tillbedjare i Borgo, de tölpiga handlanderne
Roussin (hr Pousette) och Mandell (hr Schwartz)
af hvilka de hvarje dag vänta giftermålsanbud,
och hvilkas förhoppningar äro gynnade af pap-
pa Hanefot.
Till råga på de unga köpmännens otur göra
tvenne nobla baroner sin cour för de svärmi-
ska fröknarne och lyckas vinna deras fåfänga
med honnungsött smicker, samt- förleda dem
att låta enlevera sig. De stackars köpmännen
från Borgo få korgen och fröknarne lemna fä-
dernehuset för att med baronerna flykta till
Petersburg. — Vi återfinna de båda paren på
en gästgifvaregård; baronerna visa sig här nå-
got friare i sitt sätt att vara; de reqvirera mat
och champagne och deras bildrika, poetiska språk
utbytes mot en ganska brutal prosa. De unga
flickorna falla i förundran och sluta med att
utbrista i tårar öfver sina intagande baroners
beteende, och deras ångest uppnår sin höjd, då
de unga vildhjernorna, efter intagen måltid,
skyndsamt rymma fältet och lemna fröknarna
i sticket för liqviden. Gästgifvaren och skjuts-
bonden röra upp himmel och jord öfver herr-
skapets beteende och hota med tillkallande af
rättvisans tjenare, då i rättan tid de förafske-
dade friarna infinna sig såsom räddande genier.
En försoningsakt försiggår; Telka och Flora
räcka ångerfullt handen åt de hederliga unga
männen. Derefter visa sig de poetiska och eleganta
baronesna och presentera sig såsom studenterne
Ludvig och Henrik (hrr Södergren och Ahman)
hvilka uppgjort komplott med major Hanefot
att spela nyssnämnde komedi med hans dött-
rar, för att visa dem tornheten af en så be-
skaffad bildning som baronernas. Författaren
gislar utan skonsamhet det slags sentimentala
svärmeri, som icke sällan är en frukt af för-
tidig läsning af dåliga romaner och kärleks-
pjunkande poesi, och ur denna synpunkt får
hans produkt ett visst moraliskt värde. Styc-
ket gick med god ensemble. Pigan Lottas parti,
utfördt af fru Lindström, vann isynnerhet bi-
fall. i
Ändamålet helgar medlet, komedi i en akt,
öfversättning från franskan.
En ung och skön arftagerska af 300,000
francs, enkefru de Bråes (fru Lagerqvist), sak-
nar naturligtvis icke tillbedjare, och en kusin
Chabriac (hr Deland) har förlofvat sig med
henne, synnerligast för att blifva delaktig af
hennes förmögenhet. Den unga frun har emed-
lertid varit på resor i Italien och på ett hem-
lighetsfullt sätt fått sig kärleksbiljetter tillställda
af en obekant, som blott en enda gång uppen-
barat sig personligen och då räddat henne ur
en ögonskenlig lifsfara. Den unga frun, hem-
kommen från sin resa, finner i sitt rum en
okänd karl, som tvingar henne att lemna i
hans händer den portfölj, hvaruti hennes ka-
pital förvaras. Den stackars frun måste gifva
vika för den djerfve mnattgästens fordringar,
och han skyndar bort med hela hennes arf.
Kusin Chabriac har, instängd uti ett kabinett,
varit vitre till hela denna scen, och skyndar
ut genom fönstret för att göra larm efter tjuf-
ven. Han vänder sig till advokaten Valory,
som just nyss blifvit utnämnd till generalpro-
kurator. Valory förenar i en person fru de
Brees hemlighetsfulle tillbedjare i Italien och
den förmente tjulfven. På ett fintligt sätt för-
mår han Chabriace att afstå från fru de Brees
hand, sedan hon icke mera eger sina 300,000
francs, och sedan den unga frun upptäckt, att
Valory är hennes lifs räddare, gifver han sig
öppet tillkänna och anhåller om hennes hand,
hvartill hon af hjertat bifaller. — Stycket
saknar icke komisk effekt, i synnerhet uti en
scen der Chabriac skryter öfver det mod hvar-
med han kämpat med tjufven, ehuru han icke
vågat gifva sin närvaro tillkänna af fruktan. —
Hufvudrollerna återgåfvos med sann kolorit af
fru Lagerqvist, hr Deland och hr Ahman. —
Publiken gaf sin belåtenhet tillkänna med starka
applåder.