TUIDAKA, UCH VI SKUHNC UV, ALL A.S BIUKHULS-PUSVITTT
manger i politik då skulle blifva om möjligt under-
baltigare in dess utflykter nu på theologiens område.
LITTERATUR.
1809 års Revolution och dess män; Tidstaflor
af C. A. Adlersparre; 1:a delen. Stock-
holm 1849.
Redan titeln gifver detta arbete en märk-
värdighet. Hvad sjelfva genomförandet beträf-
far, vilja vi uppskjuta med ett omdöme der-
öfver tills arbetet blifvit afslutadt, hvilket, ef-
ter hvad man spörjer, icke lärer dröja länge.
Till en början kunna vi dock anmäla bokens
tillvaro; ehuru vi tro, att detta knappast be-
höfves, Jå titeln och förf:s namn säkert redan
banat den väg till allmänhetens bekantskap.
Då förf. sjelf är sonen till en af hufvud-
männen i den revolution, som här företages
till behandling, föreställer kanske mången sig
i hans bok ej finna annat än tidstaflor
med den ensidiga färgläggning, som sonlig kär-
lek kunde föranleda. Det är likväl med stor
tillfredsställelse man ser en lugn och fördoms-
fri blick kastad på hela tilldragelsen 1809 och
dess följder. Man finner visserligen vestra
armåeens befälhafvare framställd i en fördelak-
tigare dager, än hans fiender utmålat honom;
men då detta i många fall blott utgjort en
enkel rättvisa, upptäcker man tillika, att denna
gärd af upprättelse emot en stor man icke
slagit öfver till orättvisa mot andra. Man ta-
lade en tid om den spänning, som skulle hafva
egt rum mellan Georg Adlersparre och Adler-
ereutz: alundsjukan emellan Vestra och Finska
armerna, och den ära af revolutionen, som
hvardera kunde vilja tillmäta sig, sågos repre-
senterade i dessa begge män; emellertid finner
läsaren här i boken Adlercreutz framställd
med lika mycken veneration, som förf:s egen
fader. En särskild afdelring är enkom ämnad
till belysning af den uppkastade frågan om
nyssnämnda splittring mellan 1809 års tvenne
förnämsta män; och resultatet blir, att, ehuru
visserligen i några enstaka fall olika meningar
i konseiien, och måhända äfven utom den-
samma. förekommit mellan Adlersparre och
Adlercreutz, herrskade på det hela dem emel-
lan i poitiken det bästa förstånd.
Arbetet börjar med ett slags förord eller
inledning, hvari den märkliga frågan om re-
volutioner i allmänhet och deras rättmätighet
kommer till tals. För att visa hur förf. ser
denna ssk, och med detsamma meddela ett;
prof på stilen i hans bok, tillåta vi oss från
sid. 11 anföra:
pDet tan ej gifvas en skönare syn för mennisko-
ögat, än när det ser ett högsinnadt, vidtfrejdadt och
misshandladt folk såsom en man resa sig upp att
afkasta i: fjettrar, som en låg politik velat lägga på
dess staria, onedböjda skuldror. Och säkert är, att,
om ett sidant samhälle, ettdera under medgångens
svindel eller under förgätenheten af hvad dess frid
tillhörer, äfverlemnar, likt ett medvetslöst barn, sin
lycka, sit anseende i lumpenhetens och godtyckets
händer, så att det måste rodna för sin ställning och
söka sin ära, sitt medborgerliga rykte uti det för-
flutna — säkert är, att ett sådant folk snart skall
veta att rättfärdiga sig i verldens ögon genom att
krossa si:t förnedringsok.
Såsom vi nyss yttrade, hör man ofta ifras mot
statsförärdringar, liksom vore dessa de största olyc-
kor; men. intygar ej naturen sjelf genom sina stän-
diga revolutioner, att rörlighets- och förändringsprin-
cipen utgör hufvudvilkoret för allt lif? Betänktel
menniskan detta och äfven litet oftare sin egen in-
och utvärtes ofulikomlighet, samt bortlade hon der-
under något af sin stora sjelfviskhet, så skulle hon
lättare kunna inse, att allt af högre art, som blifvit
förvist tiil denna planet, blottar sin gudomlighet just
deruti, a:t det ej subordinerar sig under det närva-
rande ögonblicket, utan eger makt att höja och sänka
sig, allt eftersom längtan drifver det till något bättre,
eller svagheten till något sämre. Hur skulle annars
den fria viljan existera utan en sådan förflyttnings-
förmåga — denna vilja, som är menniskans före-
trädesrätt i hela skapelsen, t. ex. framför blomman,
hvilken uppspirar och vissnar på samma fläck, utan
aning om något framåtskridande? Detta är stilla-
ståendets medvetslöshet, som ej har något behof och
derför dör med sig sjelf. Men menniskan måste
deremot lefva i sig sjelf, för att uppnå sitt mål, och
hennes lefnadsprocess måste gå derpå ut, att allt-
jemnt taga nya och, om hon så kan, skönare for-
mer, alltsom tanken klarnar och hennes själ blir
evigt ny. Menniskan kan derföre icke tänkas stå
stilla: hela hennes bestämmelse måste vara en stän-l
digt fortgående omskapelse.
När detta gäller den isolerade menniskan, så må-
ste det gälla henne ännu mera, då hon betraktas l:
såsom en länk i familje- eller samhällskedjan, der
hon ej allenast ansvarar för sig sjelf, utan jemväl för
den medfödda rättigheten att, i sin grad, represen-
tera menskligheten.
Och mensklighetens hela kulturhistoria, hvad är
den annat än eviga ideers oupphörliga ansträngnin-
gar att uppenbara sig i nya, förädlade former? Ty,
så länge här nere ej något är hvad det bör vara,
så länge är det ock underkastadt omstöpningens nöd-
vändighet — emedan blott det fullkomliga lider in-
gen förändring.
Individen och samhället äre båda derföre lika be-
klagansvärda, när de ej vidare känna behof af nå-
got ombude uli sitt närvarande tillstånd, ty, hur
prisvärd belåtenheten med sin lott än är, bevisar
den dock en liknöjdhet, som intygar: att den till sin
natur verksamma anden råkat falla uti en belägen-
het af slapphet, ur hvilken den ej har mod, nog
kraft och vilja att göra sig fri.
Det är sannt, sambhällsbrytningar eller statsförän-
dringar äro af tvenne slag: sådana, hvilka verkligen
förbättra eller företagas i ändamål att förbättra ett
haltande eller rent af felaktigt statsskick, och sådana,
hvilka lika obestridligt försämra en samhällsordning
eller tillställas för att uppväcka anarki, för att gynna
oredan. Ja, man kan alltid säga, att revolutioner i
sjelfva verket äro antingen eit missbruk af makt el-
ter föranledda af ett sådant, och alltid bevisa en
närvarande ofullkomlighet i sjelfva statsförfattningen,
äfvensom att contractet mellan de styrda och den
styrande är brutet, åtminstone i någon punkt, samt
ant således samhällssäkerheten är i mer eller mindre