SJ LIUEILAA DIE AUT VITT TASTE YTD TIM YTALIIBIATL, ULGAR JAM .väl som själens lifsluft. I När nu ett samhälle känner behof af ett sådant ) loberoende; när det fullt inser, att dess närvarande -I belägenhet tarfvar de mest genomgripande reformer, -loch att dessa kunna erhållas endast genom den be-Istämdaste brytning emellan de styrda och styrelsen; när ett aktadt och hederligt folk önskar frälsa sin i fara stadda national-ära, sin förlorade frihet, för att genom den sednare åtminstone återvinna sin plats i den civiliserade verlden — då erbjuder sig revolutionen såsom det säkraste medlet att få slut på oredan och förnedringen. I allmänhet kunna således dessa revolutioner anses såsom ett slags medicin för statslifvet eller ett nödvändigt ondt, med hvilket Iskall förgöras ett ännu värre, eller såsom tillfälliga TU eÄex 5 Et Ir tid kunna uppväcka oro och bestörtning genom att härja hela trakter af jordytan, men ej sällan göra Idem för en annan tid mer fruktbärande. Det blir Idock alltid en falsk invändning, att en stat upplöses genom en sådan omstörtning. Staten är redan förut upplöst, innan uppresningen kan gå för sig, och luppresningens ändamål är att åter sammanbinda Iden. Revolutioner kunna således med en gemensam Iterm benämnas ett uttryck af national-intresset, en Jjemnare af alla de skärande, missprydande och onaturliga kanter, som så ofta äro tillfinnandes på sjelfva samhällsbyggnaden. Ja, det vore måhända ej äfventyrligt att drifva det påståendet, att ur revolutionens Isköte hafva både den antika och moderna kulturen uppblomstrat, och genom revolutionens bemedling Ihar det europeiska samhällslifvet erhållit en bestämdare karakter och sina herrligaste institutioner. ViIdare: att dessa brytningar blifvit folken en skola, der de mottagit den klaraste kännedam af sina menskliga rättigheter; en läroinrättning, der regen terna blifvit öfvertygade, huru de platt ingenting förmått, då de försmått sitt folks kärlek och aktning. I Om svenska nationen gäller detta kanske företrädesvis, emedan få länder varit mer underkastade så täta omhvälfningar som detta. Nästan hela vår historia genomkorsas af styrelseförändringar. Genom de mest olika skiften har detta folk gått till friheIten. Man har sett det välja sina regenter, afsätta dem, förena sig med en grannmakt, sjelfvilligt kasta sig under dess ok, befria sig derifrån, återgå under lvälja dem, tåla under deras makt all tyngd af enväldet, återinsätta sig sjelft i sina primitiva rättigheter, låta det aristokratiska väldet efterträda det der en nästan despotisk styrelse, för att snart derpå göra sig af med den och antaga en lagbunden. Lycka lär, att nationen stannat här, änskönt närvarande Iställningar och förhållanden intyga, thy värr, att brytningar ännu återstå oss, för att ernå politisk fasthet. Svenska folkets häfder skulle, med anledning af hvad nyss blifvit nämndt, kunna kallas en lenda hel, men ej afslutad, revolutionshistoria. ) Som ett särdeles lärorikt och upplyftande fragment ur denna historia visar sig regementsföränIdringen 4809; och denna kan måhända ej så orätt sägas vara ett nytt och lyckligt uppslag af nationalTviljans förmåga, när det gäller att skydda eller frälsa est kärt fädernesland. Eget och anmärkningsvärdt lär, att denna handling, från början till slutet, icke företer ett enda missbruk af makt, utan blott ett aftvunget användande deraf mot missbruket. lom den på Beckerska värdshuset tillämnade kuppen, att i början af Februari 1809 arreJärtas betänkligheter icke blef af. Förf. säger sid. 56: Vi gå nu att troget anföra de berättelser, vi inI hemtat om Februari-konspirationerna i hufvudstaIden. De flesta öfverensstämma deruti, att, hade Idåvarande chefen för norra armåens andra afdelning, A. F. Skjöldebrand, ej blifvit motarbetad af Hans Järta — en af fruktan blek talare — så I hade statshvälfningen försiggått i.en lyckligare stund, län som skedde, så till vida, att Åland då i freds I fördraget, efter all sannolikhet, kunnat återfordras. Hvad som äfven bidrog, att Skjöldebrand frånträdde Iplanen, var några af med-konspiratörernas envisa Ibeslut, att få Armfelt med i företaget, hvilket synItes Skjöldebrand detsamma, som att göra hela saken misstänkt i nationens ögon ). Då S. inom kretsen af de förtrogne yrkade på en snar verkställighet, möttes han med den invändningen af Hans Järta, att tiden för en sådan handling ej ännu vore inne. Den i sina beslut jernfasta krigaren uppgjorde då en ny plan och meddelade den åt sina närmare vänner, hvilka gillade densamma, hvarpå rollerna utdelades. Planen var följande: Man skulle samlas, under lförevändning af en frukost, på dåvarande Beckers värdshus vid Norrtullsgatan, hafva hästar och åkdon li beredskap, och då Gustaf Adolf, som han brukade, kom från Haga, skulle han tagas, sättas i en Itäcksläda och, under föregifvande att han vore en förnäm ryss, som blifvit fången, föras till Waxholm. I Man lofvade hvarandra heligt, att hans person under intet vilkor finge skadas, samt att Järta, som ogillat företaget, ej skulle få del deraf. Dagen utsattes till den andra efter sammankomsten, och saken var afgjord. Morgonen samma dag då operationen skulle försiggå, träffade Skjöldebrand de sammansvurne samlade hos Järta, som med sin betänklidhet redan omvändt dem. För Skjöldebrand återstod nu ej annat än att tills vidare uppskjuta sitt förehafvande, och, som det var temligen allmänt kändt, återresa till stationen i Norrland, der han, underligt nog, lemnades i fred. Planen för rikets styrelse, i händelse af lycklig utgång på den tillämnade arresterings-åtgärden, var ungefär densamma, som sedan följdes, med någon modifikation i afseende å konstitutionen ). I detaljbeskrifningen öfver dessa händelser afviker den Skjöldebrandska biografen något, då han omförmäler, att efter Gustaf Adolfs tillfångatagande skulle Skjöldebrand sätta sig på den kungliga vagnens kuskbock, då konungen åkte inom Haga grind, och köra öfver den hårdt tillfrusna hafsviken till Dalarö skans, under det unga krigare till häst vördsamt eskorterade Hans Maj:t. En fullmakt — falsk, det medgifves — var redan utfärdad för en ännu lefvande baron att der bli kommendant, liksom afsked för den dåvarande. Skjöldebrand hoppades, att allt skulle kunnat aflöpa utan det buller,. som åtföljde anfallet i slottet. Den bestämda Februari-dagen saknades till och med den beväpnade kammarhussaren, så att handgemäng ej ens med denne kunnat komma i fråga. Skjöldebrands mening var, att sedan konungen med all vördnad blifvit insatt på Dalarö skans, tills Riksehs Ständer finge dömma mellan konungen och dem, som ansett hans helsotillstånd för närvarande hinderligt för regeringsbördans ensamma bäranden, rycka in på borggården i spetsen för gardesregementerna med generaladjutantsstafven i hand, lemna denna till hertig Carl, med anhållan, att han ville lemna den till Adlercreutz; derefter, under afvaktan på Ständernas samlande, afgå med alla i Sverige itrande trupper till Finland och låta sedan Ständerna dömma mellan konungen och. segervinnare, eller mellan konunre a SIE SE on natt lolyckor, liknande vulkanutbrott, öfversvämningar och dylika naturens våldsamheter, som onekligen för en Isina konungars styrelse, afsäga sig rättigheten attl: monarkiska, tröttna dervid och medgifva att stå un-. En intressant episod utgöres af berättelsen istera Gustaf Adolf, hvilket till följe af Hans I AA Nm — mn om MM -—— — — AA MM —OA — —— — — -D Mm AA BG MA I mm m