SE — — XX -— — hans axel och kände hans armar fast och varmt omsluta sig. Då hördes en tillgjord torrhosta tätt bredvid dem. Maria flög upp och dolde sig i vecken af gardinen, och grefven såg sig omkring med en förtretad och otålig min. Utanför fönstret syntes herr Lindgren, som lyftade på sin mössa och sade i likgiltig ton: Jag skulle önska att tala med herr grefven. Du tar en -sådan högtidlig ton, min kära vän; men jag skall vara hos dig straxt. Grefven gick långsamt ut, och i samma ögonblick skymtade en annan gestalt förbi och försvann. . . Den ilade hastigt omkring byggnaden och syntes åter vid ingången, då Maria med rodnande kind och bevingade steg kom ut. Hon kastade en spanande blick omkring sig och ville skynda vidare, då en hand lades på hennes arm. Hon såg upp och bäfvade till — ty det var Olof, som stod der helt tyst och stilla. Marialv sade han slutligen i låg och lugn ton, har du ännu tid att tala några ord med mig, innan vi skiljas?, Med klappande hjerta följde hon honom till samma ställe, der de förut samtalat, och de satte sig, stillatigande, bredvid hvarandra. blick. Ack ! sade han sedan. Att jag skulle hålla si mycket af dig, och att du skulle löna denna kärlek sån Maria dolde, snyftande, sitt ansigte i förklädet. Jag förebrår dig ej. Nej, det vet Gud att