IlaDriIKOFeR. OC UCI YVIU UPPBllili RM
nade till mamsell Forsslund, så hade hr Jonsson
frågat henne, hvarföre hon så hade sagt, då det var
hans egna lakan. ;
Om böckerna yttrade hr Jonsson, att makarne LA
Sjöbergs son aldrig egt 200 böcker, men väl att han
haft några sådana, af hvilka han dels fått en del så-g
som gåfva af Jonsson, och dels köpt de öfriga,C
hvarvid icke sällan hr Jonsson utlagt penningarne, fa
emedan fadren aldrig tålde böcker och nekat att ti
lemna sonen medel till sådanas inköp. De böcker :
sonen egde hade emedlertid haft sin plats på infor-
matorns bokhylla, och då denne flyttats, hade sonen
bedt att hans böcker skulle flyttas med, emedan han
eljest icke hade någon lämplig plats för dem, och
han fruktade att de skulle blifva uppkastade på
vinden. Detta hade han icke velat neka, helst som
sonen skulle fortfara att taga undervisning af honom.
Hvad matvarornas bärande till honom, beträffar så
förklarade han att framställniogen derom var alldeles
vanställd. Hr Jonsson hade kommit till Sjöbergs år
4846 för att läsa för deras äldsta son, och derföre
skulle han hafva både logis, vivre och serskildt lön,
men han hade aldrig fått en skilling, och hvad kost-
hållningen beträffade, hade en sådan oordning egt!
rum i Sjöbergska huset, att han ofta ingen mat fått,
utan måst gå ut för att äta, påminnande han sig
bland annat, att han en gång i fem dar å rad, så-y
lunda icke fått mat hemma. Han hade tvärtom åt- j
skilliga gånger, då hr Sjöberg gått bort utan att lemna a
penningar till mat, fått låna utafsina egna pennin-d
Å
F
J!
HUN DB 3 3 AR
- fa
gar, så att mat åt hr Sjöbergs hushåll måtte kunna
köpas, och serskildt anmärkte han en söndag, då så-
dant passerat, och då man hemtat lagad mat från
Mäster Anders,, för penningar, som han för-.
sträckt. ;
Ordföranden anmärkte det besynnerliga deruti, att
br Sjöberg skulle hafva gått bort en söndag,och att
det derföre skulle fattas mat i huset, då man van-
ligen brukar köpa söndagens behof på lördagen; men
Jonsson vidblef sin uppgift att så var förhållandet.1
Rörande föröfrigt maten, så hade sådan burits tilll
honom, under det han bodde i Sjöbergs hus, ofta på
Sjöbergs egen tillsägelse, på det han skulle slippa att N
gå ut och äta och ofta sedan den lagats i Sjöbergs
kök, då alltid Jonsson gifvit penningar åt fru Sjö-l.
berg eller pigan till dess inköpande vid torgen. Il
Hr Sjöberg frågade hvad Jonsson hade i hans kökl,
att göra, och derpå svarade denne att, då han bodde
i gården och ville hafva mat lagad, så hade han
derom vändt sig till frun.
Den mat som blifvit buren till Jonsson, efter se-l!
dan han flyttat, hade kommit för barnens behof och
icke för hans, samt hade den bestått i något ström-
ming och sådant. Han hade trott, att det skedde i
med hr Sjöbergs vetskap och vilja.
Sedan nu hr Jonsson på fråga ytterligare upplyst,
att han varit boende hos Sjöbergs från d. 49 Maj!
4846 till medio af April 1849 fick hr Sjöberg yttrall
sig om hvad motparten andragit. Han började så-
lunda: 1
Hvyad jag nu hört häpnar jag öfver, och man skall
vara i så stor nöd, för att slingra sig sålunda. Han
förklarade, att Jonssons uppgift, att chäslångan blif-
vit skänkt åt honom, vore en osanning, så mycket
påtagligare, som han egde ännu en alldeles dylik
chäslång, och de båda tillhörde en dyrbar möbel, .
som genom den enas bortskänkande skulle blifvit
skingrad och förlorat en stor del af sitt värde. Väl
hade hr Sjöberg, under det hr Jonsson vistades ihu-
set, lånat honom chäslången, på uppmaning af frun, l.
som anmärkt, att den skulle vara så beqväm för bo-
nom att hvila i sedan han spisat, men någon an-
ledning att deraf göra en present hade alldeles ickel
förekommit, och hvad beträffade marsoroligheterna
och vaktgöringen derunder, så hade hr Sjöbergs egna
arbetare dervid erbjudit sig att hålla vakt den för-
sta natten, och den sednare vaktgöringen hade blif-
vit bestridd af frivilliga af borgerskapet, sedan hr
Sjöberg sjelf hos öfverståthållaren anmält, att hans
husfrid blifvit störd. Hr Jonsson hade icke hållit
någon vakt eller bestyrt om någon sådan, han var
mycket räddare än jag, slutade hr Sjöberg.
Angående byrån, så visste icke hr Sjöberg, om nå-
gon sådan, tillhörande hr Jonsson, fanns i hans hus,
men hvad beträffade böckerna, så anmärkte han, att,
då Jonsson flyttat, hade hr Sjöberg uttryckeligen för-
bjudit att hans familj fick med honom hafva någon
slags beröring, hvarföre det föreföll honom orätt, att
Jonsson likväl tagit befattning imed gossens studier.
Hr Jonsson invände, att han icke hade haft någon
kännedom om ett sådant förbud af fadern, så myc-
ket mindre som, enligt sin uppgift, han blifvit om-
bedd att undervisa honom.
Hr Sjöberg anmärkte, att någon anmodan att
Jonsson skulle fortfara med undervisningen så myc-
ket mindre kunnat komma i fråga, som Jonsson på
förut anfördt sätt blifvit skiljd från Sjöbergs hus,
och han dessutom förut brukat komma hem i så rusigt
tillstånd, att pigorna måste hjelpa honom, och då
medhaft gossen, som äfven varit öfverlastad.
Hvad beträffade lönen, så hemställde hr Sjöberg,
om det vore nog bevisande, att han till rätten upp-
hemtade sina böcker, deruti hans bokhållare antecknat
hvarje qvartals lön, som till Jonsson blifvit utbetaldt.
Han visste väl, att han icke tagit något qvitto af
Jonsson, men han ville beediga sina böcker, om
denne skulle fortsätta sitt nekande att hafva erhål-
lit sin lön.
Ördf. framställde nu till Jonsson fråga, om han
icke ville, sedan hr Sjöberg förklarat sig beredd att
beediga sina böcker, afstå från nekandet i denna
punkt; men denne vidblef hvad han förut yttrat.
Vid frågan om maten ville hr Sjöberg hafva anteck-
nadt iprotokollet, att det varit finare drickesvaror,
som langats till Jonsson, och anförde, att, så länge det
skedde hemma i huset och i mindre partier, hade
han föga fäistat sig dervid; men då man började
draga korgtals, bittida och sent, till ctt främmande
hus, hade han icke längre kunnat se sådant med
likgiltighet.
Derefter företogs protokollsjusteringen, hvarvid åt-
skilliga nya omständigheter förekommo, bland anna
att viltnet Forslund uppgaf sig anse hr Sjöbergs sor
under hr Johanssons handledning hafva blifvit myc
ket förändrad till sin fördel och att både mamsel
Forslund. och mamsell Wibelius intygade, att hi
Jonsson i sitt uppförande mot fru Sjöberg icke iakt:
tagit ett annat sätt än mot andra bildade fruntim-
mer i allmänhet, men att det varit frun som sprun-
git efter honom som en narr, som uttrycket föll
jemte annat, hvilket åter icke var till Jonssons för-
del. (Forts. i morgon.)
— En stackars svagsint qvinna, Carin Wanqvist
46 år gammal, som kallar sig prinsessan Wasa
af Wien och hvars galenskap yttrar sig deruti, at
hon tror sig äga 100,000 riksdalers förmögenhet, och
anmodar alla hon träffar. att vara henne behjelplij