Det finnes verkligen ingen förnuftig orsak till
Jalla dessa eder, om man ej får antaga att en
rjembetsman i det ögonblick han får en annan
Itjenst och ännu innan han bytt om skinn,
3 egentligen icke är hvarken medborgare eller
lundersåte, utan kan göra just hvad han beha-
. gar; ty han lär väl vara frisagd från sin förra
3 Jed, då man affordrar honom en ny. Får man
,Jej antaga detta, så torde finessen ligga annor-
-Istädes, eller att en kapten är sitt fädernesland
, trogen på en annan fason än en löjtnant... Em-
tbetsmannaeden kunde troligen vara, en gång
a Svuren, nog för lifstiden. Vidare bryr man
r ISig hos oss här i Sverige ej om, huruvida den
, Isom går eden begriper den eller icke — man
Jlåter gerna folk svärja på kinesiska, blott man
vet att det svärjes dugtigt. I Krigsmannaeden
Ihar man i stället för Grundlag — som är sven-
ska och som möjligen vore begripligt för be-
väringsgossarne, satt Fundamental-lag och i stäl-
let för arfföljd begagnat ordet Successionsord-
ning. Det är besynnerligt att man ej insatt
Thu-lu, ta-ta eller Chileleng, som på kinesiska
lär betyda detsamma; ty våra soldater kunna
lika bra kinesiska som latin. Åtminstone var
.Jeden sådan för några år sedan.
Vår lag är lika frikostig. Om på en all-
männing några stafver eller några stacker blif-
vit tagna och fulla bevis fattas, så låter man
hellre den anklagade svärja sig fri än först
som sist afstå från saken. Man vill nödvän-
digt höra honom svärija och derföre riskerar
man gerna alt låta honom svärja falskt. Om
I vi visste hvilken massa af demoralisation och
mened denna lag åstadkommer i orter, som äro
lolyckliga nog att inom sitt sköte ha en all-
tlmänning, skulle vi hellre än gerna dela all-
männingen eller fordra fulla bevis mot åver-
karen innan han kunde fällas — hellre än att
låta honom svärja sig fri. Har man svurit sig
,Ifri några gånger så är steget ej stort att upp-
;Iträda som falskt vittne, något som då lif och
Idöd kan bero af två, är betänkligt.
I Vi hafva blott vidrört denna fråga, vi hafva
;
,
MM OM OT ER EP
gjort det med skämt, men saken är ej att
skämta med och man borde vänta att åtmin-
.Istone icke staten sjelf och den borgerliga Ja-
gen skulle genom missbrukade eder beröfva
dem den kraft de böra ega.
Låtom oss nu tillse i hvilken ställning lä-
karen är med hänseende till sin ed.
Man fordrar af läkaren betyg vid alla möj-
liga tillfällen, man förpligtar honom att afge
hetyg öfver saker, som han ej bar med att
skaffa eller som ej står i hans förmåga att med
säkerhet veta, och alla dessa betyg med det
vanliga: Så sant mig Gud hjelpe.
Då en soldat tjent troget i 25 eller 30 år
och är en gubbe, kan han ej komma i åtanka
Itill 8 rdr pension utan att han är försedd med
läkarebetyg om sjuklighet. Om han nu har
lefvat ordentligt, icke är försupen utan efter
Isin ålder frisk, så får han intet, men om lä-
lkaren ger honom betyg på att han vid 60 års
ålder icke är fullt så frisk och stark som då
Ihan var 30, och tillika intygar att han endast
li mindre mån kan genom arbete förtjena sin
föda, erhåller han den stora pensionen, som
-Jmed 32 sk. bko i månaden betryggar hans
framtid. Läkaren skall och måste intyga hu-
Iruvida han kan genom arbete bidraga till sitt
Tluppehälle. Detta beror på uppfattningen om
med arbete förstås dikesgräfning, stenbrytning
Jeller annat tyngre arbete; men detta är åter
licke meningen; ty det skulle ju vara himmels-
Iskriande om den gamle soldaten vore t. ex.
Iskräddare och verkligen, tvärtemot läkareatte-
Istens ordalydelse, tvärt emot läkarens ed —
Iganska väl försörjde sig med sitt arbete, och
ländå fick de der 8 riksdalerna, som äro så yt-
terst maktpåliggande.
Då det skall bli generalmönstring, anställes
denna för att förminska möteskostnaden, van-
lligen blott några dagar efter regementsmötets
början. Under de få dagar, som således rege-
I mentet är samladt, skall läkaren besigtiga ett
par hundrade man, som anmäla sig till afsked,
och sedan skrifva ett par hundrade betyg.
Vi fråga hvarje klok menniska, om det är
möjligt för läkaren att på så kort tid kunna
lundersöka förhållandet som sig bör, upptäcka
Itillgjorda sjukdomar eller finna huruvida en
Isjukdom döljes eller icke. Det gifves ingen
läkare, som ej finner omöjligheten afatt ögon-
Iblickligt bestämma om det är sanning eller
Tlögn, om en karl säger sig vara stel och styf
Ji lederna, eller ha fallandesot. Läkaren har
laldrig sett honom falla eller klaga öfver öm-
Ihet i magen, stickningar då han andas eller
Imed ett ord symptomer, som tillkännagifva
sig blolt genom patientens egen känsla af
smärta, eller om han med vilja dragit opp sår
på benen. Detta är omöjligt äfven för den
jmest vande att genast reda. Men läkarn skal
Joch måste gilva betyg vid mönstringstillfället,
med risk att göra misstag — det gör ingen-
ting, ty det gäller ej mer än en ed!
I Det vore väl skäl att förminska läkarens an-
svarighet inför Gud och menniskor med att
förskona honom från att gifva betyg åt de
pensionsmässige, hvilkas ålder kunde vara nog.
Jag är säker att pensionskassan ej vunnit ett
enda runstycke på detta försigtighetsmått; ty
,lom ingen annan råd finnes, kan alltid läkaren
.Ige betyg på att karlen är betydligt äldre när
,
han tjenat 25 å 30 år, än då han antogs —
men detta är en sak, som det ej tillhör läka-
ren att intyga. Om denna kloka och rättvisa
förändring vidtoges, kunde läkaren få tid att
riktigt undersöka de återstående och afgifva
betyg, som voro något annat än en blott for-
malitet, hvartill man nu tyckts vilja göra dem.
Vid beväringsmönstringen står det ej bättre
till. Landshöfdingen reser omkring med pro-
vincial-läkaren — det skall gå fort. Således
komma ibland flere hundrade på en gång för
läkaren. Mönsterherren sitter i sin sal och
uttalar sitt approberas, — kasserasn.
Läkaren har aldrig sett menniskorna förr;
Jen del af gossarne vilja promt exercera, fast n
-Ide ha en skavank som borde befria dem; de
-