SE — — XX -— —
hans axel och kände hans armar fast och varmt
omsluta sig.
Då hördes en tillgjord torrhosta tätt bred-
vid dem. Maria flög upp och dolde sig i vec-
ken af gardinen, och grefven såg sig omkring
med en förtretad och otålig min. Utanför fön-
stret syntes herr Lindgren, som lyftade på sin
mössa och sade i likgiltig ton:
Jag skulle önska att tala med herr grefven.
Du tar en -sådan högtidlig ton, min kära
vän; men jag skall vara hos dig straxt.
Grefven gick långsamt ut, och i samma ö-
gonblick skymtade en annan gestalt förbi och
försvann. . .
Den ilade hastigt omkring byggnaden och
syntes åter vid ingången, då Maria med rod-
nande kind och bevingade steg kom ut. Hon
kastade en spanande blick omkring sig och
ville skynda vidare, då en hand lades på hen-
nes arm. Hon såg upp och bäfvade till —
ty det var Olof, som stod der helt tyst och stilla.
Marialv sade han slutligen i låg och lugn
ton, har du ännu tid att tala några ord med
mig, innan vi skiljas?,
Med klappande hjerta följde hon honom till
samma ställe, der de förut samtalat, och de
satte sig, stillatigande, bredvid hvarandra.
blick.
Ack ! sade han sedan. Att jag skulle hålla
si mycket af dig, och att du skulle löna denna
kärlek sån
Maria dolde, snyftande, sitt ansigte i för-
klädet.
Jag förebrår dig ej. Nej, det vet Gud att