dade sitt enformiga läte med nattvindens suc-
kar och den lilla bäckens sqvalpande nere i dju-
pet. Ett sakta qvitter af en och annan lärka,
som envisades att ännu strida med mörkret
och sömnen, besvarades af de susande vingsla-
gen från en nattfågel, som snabbt svängde fram
mellan träden. Allt var försänkt i detta na-
turens stilla drömmeri, då vi ana tysta ande-
väsens närvaro i luften, som omgifver oss, i
de bugande trädens kronor. De andas på vår
panna i ångorna från skogens blommor, de
hviska i vårt öra med döende sus, de sväfva
om i det fuktiga gräset och leka med våra
tankar.
Den matta dagern från skimret efter en
sjunken sol spred något andelikt äfven öfver
den ensamma qvinnan, som hvilade vid vägen.
Hennes lånta drägt upphöjde snarare än för-
dunklade. hennes sköna ansigte, der det, blekt
och tankfullt med ett dystert allvar, aftecknade
sig mot skogens mörka grund:
Den öfverspänning, som bittills lifvat och
uppehållit henne, vek småningom bort. Nat-
ten och tystnaden, det öfvergifna och äfven-
tyrliga i hennes belägenhet, allt föll tungt öf-
ver henne. Hon sänkte hufvudet i händerna
och snyftade sakta. Det låg i denna yttring
af inre qval, i hennes ställning och utseende
så mycken mörk och bitter smärta, en så hopp-
lös och dyster förtviflan, att skogens andar
liksom tycktes hålla andedrägten för att del-
tagande lyssna till den sorgliga saga, som an-
darna i hennes själ klagande förtäljde. Obe-
kant med de strider, som utkämpades i mo-
drens bröst, sof barnet lugnt och stilla — en
leende fridens engel på en bädd af storm och
mörker.
Ögonblicket derefter var den bleka vandrer-
skan försvunnen, skogen susade åter friskt,
och blott några klara tårar darrade i mossan,
der hennes hafvud hvilat.