räckligt kraftfull för att göra den sednare gäl-
lande. Hemligheten af denna frestelse lemnar
ock hela förklaringen på det eljest oförklar-
liga handlingssätt, hvartill man på den sista
tiden sett så många furstar göra sig skyldiga
mot sina folk; ty om man eljest betraktar
hvar och en af dessa högst uppsatta personli-
gen, så kan man visst icke säga, att den onda
principen är mera förkroppsligad hos dem än
hos menniskor i allmänhet.
Nåväl, om det föregående. erkännes, så kom-
ma vi till den andra och för tillfället vigti-
gaste frågan: kunna hrr Dalman och Theorell
efter ett lugnt och samvetsgrannt eftersin-
nande ännu tro, att detta onda skall afhjelpas
genom det af regeringen framlagda representa-
tionsförslaget, som till största delen egentligen
blott öfverflyttar de privilegierade och nu
maktegande minoriteternas inflytande i cn an-
nan form, men efter all möjlig anledning kom-
mer att bibehålla sjelfva väsendet i det hela
oförändradt? Detta, skall väl Aftonposten
svara, är just den punkten, hvarom tvistas.
Naturligtvis är ett sådant påstående enligt med
Aftonpostens nuvarande ministeriella politik;
men den som icke är betagen af förutfattade
meningar, kan icke undgå att inse, att den all-
männa känslan och insigten af nyssnämnda våda
utgjort den egentliga orsaken hvarföre rege-
ringsförslaget rönt en så svag sympati, oaktadt
den allmänna önskan, att en gång komma till
målet med representationsreformen. Om Afton-
posten vill handla ärligt, så skall den äfven
oundvikligt erkänna, att det hvilande repre-
sentationsförslaget hädanefter icke har den min-
sta utsigt för sig att blifva antaget vid nästa
riksdag. Så mycket kan väl åtminstone med
visshet antagas vara eller blifva majoritetens
tanka efter den enhällighet, hvarmed samtliga
reformsällskaperna och deras deputerade i Öre-
bro yttrat sig öfver frågan. Hvartill skall det
då tjena, eller hvad bevekelsegrund kan det
hafva hos Aftonposten, att fortfarande försvara
en sak, som dess Red. inom sig måste anse
omöjlig och utan ändamål? Detta synes oss
vara den egentliga hufvudpunkten, hvaröfver
Aftonposten har att utlåta sig. Vi kunna icke
betrakta ett fortfarande försvar för en sak,
som man sjelf anser omöjlig, annorlunda, än
som om Åftonposten i sjelfva verket ginge re-
aktionens ärender, för att blott motarbeta re-
formens sak. Att detta icke ligger i kollegans
afsigt, veta vi fullkomligt; och Aftonpostens
redaktörer må tro så mycket de vilja, att vårt
syftemål är att denigrera deras personer, så
misstaga de sig häruti. Men deremot anse vi
tt de, af en falsk fruktan att synas inkonse-
qventa, eller af en missräknad stolthet och
rätthafveri låta sig hänföras att blifva hvad
nan kallar dyper, samt att den kraftfulla med-
verkan, som de med sin skriftställaretalang
och sin värma skulle kunna lemna nationens
sak, genom ett sådant missräkningssätt går
örlorad till skada för det allmänna, under det
le på samma gång sjelfve skola finna sig drifne
n i en allt mindre angenäm ställning.
Vi skola ännu tillåta oss, att i ett par föl-
ande trtiklar behandla andra delar af detta
imne, och hoppas derigenom fullständigt kunna
visa, att intet personligt agg eller bitterhet,
tan endast önskan att kunna öfvertyga våra
wolleger, utgör driffjedern till vårt handlings-
ätt.
m—