6:le Irgionerna församlat sig utan vapen; att sätta sig i spetsen för dem och marchera under utrop: Lefve konstitutionen! Lefve den Romerska republiken!) — se der den enda allmänna idt, hvarmed man satte sig i väg framåt det 5:te arrondissementet. pParisiska nationalgardesartillerister, som träffades vid Palais National, voro beväpnade med sina karbiner, af det enkla skäl, att de stodo under kommando; deras kamrater, som begifvit sig direkte till manifestationen, voro i uniform, men utan vapen, derpå är jag viss. Jag sjelf, rådfrågad om morgonen kl. 8 å 9 genom en biljett, huruvida man borde vara beväpnad, skref nedanför frågan: Inga vapen! För Guds och konstitutionens skull inga vapen! Det bör blifva en storartad, men fredlig manifestation: vapnen skulle förstöra allt. Denna känsla uttalade sig bland oss vid hvarje tillfälle. Rattier och Boichot, tvenne ädla män, : trots af alla smädelser och hån, som deras för de mokratien högst vigtigza val ådragit dem af mot. ståndarne. uttryckte flera gånger samma åsigt under vägen från Palais National till Conservatoire. De höllo mig begge under armen, en på hvardera sidan ouppbörli tystade vi utefter hela ledet ropet Lefve Be som ifrigt uppstämdes, och båd folket i stället ropa: Lefve den Romerska republiken! Vi upprepade flera gånger för hvarandra, at vår roll för denna dag var utstakad, att vi ickt hade nögot val, att vi borde undvika hvarje appel till vapen. men att vi borde sätta oss i spetsen föl manifestationen och der, om händelserna så fogade sig, emottaga bajonnetterna och skotten midt i brö stet. Och det är säkert att så hade skett, om vi träf fat legionärerna vid Conservatoire — en sak, hvarp:i ingen tviflade. Emedltertid in trängde massan jemte oss på nämnde ställe. Flera gånger sökte folkrepresentanterna för gäfves att komma till något gemensamt beslut. Der allmänna tron var, att nationalgarderna icke längt skulle lita vänta på sig. Hvar och en trodde be. stämdt, att möte var utsatt på detta ställe. Mar begärde ett rum af hr Pouillet, för att öfverlägga. Jag kan ej förstå, hvarför hr Pouillet blifvit afsatt. Han hade ingen styrka att göra motstånd; den ende, som kunde verkställa hans ordres, var hans son, en gosse om 45 å 46 år. Han mottog oss såsom en förståndig man, utan att göra onödigt bråk som skulle hafva varit en löjlighet; han bad oss blott flera gånger, att vi skulle begifva oss annorstädes, både för vår egen och för hans samlingars öreslog, att bud skulle utsändas för att ind som tilldrog sig och om möjligt påskynda nationalgar enas ankomst. Detta är den enda sak, som skedde. Jag hörde okända personer begära er . Men man hade icke ens en penna eller en papper och vi voro för öfrigt städse spridda i rus:men, i trädgården, o. s. v. Jeg har aldrig sett den proklamation, som man sade hafva blifvit uppsatt, och jag kan försäkra, att icke heller Ledru-Roilin sett den, emedan jag hela tiden var honom nära. Den franska hufvudstadens österrikiska och kosackiska tidningar hafva om denna dags händelse: berättat detaljer, som hedra deras inbillning: kon vent, öfverläggningar, dekreter, provisorisk regering en fanatisk proklamation, utfärdad af de närvarande folkrepresentanterna och tryckt under sjelfva sessio nen å Conservatoire; sedermera en plötsligt påkom men panisk förskräckelse, bleka figurer, stelnade tungor, en flykt full af förvirring och skräck. Allt det der är osanning. Jag yppar för min del en hop saker, som jag skulle kun förliga, och som man eljest icke kunde inför rätta åberopa emot mig, emedan inga vittnen finnas, utom mina politiska vänner; saker, som aldrig skulle kunna bevisas, om det icke fallit mig ir att förklara mig för mina vänner, men som äro tic gånger tillräck iga för mina politiska fiender att motivera min fördömelse. Jag talar nog sannt, för at! hefva rättighet att blifva trodd. Nämnde hånande och triumferande framställningar äro skefva. Minuterna förflöto. Ingenting gjordes. Det billdade sig konverserande grupper emellan 2, 3, 6 mellan gående och kommande; det kom aldrig til öfverläggning, aldrig till något gemensamt fattad beslut. Några personer ropade: till vapen!,, begärde kartucher och order att uppresa barrikader: men man gick ut att möta folk för att få veta nyheter: man väntade alltjemt och nationalgardena kommo icke för att deltaga i manifestationen. Under de 25 minuter, som vi passerade på stället före truppernas invasion, repeterades nära nog scenen om syster Anneite i Riddar Blåskägg. Emedlertid hade jag inhemtat underrättelse derom, att vi voro omringade, fångne och ansedde såsom upproriske, de der blifvit gripne på bar ger: ning, samt att vi skulle behandlas såsom sådana Flera gånger uppmanade jag de församlade att be gifva sig derifrån, att gå och uppsöka dem som bil. dade manifestationen på boulevarderna, eller det 6:t arrondissementets nationalgarde. Allt skedde utar ordning, i anseende till det stora antalet och der oupphörliga rörelsen, men utan förvirring och be störtning. Man hade väl icke någon triumferand uppsyn; men jag såg icke heller på något ansigt tecken till bestörtning, till förskräckelse, eller en: till nedslagenhet, åtminstone omkring mig och på d ställen, der jag befann mig. Jag kan åberopa hi Pouillets vittnesbörd; han var fullkomligt lugn; må han säga, om vi voro det mindre än han sjelf. I samma ögonblick, som jag och de, hvilka lydde mitt råd, gingo ut för att begifva oss ifrån stället hördes gevärsskott från samma sida som gallerver verket vid Rue du faubourg Saint-Martin. Ledru, Gui nard och några andra jemte mig begåfvo oss genas dit. Linietrupperna voro der nästan lika snart son vi, görande front mot gallret; nationalgardesartille risterna ropade, med sina gevär upp i luften: Lefvi konstitutionen ! Vi kommo tätt invid det 62:a regementets först: led; de inmarcherade kolonnvis och trängde oss un: dan till venster. Vi veko sakta undan för de påträngande, uppehållande oss i de retirerandes sista led, tätt framför kolonnens första afdelning, och v befunno oss snart åter i samma rum som förut; de; stannade vi: 4 å 35 divisioner, som inträngt jemte