TUIDAKA, UCH VI SKUHNC UV, ALL A.S BIUKHULS-PUSVITTT manger i politik då skulle blifva om möjligt underbaltigare in dess utflykter nu på theologiens område. LITTERATUR. 1809 års Revolution och dess män; Tidstaflor af C. A. Adlersparre; 1:a delen. Stockholm 1849. Redan titeln gifver detta arbete en märkvärdighet. Hvad sjelfva genomförandet beträffar, vilja vi uppskjuta med ett omdöme deröfver tills arbetet blifvit afslutadt, hvilket, efter hvad man spörjer, icke lärer dröja länge. Till en början kunna vi dock anmäla bokens tillvaro; ehuru vi tro, att detta knappast behöfves, Jå titeln och förf:s namn säkert redan banat den väg till allmänhetens bekantskap. Då förf. sjelf är sonen till en af hufvudmännen i den revolution, som här företages till behandling, föreställer kanske mången sig i hans bok ej finna annat än tidstaflor med den ensidiga färgläggning, som sonlig kärlek kunde föranleda. Det är likväl med stor tillfredsställelse man ser en lugn och fördomsfri blick kastad på hela tilldragelsen 1809 och dess följder. Man finner visserligen vestra armåeens befälhafvare framställd i en fördelaktigare dager, än hans fiender utmålat honom; men då detta i många fall blott utgjort en enkel rättvisa, upptäcker man tillika, att denna gärd af upprättelse emot en stor man icke slagit öfver till orättvisa mot andra. Man talade en tid om den spänning, som skulle hafva egt rum mellan Georg Adlersparre och Adlerereutz: alundsjukan emellan Vestra och Finska armerna, och den ära af revolutionen, som hvardera kunde vilja tillmäta sig, sågos representerade i dessa begge män; emellertid finner läsaren här i boken Adlercreutz framställd med lika mycken veneration, som förf:s egen fader. En särskild afdelring är enkom ämnad till belysning af den uppkastade frågan om nyssnämnda splittring mellan 1809 års tvenne förnämsta män; och resultatet blir, att, ehuru visserligen i några enstaka fall olika meningar i konseiien, och måhända äfven utom densamma. förekommit mellan Adlersparre och Adlercreutz, herrskade på det hela dem emellan i poitiken det bästa förstånd. Arbetet börjar med ett slags förord eller inledning, hvari den märkliga frågan om revolutioner i allmänhet och deras rättmätighet kommer till tals. För att visa hur förf. ser denna ssk, och med detsamma meddela ett; prof på stilen i hans bok, tillåta vi oss från sid. 11 anföra: pDet tan ej gifvas en skönare syn för menniskoögat, än när det ser ett högsinnadt, vidtfrejdadt och misshandladt folk såsom en man resa sig upp att afkasta i: fjettrar, som en låg politik velat lägga på dess staria, onedböjda skuldror. Och säkert är, att, om ett sidant samhälle, ettdera under medgångens svindel eller under förgätenheten af hvad dess frid tillhörer, äfverlemnar, likt ett medvetslöst barn, sin lycka, sit anseende i lumpenhetens och godtyckets händer, så att det måste rodna för sin ställning och söka sin ära, sitt medborgerliga rykte uti det förflutna — säkert är, att ett sådant folk snart skall veta att rättfärdiga sig i verldens ögon genom att krossa si:t förnedringsok. Såsom vi nyss yttrade, hör man ofta ifras mot statsförärdringar, liksom vore dessa de största olyckor; men. intygar ej naturen sjelf genom sina ständiga revolutioner, att rörlighetsoch förändringsprincipen utgör hufvudvilkoret för allt lif? Betänktel menniskan detta och äfven litet oftare sin egen inoch utvärtes ofulikomlighet, samt bortlade hon derunder något af sin stora sjelfviskhet, så skulle hon lättare kunna inse, att allt af högre art, som blifvit förvist tiil denna planet, blottar sin gudomlighet just deruti, a:t det ej subordinerar sig under det närvarande ögonblicket, utan eger makt att höja och sänka sig, allt eftersom längtan drifver det till något bättre, eller svagheten till något sämre. Hur skulle annars den fria viljan existera utan en sådan förflyttningsförmåga — denna vilja, som är menniskans företrädesrätt i hela skapelsen, t. ex. framför blomman, hvilken uppspirar och vissnar på samma fläck, utan aning om något framåtskridande? Detta är stillaståendets medvetslöshet, som ej har något behof och derför dör med sig sjelf. Men menniskan måste deremot lefva i sig sjelf, för att uppnå sitt mål, och hennes lefnadsprocess måste gå derpå ut, att alltjemnt taga nya och, om hon så kan, skönare former, alltsom tanken klarnar och hennes själ blir evigt ny. Menniskan kan derföre icke tänkas stå stilla: hela hennes bestämmelse måste vara en stän-l digt fortgående omskapelse. När detta gäller den isolerade menniskan, så måste det gälla henne ännu mera, då hon betraktas l: såsom en länk i familjeeller samhällskedjan, der hon ej allenast ansvarar för sig sjelf, utan jemväl för den medfödda rättigheten att, i sin grad, representera menskligheten. Och mensklighetens hela kulturhistoria, hvad är den annat än eviga ideers oupphörliga ansträngningar att uppenbara sig i nya, förädlade former? Ty, så länge här nere ej något är hvad det bör vara, så länge är det ock underkastadt omstöpningens nödvändighet — emedan blott det fullkomliga lider ingen förändring. Individen och samhället äre båda derföre lika beklagansvärda, när de ej vidare känna behof af något ombude uli sitt närvarande tillstånd, ty, hur prisvärd belåtenheten med sin lott än är, bevisar den dock en liknöjdhet, som intygar: att den till sin natur verksamma anden råkat falla uti en belägenhet af slapphet, ur hvilken den ej har mod, nog kraft och vilja att göra sig fri. Det är sannt, sambhällsbrytningar eller statsförändringar äro af tvenne slag: sådana, hvilka verkligen förbättra eller företagas i ändamål att förbättra ett haltande eller rent af felaktigt statsskick, och sådana, hvilka lika obestridligt försämra en samhällsordning eller tillställas för att uppväcka anarki, för att gynna oredan. Ja, man kan alltid säga, att revolutioner i sjelfva verket äro antingen eit missbruk af makt elter föranledda af ett sådant, och alltid bevisa en närvarande ofullkomlighet i sjelfva statsförfattningen, äfvensom att contractet mellan de styrda och den styrande är brutet, åtminstone i någon punkt, samt ant således samhällssäkerheten är i mer eller mindre