0 DD RO
en hvar inser, att läkaren, med bästa vilja i
verlden, med de djupaste studier öfver prygel-
och spöstraffets inverkan på helsan, icke kan
säga annat än på ett ungefär hvad karlen tål.
Läkaren kan ej veta om den brottslige har
något inre fel, som gör att han aflider vid 39
par spö, fastän han ej lagligen har lof dertill,
om han ej är dömd till fyrativ, och dessutom
kan läkaren ej veta med hvilken kraft och
konstfärdighet profossen för sina spön. De
riktigt snälla kunna, säger man, slå ihjäl en
menniska med tre par Det finnes ingenting
ohyggligare för en läkare med känsla och sam-
vete, än då det väger på hans betyg, huruvida
en menniska skall flås lefvande eller icke.
Om det nödvändigt bör ske, borde lagstiltarne
ta följderna på sina samveten och låta läkaren
slippa.
Det i artikeln åberopade fallet, att personer
undsluppit bysättning på läkarebetyg, visar det
skefva i våra lagar. Om bysättning skall fin-
nas, hvilket åter är en annan fråga, är det ju
en vanlig, fastän icke med vanära fö:knippad
häktning. Gäldenär har begått ett af vår tids
svåraste brott, han kan ej betala en skuld.
Nå väl, hvarför häktas han ej som en annan?
Om han fört oljud på gatan eller tagit en tolf-
skilling, häktas han utan omsvep, och först
sedan frågas läkaren, om något ondt kommer
vid den häktade. Nu kan en bedräglig gälde-
när gå med säkerhetskortet på fickan — hvar-
för får ej hvilken som helst göra det? By-
sättningslagen stärker ej synnerligen krediten,
men uppmuntrar procenteriet; vare detta nog
sagt om den saken.
Artikelförfattaren vidrör i förbigående att
äfven menniskolif kunna spillas genom ett orik-
tigt läkarebetyg. Penningarne gå först — lif-
vet kommer sedan — det är i sin ordning.
Vi skola något vidröra den punkten.
Det beror på läkarebetyget om en brottslig
skall få plikta 50 rdr eller mista hufvudet.
Det är verkligen så vist inrättadt och så be-
räknadt på rättvisa att det är beundransvärdt.
Om en bandit sargar sönder en menniska på
hundrade ställen, men antingen af anatomisk
kunskap eller af tur icke råkar gifva något
riktigt banesår, så är skadan icke absolut dö-
dande, fastän den sårade verkligen dör; men!
om en beskedlig menniska i hastigt mod ger
en antagonist ett enda rapp (ponera i mörkret)
och denne faller och befinnes ha en spricka
eller nedtryckning på hufvudet, dömes den
brottslige till döden, eller får af nåd minst
10 årst fästningsarbete. Detta är ju ganska
uppbyggligt!?
Författaren minnes ganska väl då en läkare
uppriktigt i sitt betyg sade, det han ej be-
stämdt kunde iakttaga om skadan var absolut
eller per accidens dödande. En kongl. hofrätt
återförviste målet på denna grund och man
trasslade i år, pliktällde och spektaklade för!
alt tvinga läkaren, att på sin ed bestämdt säga,
hvad han edligen en gång sagt sig icke kunna
säga bestämdt. Man miste erkänna att läka-
ren verkligen är i en afundsvärd ställning vid
dylika tillfällen.
Ar det väl så rent af omöjligt att taga reda
på det inre af en handling, att man nödgas
löma tvärt emot billighet och rättvisa — och
endast i sådant fall kan den tillfälliga utgån-)
gen bestämma ett domslut.
Hvad är också absolut eller accidentielt!
lödande? Det finnes verkligen få skador som li
iro absolut dödande och som ej möjligen kun-l
nat botas, om hjelpen i tid mellankommit. Våra l
agkloke och våra forensiska medieci i alla
länder hafva krånglat oändligen mycket med
lenna sak, som i fråga om rättvisa är rent
uf likgiltig.
Dessutom sakna vi alla föreskrifter i den
forensiska och polismedicinen; vi ha ingen
föreskrift om hvilka som böra anses odugliga
till krigstjenst — den ene läkaren dömer så,
len andre så — ingen enda föreskrift om hvilka
skador som böra anses för absolut dödandel
ller blott accidentielt o. S. V., med ett ord,
om man egde tillfälle att se både corpus de-!
icli och betygen för en mängd fall, skullel
man finna att dessa betyg, fastän alla gifnal
nligt öfvertygelse och med samvetsgrannhet,
skulle få ett mångbrokigt utseende, som nog
af bevisar, att vi i Sverige väl ha ålagt läka-!
ren en hel hop omöjligheter, men ej vid ett:
anda tillfälle gifvit honom någon ledtråd för
in slutdom. I Frankrike har man sökt göra
let, och, om det är ett fel, har det åtmin-
stone den förtjensten, att det är rasande blott
en riktning.
Sådan är ställningen och då vi måste med
pinionens makt straffa den som missbrukar
itt ansvarsfulla kall att med sitt ord bestämma
sfver menniskors lif, egendom, väl och ve,
illhör det oss också att arbeta på, att hvarken
äkarens eller någon annans ed göres till en
lagdänga som utslites genom att upprepas i
tid och otid, och som så ofta användes, attj
len, utom då någon serskild fnurr kommer på !
tråden, anses blott som en formalitet. Eden
ir alltför vigtig både för den som gör den och!
len, hvars timliga välfärd beror deraf, att man
;j bör fästa allmänna uppmärksamheten på dess
agstadgade missbruk; ty det är och blir ett
missbruk att onödigtvis påkalla det dyrbaraste
en menniska eger — hennes samvete — det
ir och blir en källa till demoralisation hos
den enskilte och upplösning af alla band för
det hela. Måtte vår regering, som visat sig)
vilja förenklingar, äfven vilja en i afseende på
eden och på läkarebetygen.
S— 1
Beriktigande.
Till möjliga misstags undvikande erinras, att
let i en gårdagsbladets artikel, med öfverskrift
Fedrelandet och Aftonbladet,, på sina ställen
nyttjade uttrycket sällskap om Skandinaver
och Ultraskandinaver, icke har afseende på det
Stockholm särskildt stiftade slutna sällskap;
som enkom bär titel af Skandinavisha Sällska-
pel, utan blott blifvit begagnadt för att kollek-
tivt utmärka hela antalet af de politiska män
i Sverige, som omfattat de skandinaviska ide-