Tro mig, der vägleder jag mig aldrabäst jelf, skrattade Ernst och klappade sin lärare vå axeln. Det är just det jag inte tror. Låt oss derför lemna allt gyckel, all ordstrid. Jag har sagt dig, att du skall ångra denna nyck, som skall kosta en annan stackars varelse dess hela lefnadslycka och själsfrid. Hon är för god till ett tidsfördrif, till en leksak åt dig. Hvad har väl den ena menniskan för rättighet att uppoffra den andra för ett ögonblicks infall? Derför att den ena kallas grefve och den andra torpardotter, menar du. Det argumentet är både klart och förståndigt, det talar till hjertat och öfvertygelsen på samma gång, hva ba?, Ernst svarade intet; han endast svängde i luften med käppen och försökte inbilla talaren, att han ej hörde på honom. Svara mig! Hvad säger du om det? Du skall väl ha något försvar för dina åsigter. Låt höra dem, så får jag se om de kunna omvända mig. Du ser så tvärsäker ut, att jag naturligtvis skall frukta att få höra något riktigt slående. pLåt oss lemna det der nu,, svarade Ernst. ,Vi kunna ej öfvertyga hvarandra ändå. Hvad som bäst talar emot dig är verldens antagna omdöme i detta fall. Jag är hvarken den första eller blir jag den sista grefve som böjt knä för en vacker kammarjungfru, utan att finna sig förnedrad deraf. Jag säger det egentligen ej derför, förnedringen är snarare hennes. Om du nödvändigt vill vara dålig, derför att hela verlden kom