0 DD RO en hvar inser, att läkaren, med bästa vilja i verlden, med de djupaste studier öfver prygeloch spöstraffets inverkan på helsan, icke kan säga annat än på ett ungefär hvad karlen tål. Läkaren kan ej veta om den brottslige har något inre fel, som gör att han aflider vid 39 par spö, fastän han ej lagligen har lof dertill, om han ej är dömd till fyrativ, och dessutom kan läkaren ej veta med hvilken kraft och konstfärdighet profossen för sina spön. De riktigt snälla kunna, säger man, slå ihjäl en menniska med tre par Det finnes ingenting ohyggligare för en läkare med känsla och samvete, än då det väger på hans betyg, huruvida en menniska skall flås lefvande eller icke. Om det nödvändigt bör ske, borde lagstiltarne ta följderna på sina samveten och låta läkaren slippa. Det i artikeln åberopade fallet, att personer undsluppit bysättning på läkarebetyg, visar det skefva i våra lagar. Om bysättning skall finnas, hvilket åter är en annan fråga, är det ju en vanlig, fastän icke med vanära fö:knippad häktning. Gäldenär har begått ett af vår tids svåraste brott, han kan ej betala en skuld. Nå väl, hvarför häktas han ej som en annan? Om han fört oljud på gatan eller tagit en tolfskilling, häktas han utan omsvep, och först sedan frågas läkaren, om något ondt kommer vid den häktade. Nu kan en bedräglig gäldenär gå med säkerhetskortet på fickan — hvarför får ej hvilken som helst göra det? Bysättningslagen stärker ej synnerligen krediten, men uppmuntrar procenteriet; vare detta nog sagt om den saken. Artikelförfattaren vidrör i förbigående att äfven menniskolif kunna spillas genom ett oriktigt läkarebetyg. Penningarne gå först — lifvet kommer sedan — det är i sin ordning. Vi skola något vidröra den punkten. Det beror på läkarebetyget om en brottslig skall få plikta 50 rdr eller mista hufvudet. Det är verkligen så vist inrättadt och så beräknadt på rättvisa att det är beundransvärdt. Om en bandit sargar sönder en menniska på hundrade ställen, men antingen af anatomisk kunskap eller af tur icke råkar gifva något riktigt banesår, så är skadan icke absolut dödande, fastän den sårade verkligen dör; men! om en beskedlig menniska i hastigt mod ger en antagonist ett enda rapp (ponera i mörkret) och denne faller och befinnes ha en spricka eller nedtryckning på hufvudet, dömes den brottslige till döden, eller får af nåd minst 10 årst fästningsarbete. Detta är ju ganska uppbyggligt!? Författaren minnes ganska väl då en läkare uppriktigt i sitt betyg sade, det han ej bestämdt kunde iakttaga om skadan var absolut eller per accidens dödande. En kongl. hofrätt återförviste målet på denna grund och man trasslade i år, pliktällde och spektaklade för! alt tvinga läkaren, att på sin ed bestämdt säga, hvad han edligen en gång sagt sig icke kunna säga bestämdt. Man miste erkänna att läkaren verkligen är i en afundsvärd ställning vid dylika tillfällen. Ar det väl så rent af omöjligt att taga reda på det inre af en handling, att man nödgas löma tvärt emot billighet och rättvisa — och endast i sådant fall kan den tillfälliga utgån-) gen bestämma ett domslut. Hvad är också absolut eller accidentielt! lödande? Det finnes verkligen få skador som li iro absolut dödande och som ej möjligen kun-l nat botas, om hjelpen i tid mellankommit. Våra l agkloke och våra forensiska medieci i alla länder hafva krånglat oändligen mycket med lenna sak, som i fråga om rättvisa är rent uf likgiltig. Dessutom sakna vi alla föreskrifter i den forensiska och polismedicinen; vi ha ingen föreskrift om hvilka som böra anses odugliga till krigstjenst — den ene läkaren dömer så, len andre så — ingen enda föreskrift om hvilka skador som böra anses för absolut dödandel ller blott accidentielt o. S. V., med ett ord, om man egde tillfälle att se både corpus de-! icli och betygen för en mängd fall, skullel man finna att dessa betyg, fastän alla gifnal nligt öfvertygelse och med samvetsgrannhet, skulle få ett mångbrokigt utseende, som nog af bevisar, att vi i Sverige väl ha ålagt läka-! ren en hel hop omöjligheter, men ej vid ett: anda tillfälle gifvit honom någon ledtråd för in slutdom. I Frankrike har man sökt göra let, och, om det är ett fel, har det åtminstone den förtjensten, att det är rasande blott en riktning. Sådan är ställningen och då vi måste med pinionens makt straffa den som missbrukar itt ansvarsfulla kall att med sitt ord bestämma sfver menniskors lif, egendom, väl och ve, illhör det oss också att arbeta på, att hvarken äkarens eller någon annans ed göres till en lagdänga som utslites genom att upprepas i tid och otid, och som så ofta användes, attj len, utom då någon serskild fnurr kommer på ! tråden, anses blott som en formalitet. Eden ir alltför vigtig både för den som gör den och! len, hvars timliga välfärd beror deraf, att man ;j bör fästa allmänna uppmärksamheten på dess agstadgade missbruk; ty det är och blir ett missbruk att onödigtvis påkalla det dyrbaraste en menniska eger — hennes samvete — det ir och blir en källa till demoralisation hos den enskilte och upplösning af alla band för det hela. Måtte vår regering, som visat sig) vilja förenklingar, äfven vilja en i afseende på eden och på läkarebetygen. S— 1 Beriktigande. Till möjliga misstags undvikande erinras, att let i en gårdagsbladets artikel, med öfverskrift Fedrelandet och Aftonbladet,, på sina ställen nyttjade uttrycket sällskap om Skandinaver och Ultraskandinaver, icke har afseende på det Stockholm särskildt stiftade slutna sällskap; som enkom bär titel af Skandinavisha Sällskapel, utan blott blifvit begagnadt för att kollektivt utmärka hela antalet af de politiska män i Sverige, som omfattat de skandinaviska ide