SJ LIUEILAA DIE AUT VITT TASTE YTD TIM YTALIIBIATL, ULGAR JAM
.väl som själens lifsluft.
I När nu ett samhälle känner behof af ett sådant
) loberoende; när det fullt inser, att dess närvarande
-I belägenhet tarfvar de mest genomgripande reformer,
-loch att dessa kunna erhållas endast genom den be-
-Istämdaste brytning emellan de styrda och styrelsen;
när ett aktadt och hederligt folk önskar frälsa sin i
fara stadda national-ära, sin förlorade frihet, för att
genom den sednare åtminstone återvinna sin plats i
den civiliserade verlden — då erbjuder sig revolu-
tionen såsom det säkraste medlet att få slut på ore-
dan och förnedringen. I allmänhet kunna således
dessa revolutioner anses såsom ett slags medicin för
statslifvet eller ett nödvändigt ondt, med hvilket
Iskall förgöras ett ännu värre, eller såsom tillfälliga
TU eÄex - 5 Et Ir
tid kunna uppväcka oro och bestörtning genom att
härja hela trakter af jordytan, men ej sällan göra
Idem för en annan tid mer fruktbärande. Det blir
Idock alltid en falsk invändning, att en stat upplöses
genom en sådan omstörtning. Staten är redan förut
upplöst, innan uppresningen kan gå för sig, och
luppresningens ändamål är att åter sammanbinda
Iden. Revolutioner kunna således med en gemensam
Iterm benämnas ett uttryck af national-intresset, en
Jjemnare af alla de skärande, missprydande och ona-
turliga kanter, som så ofta äro tillfinnandes på sjelfva
samhällsbyggnaden. Ja, det vore måhända ej äfven-
tyrligt att drifva det påståendet, att ur revolutionens
Isköte hafva både den antika och moderna kulturen
uppblomstrat, och genom revolutionens bemedling
Ihar det europeiska samhällslifvet erhållit en bestäm-
dare karakter och sina herrligaste institutioner. Vi-
Idare: att dessa brytningar blifvit folken en skola,
der de mottagit den klaraste kännedam af sina
menskliga rättigheter; en läroinrättning, der regen
terna blifvit öfvertygade, huru de platt ingenting
förmått, då de försmått sitt folks kärlek och akt-
ning.
I Om svenska nationen gäller detta kanske företrä-
desvis, emedan få länder varit mer underkastade så
täta omhvälfningar som detta. Nästan hela vår hi-
storia genomkorsas af styrelseförändringar. Genom
de mest olika skiften har detta folk gått till frihe-
Iten. Man har sett det välja sina regenter, afsätta
dem, förena sig med en grannmakt, sjelfvilligt kasta
sig under dess ok, befria sig derifrån, återgå under
lvälja dem, tåla under deras makt all tyngd af en-
väldet, återinsätta sig sjelft i sina primitiva rättig-
heter, låta det aristokratiska väldet efterträda det
der en nästan despotisk styrelse, för att snart derpå
göra sig af med den och antaga en lagbunden. Lycka
lär, att nationen stannat här, änskönt närvarande
Iställningar och förhållanden intyga, thy värr, att
brytningar ännu återstå oss, för att ernå politisk
fasthet. Svenska folkets häfder skulle, med anled-
ning af hvad nyss blifvit - nämndt, kunna kallas en
lenda hel, men ej afslutad, revolutionshistoria.
) Som ett särdeles lärorikt och upplyftande frag-
ment ur denna historia visar sig regementsförän-
Idringen 4809; och denna kan måhända ej så orätt
sägas vara ett nytt och lyckligt uppslag af national-
Tviljans förmåga, när det gäller att skydda eller frälsa
est kärt fädernesland. Eget och anmärkningsvärdt
lär, att denna handling, från början till slutet, icke
företer ett enda missbruk af makt, utan blott ett
aftvunget användande deraf mot missbruket.
lom den på Beckerska värdshuset tillämnade
kuppen, att i början af Februari 1809 arre-
Järtas betänkligheter icke blef af. Förf. säger
sid. 56:
Vi gå nu att troget anföra de berättelser, vi in-
I hemtat om Februari-konspirationerna i hufvudsta-
Iden. De flesta öfverensstämma deruti, att, hade
Idåvarande chefen för norra armåens andra afdel-
ning, A. F. Skjöldebrand, ej blifvit motarbetad af
Hans Järta — en af fruktan blek talare — så
I hade statshvälfningen försiggått i.en lyckligare stund,
län som skedde, så till vida, att Åland då i freds
I fördraget, efter all sannolikhet, kunnat återfordras.
Hvad som äfven bidrog, att Skjöldebrand frånträdde
Iplanen, var några af med-konspiratörernas envisa
Ibeslut, att få Armfelt med i företaget, hvilket syn-
Ites Skjöldebrand detsamma, som att göra hela saken
misstänkt i nationens ögon ). Då S. inom kretsen
af de förtrogne yrkade på en snar verkställighet,
möttes han med den invändningen af Hans Järta,
att tiden för en sådan handling ej ännu vore inne.
Den i sina beslut jernfasta krigaren uppgjorde då
en ny plan och meddelade den åt sina närmare vän-
ner, hvilka gillade densamma, hvarpå rollerna utde-
lades.
Planen var följande: Man skulle samlas, under
lförevändning af en frukost, på dåvarande Beckers
värdshus vid Norrtullsgatan, hafva hästar och åkdon
li beredskap, och då Gustaf Adolf, som han bruka-
de, kom från Haga, skulle han tagas, sättas i en
Itäcksläda och, under föregifvande att han vore en
förnäm ryss, som blifvit fången, föras till Waxholm.
I Man lofvade hvarandra heligt, att hans person un-
der intet vilkor finge skadas, samt att Järta, som
ogillat företaget, ej skulle få del deraf. Dagen ut-
sattes till den andra efter sammankomsten, och sa-
ken var afgjord. Morgonen samma dag då opera-
tionen skulle försiggå, träffade Skjöldebrand de sam-
mansvurne samlade hos Järta, som med sin betänk-
lidhet redan omvändt dem. För Skjöldebrand åter-
stod nu ej annat än att tills vidare uppskjuta sitt
förehafvande, och, som det var temligen allmänt
kändt, återresa till stationen i Norrland, der han,
underligt nog, lemnades i fred. Planen för rikets
styrelse, i händelse af lycklig utgång på den till-
ämnade arresterings-åtgärden, var ungefär densam-
ma, som sedan följdes, med någon modifikation i af-
seende å konstitutionen ).
I detaljbeskrifningen öfver dessa händelser afviker
den Skjöldebrandska biografen något, då han om-
förmäler, att efter Gustaf Adolfs tillfångatagande
skulle Skjöldebrand sätta sig på den kungliga vag-
nens kuskbock, då konungen åkte inom Haga grind,
och köra öfver den hårdt tillfrusna hafsviken till
Dalarö skans, under det unga krigare till häst vörd-
samt eskorterade Hans Maj:t. En fullmakt — falsk,
det medgifves — var redan utfärdad för en ännu
lefvande baron att der bli kommendant, liksom af-
sked för den dåvarande. Skjöldebrand hoppades, att
allt skulle kunnat aflöpa utan det buller,. som åt-
följde anfallet i slottet. Den bestämda Februari-da-
gen saknades till och med den beväpnade kammar-
hussaren, så att handgemäng ej ens med denne kun-
nat komma i fråga. Skjöldebrands mening var, att
sedan konungen med all vördnad blifvit insatt på
Dalarö skans, tills Riksehs Ständer finge dömma
mellan konungen och dem, som ansett hans hel-
sotillstånd för närvarande hinderligt för rege-
ringsbördans ensamma bäranden, rycka in på
borggården i spetsen för gardesregementerna med
generaladjutantsstafven i hand, lemna denna till her-
tig Carl, med anhållan, att han ville lemna den till
Adlercreutz; derefter, under afvaktan på Ständernas
samlande, afgå med alla i Sverige itrande trupper
till Finland och låta sedan Ständerna dömma mellan
konungen och. segervinnare, eller mellan konun-
re a SIE SE on natt
lolyckor, liknande vulkanutbrott, öfversvämningar och
dylika naturens våldsamheter, som onekligen för en
Isina konungars styrelse, afsäga sig rättigheten attl:
monarkiska, tröttna dervid och medgifva att stå un-.
En intressant episod utgöres af berättelsen
istera Gustaf Adolf, hvilket till följe af Hans
I AA
Nm — mn om MM - -—-
—- — — AA - MM —- OA — —— — —
-
-D Mm AA BG MA
I mm m-