3ran det andra nalet, och som alla foreladac
sig att smickra och försvara allenastyrandet,
som de förstodo maniera till sin fördel, på
samma sätt som de indiska presterna, hufvud-
sakligen för sin egen fördel skull, bemöda sig
att underhålla den okunniga hopens vördnad
icke så mycket för det goda deras läror kunna
innehålla, som för vidskepelserna och de yttre
ceremonierna. I sammanhang härmed stod en
fullkomlig ansvarslöshet för regeringen, då hvar
och en tillräckligt har sett, att den ministe-
riella ansvarighet, som finnes i grundlagens bok-
staf, i sjelfva verket är så tillstökad att den,
med sin riksrätt inklusive, utgör ett verkligt
gyckelspel.
Om riktigheten af denna tanka erkännes, så
fråga vi Aftonposten på samvete, huru mycket
af denna regime man för närvarande kan anse
hafva blifvit förändrad. Vi hafva numera yt-
tranderättens frihet, skall utan tvifvel svaras
härpå. Detta erkännes villigt såsom ett stort
godt, emedan det utgör ett af hufvudvilkoren
för möjligheten af ett fritt samhälle; men först
och främst måste det erinras, att yttranderät-
ten äfven fick vara ostörd de sex sista åren !
under konung Carl Johans regering, eller allt
ifrån 1838 års emöt, och således icke är något
nytt som tillhör den nuvarande regimen; ehuru
den liberalitet, som i detta hänseende egt rum,
alltid af oss skall erkännas såsom en förtjenst
hos konung Oscar. För det andra står detta
kapitel icke i något omedelbart sammanhang
med den frågan, i hvad mån sjelfva regerings-
systemet mera nu än förr utvisar typen af en
sann konstitutionel monarki med verklig an-
svarighet. I det sednare afseendet bör man
deremot fråga sig, huruvida icke den färskaste
tidens händelser tydligt nog utvisa, att reak-
tionen ånyo fått öfvertaget i trotts af konun-
gens i flere fall personligt liberala tänkesätt,
d. v. s. huruvida icke bördsanspråk, prelat-
välde, byråkrati, penningevälde, prohibitistiskt
skråvälde, med ett ord de serskilda klassinte-
ressenas kotterianspråk ånyo börja att krypa
ofvanpå, samt förena sig att tränga grundsat-
sernas och rättstillståndets sak i bakgrunden,
under det de smeka det kongliga prerogativet
och skjuta det såsom en skylt framför sig.
Kan det nekas, att det allmänna tänkesättets
makt ännu förmår så litet öfver ärendernas
gång i det hela, just till följd af denna förla-
mande ställning, att man, oaktadt en person-
ligt hederlig karakter och böjelse för det goda
otvetydigt finnes både hos regenten och de s.
k. konstitutionelle rådgifvarne, likväl ständigt
igenfinner såsom regeringssystemens hufvud-
drag en halfhet och en rädsla för de privile-
gierade, som, i förening med den politiska för-
skräckelsen för en kraftfull folkvilja, bittills
hindrat vederbörande ifrån att taga steget fullt
ut i någon enda riktning af reformerna, och
slutligen försatt eller allt mer hotar att för-
sätta sjelfva den egentligt styrande makten i
den falska position, att allmänna tänkesättet
börjar tvifla på sjelfva viljans uppriktighet?
Eller kan man egentligen framdraga något enda
större fall, der rättsprincipen blifvit i sin full-
ständiga helhet erkänd och omfattad af rege-
ringen på ett sätt, som kunnat väcka en ode-
lad entusiasm hos folket? Genom en kuriös
tillfällighet har Aftonposten sjelf i detta hän-
seende försett oss med ett talande färskt exem-
pel, som just rör ett af de ämnen, hvari man
vill igenfinna ett af de förnämsta bevisen på
nuvarande regimens liberaltet, nemligen nä-
ringsfrihetsfrågan. Aftonposten har i tisdags-
bladets revy af landsortspressen med en an-
märkning apostroferat det sätt, hvarpå Kongl.
Maj:t förklarat en omyndig berättigad att så-
som försörjningsmedel idka handtverk med
egna händer, under förmyndares ansvarighet;
nemligen att en sådan rättighet blifvit bifallen
för tillfället och med afseende å serskilda
dervid förekommande omständigheter; d. v. s.
mera såsom en nåd, än som en i lagen grun-
dad rättighet. Vi åter fråga, såsom ett till-
lägg härtill, huru långt det öfver hufvud är
kommet med det fria samhället, och om icke
svenska folket på visst sätt ännu befinner sig
i ett ömkligt tillstånd i afseende på de stora
grundsatsernas erkännande från de lagstiftan-
des sida, när t. o. m. rättigheten att föda sig
personligen med ett lofligt arbete af egna hän-
der skall, ännu så nyligen efter en lags utfär-
dande om näringsfrihet, behöfva bero af dom-
stolars eller embetsmanna-myndigheters, ja,
sjelfva den högsta maktens serskilda samtycke,
med afseende på serskilda omständigheter.
Utan trifvel skall Aftonposten härpå svara,
att den lika med oss ogillar ett sådant förhål-
lande, så mycket mer som den sjelf först an-
märkt detsamma. Men uppriktigt sagdt, tro
då hrr Dalman och Theorell (vi bedje om ur-
säkt, att vi ännu en gång göra oss skyldige
till den personligheten, att nämna dem vid
namn, såsom de egentlige politiske männen i
Aftonposten), tro då desse herrar, att ett
sådant halfhets- eller gråhetstillstånd icke
snarare underbålles genom ett sådant sätt som
deras att behandla regeringens system och da-
gens politiska frågor? Eller, vi vilje uppställa
satsen annorlunda, för att göra den än mera
tydlig: Om Aftonbladet och den öfriga liberala
pressen skulle företaga sig att sjunga samma
visa som Aftonposten, kan någon draga i tvif-
velsmål att de ofvannämnda kotteri-intressena
genast skulle begagna sig deraf för att spänna
sina nät ännu tätare och fastare omkring re-
geringen och bemäktiga sig densamma, samt
att reaktionen genast ännu käckare skulle sätta
upp hufvudet? Frukten af den s. k. illusio-
nernas tid synes i detta afseende redan hafva
givit en tillräcklig erfarenhet, för att icke
kunna tveka om svaret. Man behöfver för
detta ändamål alldeles icke strängt klandra
någon personlighet. Hemligheten ligger der-;
uti, att den dynastiska principen, inom den l;;
dagliga atmosferen af en hofomgifning och ute-
stängd från den omedelbara beröringen med jä
det egentliga folket, är utsatt för alltför stora
frestelser af skenbar egen fördel af de reaktio-
nära och mäktiga minoritetsintressenas gyn-Y
nande, för att icke oftast gifva vika för dessa,
TA 5 0
Ur br nn AK
4
(D CR - oo - - KA f PE br JO mm fr fär
re
ee
fö
17
ra
mL