tillbedjare i Borgo, de tölpiga handlanderne Roussin (hr Pousette) och Mandell (hr Schwartz) af hvilka de hvarje dag vänta giftermålsanbud, och hvilkas förhoppningar äro gynnade af pappa Hanefot. Till råga på de unga köpmännens otur göra tvenne nobla baroner sin cour för de svärmiska fröknarne och lyckas vinna deras fåfänga med honnungsött smicker, samtförleda dem att låta enlevera sig. De stackars köpmännen från Borgo få korgen och fröknarne lemna fädernehuset för att med baronerna flykta till Petersburg. — Vi återfinna de båda paren på en gästgifvaregård; baronerna visa sig här något friare i sitt sätt att vara; de reqvirera mat och champagne och deras bildrika, poetiska språk utbytes mot en ganska brutal prosa. De unga flickorna falla i förundran och sluta med att utbrista i tårar öfver sina intagande baroners beteende, och deras ångest uppnår sin höjd, då de unga vildhjernorna, efter intagen måltid, skyndsamt rymma fältet och lemna fröknarna i sticket för liqviden. Gästgifvaren och skjutsbonden röra upp himmel och jord öfver herrskapets beteende och hota med tillkallande af rättvisans tjenare, då i rättan tid de förafskedade friarna infinna sig såsom räddande genier. En försoningsakt försiggår; Telka och Flora räcka ångerfullt handen åt de hederliga unga männen. Derefter visa sig de poetiska och eleganta baronesna och presentera sig såsom studenterne Ludvig och Henrik (hrr Södergren och Ahman) hvilka uppgjort komplott med major Hanefot att spela nyssnämnde komedi med hans döttrar, för att visa dem tornheten af en så beskaffad bildning som baronernas. Författaren gislar utan skonsamhet det slags sentimentala svärmeri, som icke sällan är en frukt af förtidig läsning af dåliga romaner och kärlekspjunkande poesi, och ur denna synpunkt får hans produkt ett visst moraliskt värde. Stycket gick med god ensemble. Pigan Lottas parti, utfördt af fru Lindström, vann isynnerhet bifall. i Ändamålet helgar medlet, komedi i en akt, öfversättning från franskan. En ung och skön arftagerska af 300,000 francs, enkefru de Bråes (fru Lagerqvist), saknar naturligtvis icke tillbedjare, och en kusin Chabriac (hr Deland) har förlofvat sig med henne, synnerligast för att blifva delaktig af hennes förmögenhet. Den unga frun har emedlertid varit på resor i Italien och på ett hemlighetsfullt sätt fått sig kärleksbiljetter tillställda af en obekant, som blott en enda gång uppenbarat sig personligen och då räddat henne ur en ögonskenlig lifsfara. Den unga frun, hemkommen från sin resa, finner i sitt rum en okänd karl, som tvingar henne att lemna i hans händer den portfölj, hvaruti hennes kapital förvaras. Den stackars frun måste gifva vika för den djerfve mnattgästens fordringar, och han skyndar bort med hela hennes arf. Kusin Chabriac har, instängd uti ett kabinett, varit vitre till hela denna scen, och skyndar ut genom fönstret för att göra larm efter tjufven. Han vänder sig till advokaten Valory, som just nyss blifvit utnämnd till generalprokurator. Valory förenar i en person fru de Brees hemlighetsfulle tillbedjare i Italien och den förmente tjulfven. På ett fintligt sätt förmår han Chabriace att afstå från fru de Brees hand, sedan hon icke mera eger sina 300,000 francs, och sedan den unga frun upptäckt, att Valory är hennes lifs räddare, gifver han sig öppet tillkänna och anhåller om hennes hand, hvartill hon af hjertat bifaller. — Stycket saknar icke komisk effekt, i synnerhet uti en scen der Chabriac skryter öfver det mod hvarmed han kämpat med tjufven, ehuru han icke vågat gifva sin närvaro tillkänna af fruktan. — Hufvudrollerna återgåfvos med sann kolorit af fru Lagerqvist, hr Deland och hr Ahman. — Publiken gaf sin belåtenhet tillkänna med starka applåder.