SMÅSAKER Ar N.) IX. BRÖDERNA. Det var 1807 om hösten, då en soldat med sin packning på ryggen sträfvade uppför backen vid skogvaktartorpet. När han hunnit upp derpå, stannade han i skogsbrynet, satte sig ned på en sten vid vägen och såg framför sig. Det var Olof, hvars rörda och tårade blick nu, liksom för sjutton år sedan, från samma ställe betraktade sitt barndoms hem. Men hur kommer det sig, att blommorna ej mera finnas der? Hvarför är det ej så vårdadt, så gladt som förr? sade han för sig sjelf. Jag skall gå litet längre fram, så får jag se om den lilla bänken är qvar ännu. Han gick sakta några steg förbi de granbuskar, som dolde stugans ena gafvel. Ja, den lilla bänken var qvar och det satt till och med någon der, med nedlutadt hufvud. Hans hjerta slog högt och lifligt. vMarial, hviskade han ömt och gladt, lilla Maria! Nu såg hon upp. Det var ej Maria. Hvem var det då? han hade nästan svårt att känna igen henne. Det var Catharinoj — men så äldrad, så förändrad, att sonen med en ångestful suck beskådade henne. Hvad var det hon hade i sin famn och vaggade fram och åter, under en låg och sorglig sång. . N Olof började sakta hosta, för alt liksom förbereda modern på sin ankomst, — men hon såg honom ej, förr än han stod tätt framför henne, och bredde ut sin famn emot henne, under det han föll på knä. Olof! ropade hon betagen, och föll högt snyftande i hans armar. ,Ack! milt barn, — mitt kära barn., Hvad du är förändrad, mor Catharinap, svarade sonen, i det han satte sig ned på bänken, och såg forskande på henne. Nå jag har väl också åldrats. Hvad skall Maria säga derom, ) Se A. B. JM 454, 156, 1858, 466 och 168. 159, 161—163, 165,