och nödvändigt, till och med till följe af skriftens
egen befallning; A:s slutsats fordrar ovilkorligen
denna premiss, derföre får konseqvensen fara så
länge. Alen vidare: har ÅA. aldrig under sina theo-
logiska studier hört talas om kristendomen såsom en
surdeg, och gjort sig reda för den djupa liknelsen?
Månne man icke under begrundande af den sannin-
gen skulle kunna komma till en öfvertygelse, full-
komligt motsatt A:s theologi, eller till den öfverty-
gelse, att det religiösa och sedliga lif, som rör sig
och verkar inom Christi kyrka, just är surdegen,
Mf hvilken de yttre förhållanderna skola genomsyras,
just är det inre lif, hvaraf vårt yttre borgerliga och
politiska tif skall genomträngas, hvaraf det skall få
sin bestämmelse och sin sanning? Och månne icke
att de der förtretliga kristliga idgerna,
a för alla tider och folk gällande sannin-
garne, just äro de, som böra få sin tillämpning icke
endast på den enskildes yttre lefverne, utan på
folkens lagar, inrättningar, institutioner, hvilka all-
tid stå i väsendtligt sammanhang med folkens reli-
noraliska lif? Det ligger onekligen bra
vligen låtsad, enfald till grund för det på-
ast man icke kan tillämpa den kristliga
en på yrkande af en friare representation,
ire att Christus aldrig talat om hurudan
styrelse bör vara. För att icke hänvisa
:domens allmänlighet, som gjorde allt slags
reglemesterande omöjligt, anmärka vi endast, att Å.
förmodiigen i hettan förbisett, att man på den vägen
kan försvara äfven den grymmaste despotism, äfven
m Nero och Caligula; fast det är sant: A. vill må-
hända bevisa detta uti sin exeges öfver skattepen-
ningen,. A. vill icke veta af kristendomen i sta-
Lens ansvligenheter; det förmenar, att det mensk-
liga förnuftet och den menskliga erfarenheten nog
sjelfve kunna leta sig fram utan religionens inbland-
ning,. NÅ väl, käre A.! tag bort alla de sanningar
och lärdomar, hvarmed kristendomen riktat och ännu
fortfar ati rikta det menskliga förnuftet; med ett
ord, ställ det åter på sin förkristliga ståndpunkt
illbaka, och vi skulle tro, att A:s klokhets-resonne-
manger i politik då skulle blifva om möjligt under-
haltigare än dess utflykter nu på theologiens område.
v— ——