i morgon.) — En stackars svagsint qvinna, Carin Wanqvist 46 år gammal, som kallar sig prinsessan Wasa af Wien och hvars galenskap yttrar sig deruti, at hon tror sig äga 100,000 riksdalers förmögenhet, och anmodar alla hon träffar. att vara henne behjelplij