Olof såg drömmande ned framför sig. På hans bleka kind, i hans flammande öga lästes den våldsamma strid, som han med så mycket bemödande trängt till djupet af sitt hjerta. Vill du följa med mig nu? frågade han åter och reste sig upp, i det han med lugn vänlighet räckte systern sin hand. En stund derefter voro de båda i hemmet, och Olof vände sedan tillbaka att med en liten improviserad saga förklara Marias flykt för grefvinnan, med en hastig sjukdom hos hennes mor, sedan han förut med en lika välmenande dikt afvändt föräldrarnas misstankar. Under tiden vandrade herr Lindgren och Ernst fram och åter i den lummiga alleen, hvars löf börjat rodna för höstvinden. Ernst ritade med en käpp i sanden, och herr Lindgren såg med likgiltig min upp i luften. Men ni glömmer alldeles att jag inte längre är en liten skolgosse, sade nu Ernst med ett leende, som skulle vara spefullt och öfverlägset. Åh nej, svarade Lindgren torrt, tvärt om vill jag påminna dig, kära Ernst, att du är en man, för att få dig att handla som en sådan. Jag ser med ledsnad att din fars åsigter mera inverkat på dig än mina.n Ja, kära Lindgren, det der kan du inte dömma om: du är, med all respekt, en bokmal, som inte känner verlden mer än jag känner till paradiset. Det är dock på upptäcktsresorna efter det sednare, som jag önskade vägleda dig, om jag ej kan det ifråga om det förran, 108 herr LindSsren ironiskt.