Olof såg drömmande ned framför sig. På
hans bleka kind, i hans flammande öga lästes
den våldsamma strid, som han med så mycket
bemödande trängt till djupet af sitt hjerta.
Vill du följa med mig nu? frågade han
åter och reste sig upp, i det han med lugn
vänlighet räckte systern sin hand.
En stund derefter voro de båda i hemmet,
och Olof vände sedan tillbaka att med en li-
ten improviserad saga förklara Marias flykt för
grefvinnan, med en hastig sjukdom hos hennes
mor, sedan han förut med en lika välmenande
dikt afvändt föräldrarnas misstankar.
Under tiden vandrade herr Lindgren och
Ernst fram och åter i den lummiga alleen,
hvars löf börjat rodna för höstvinden. Ernst
ritade med en käpp i sanden, och herr Lind-
gren såg med likgiltig min upp i luften.
Men ni glömmer alldeles att jag inte längre
är en liten skolgosse, sade nu Ernst med ett
leende, som skulle vara spefullt och öfverlägset.
Åh nej, svarade Lindgren torrt, tvärt om
vill jag påminna dig, kära Ernst, att du är en
man, för att få dig att handla som en sådan.
Jag ser med ledsnad att din fars åsigter mera
inverkat på dig än mina.n
Ja, kära Lindgren, det der kan du inte
dömma om: du är, med all respekt, en bok-
mal, som inte känner verlden mer än jag kän-
ner till paradiset.
Det är dock på upptäcktsresorna efter det
sednare, som jag önskade vägleda dig, om jag
ej kan det ifråga om det förran, 108 herr Lind-
Ssren ironiskt.