SMÅSAKER
Ar N.)
IX.
BRÖDERNA.
Det var 1807 om hösten, då en soldat med
sin packning på ryggen sträfvade uppför bac-
ken vid skogvaktartorpet. När han hunnit upp
derpå, stannade han i skogsbrynet, satte sig
ned på en sten vid vägen och såg framför sig.
Det var Olof, hvars rörda och tårade blick
nu, liksom för sjutton år sedan, från samma
ställe betraktade sitt barndoms hem.
Men hur kommer det sig, att blommorna
ej mera finnas der? Hvarför är det ej så vår-
dadt, så gladt som förr? sade han för sig sjelf.
Jag skall gå litet längre fram, så får jag se
om den lilla bänken är qvar ännu.
Han gick sakta några steg förbi de gran-
buskar, som dolde stugans ena gafvel. Ja, den
lilla bänken var qvar och det satt till och med
någon der, med nedlutadt hufvud. Hans hjerta
slog högt och lifligt. vMarial, hviskade han
ömt och gladt, lilla Maria!
Nu såg hon upp. Det var ej Maria. Hvem
var det då? han hade nästan svårt att känna
igen henne. Det var Catharinoj — men så äl-
drad, så förändrad, att sonen med en ångestful
suck beskådade henne. Hvad var det hon
hade i sin famn och vaggade fram och åter,
under en låg och sorglig sång. . N
Olof började sakta hosta, för alt liksom för-
bereda modern på sin ankomst, — men hon såg
honom ej, förr än han stod tätt framför henne,
och bredde ut sin famn emot henne, under
det han föll på knä.
Olof! ropade hon betagen, och föll högt
snyftande i hans armar. ,Ack! milt barn, —
mitt kära barn.,
Hvad du är förändrad, mor Catharinap, sva-
rade sonen, i det han satte sig ned på bänken,
och såg forskande på henne. Nå jag har väl
också åldrats. Hvad skall Maria säga derom,
) Se A. B. JM 454, 156,
1858, -
466 och 168. 159, 161—163, 165,