Det finnes verkligen ingen förnuftig orsak till Jalla dessa eder, om man ej får antaga att en rjembetsman i det ögonblick han får en annan Itjenst och ännu innan han bytt om skinn, 3 egentligen icke är hvarken medborgare eller lundersåte, utan kan göra just hvad han beha. gar; ty han lär väl vara frisagd från sin förra 3 Jed, då man affordrar honom en ny. Får man ,Jej antaga detta, så torde finessen ligga annor-Istädes, eller att en kapten är sitt fädernesland , trogen på en annan fason än en löjtnant... Emtbetsmannaeden kunde troligen vara, en gång a Svuren, nog för lifstiden. Vidare bryr man r ISig hos oss här i Sverige ej om, huruvida den , Isom går eden begriper den eller icke — man Jlåter gerna folk svärja på kinesiska, blott man vet att det svärjes dugtigt. I Krigsmannaeden Ihar man i stället för Grundlag — som är svenska och som möjligen vore begripligt för be väringsgossarne, satt Fundamental-lag och i stället för arfföljd begagnat ordet Successionsordning. Det är besynnerligt att man ej insatt Thu-lu, ta-ta eller Chileleng, som på kinesiska lär betyda detsamma; ty våra soldater kunna lika bra kinesiska som latin. Åtminstone var .Jeden sådan för några år sedan. Vår lag är lika frikostig. Om på en allmänning några stafver eller några stacker blifvit tagna och fulla bevis fattas, så låter man hellre den anklagade svärja sig fri än först som sist afstå från saken. Man vill nödvändigt höra honom svärija och derföre riskerar man gerna alt låta honom svärja falskt. Om I vi visste hvilken massa af demoralisation och mened denna lag åstadkommer i orter, som äro lolyckliga nog att inom sitt sköte ha en alltlmänning, skulle vi hellre än gerna dela allmänningen eller fordra fulla bevis mot åverkaren innan han kunde fällas — hellre än att låta honom svärja sig fri. Har man svurit sig ,Ifri några gånger så är steget ej stort att upp;Iträda som falskt vittne, något som då lif och Idöd kan bero af två, är betänkligt. I Vi hafva blott vidrört denna fråga, vi hafva ; , MM OM OT ER EP gjort det med skämt, men saken är ej att skämta med och man borde vänta att åtmin.Istone icke staten sjelf och den borgerliga Jagen skulle genom missbrukade eder beröfva dem den kraft de böra ega. Låtom oss nu tillse i hvilken ställning läkaren är med hänseende till sin ed. Man fordrar af läkaren betyg vid alla möjliga tillfällen, man förpligtar honom att afge hetyg öfver saker, som han ej bar med att skaffa eller som ej står i hans förmåga att med säkerhet veta, och alla dessa betyg med det vanliga: Så sant mig Gud hjelpe. Då en soldat tjent troget i 25 eller 30 år och är en gubbe, kan han ej komma i åtanka Itill 8 rdr pension utan att han är försedd med läkarebetyg om sjuklighet. Om han nu har lefvat ordentligt, icke är försupen utan efter Isin ålder frisk, så får han intet, men om lälkaren ger honom betyg på att han vid 60 års ålder icke är fullt så frisk och stark som då Ihan var 30, och tillika intygar att han endast li mindre mån kan genom arbete förtjena sin föda, erhåller han den stora pensionen, som -Jmed 32 sk. bko i månaden betryggar hans framtid. Läkaren skall och måste intyga huIruvida han kan genom arbete bidraga till sitt Tluppehälle. Detta beror på uppfattningen om med arbete förstås dikesgräfning, stenbrytning Jeller annat tyngre arbete; men detta är åter licke meningen; ty det skulle ju vara himmelsIskriande om den gamle soldaten vore t. ex. Iskräddare och verkligen, tvärtemot läkareatteIstens ordalydelse, tvärt emot läkarens ed — Iganska väl försörjde sig med sitt arbete, och ländå fick de der 8 riksdalerna, som äro så ytterst maktpåliggande. Då det skall bli generalmönstring, anställes denna för att förminska möteskostnaden, vanlligen blott några dagar efter regementsmötets början. Under de få dagar, som således regeI mentet är samladt, skall läkaren besigtiga ett par hundrade man, som anmäla sig till afsked, och sedan skrifva ett par hundrade betyg. Vi fråga hvarje klok menniska, om det är möjligt för läkaren att på så kort tid kunna lundersöka förhållandet som sig bör, upptäcka Itillgjorda sjukdomar eller finna huruvida en Isjukdom döljes eller icke. Det gifves ingen läkare, som ej finner omöjligheten afatt ögonIblickligt bestämma om det är sanning eller Tlögn, om en karl säger sig vara stel och styf Ji lederna, eller ha fallandesot. Läkaren har laldrig sett honom falla eller klaga öfver ömIhet i magen, stickningar då han andas eller Imed ett ord symptomer, som tillkännagifva sig blolt genom patientens egen känsla af smärta, eller om han med vilja dragit opp sår på benen. Detta är omöjligt äfven för den jmest vande att genast reda. Men läkarn skal Joch måste gilva betyg vid mönstringstillfället, med risk att göra misstag — det gör ingenting, ty det gäller ej mer än en ed! I Det vore väl skäl att förminska läkarens ansvarighet inför Gud och menniskor med att förskona honom från att gifva betyg åt de pensionsmässige, hvilkas ålder kunde vara nog. Jag är säker att pensionskassan ej vunnit ett enda runstycke på detta försigtighetsmått; ty ,lom ingen annan råd finnes, kan alltid läkaren .Ige betyg på att karlen är betydligt äldre när , han tjenat 25 å 30 år, än då han antogs — men detta är en sak, som det ej tillhör läkaren att intyga. Om denna kloka och rättvisa förändring vidtoges, kunde läkaren få tid att riktigt undersöka de återstående och afgifva betyg, som voro något annat än en blott formalitet, hvartill man nu tyckts vilja göra dem. Vid beväringsmönstringen står det ej bättre till. Landshöfdingen reser omkring med provincial-läkaren — det skall gå fort. Således komma ibland flere hundrade på en gång för läkaren. Mönsterherren sitter i sin sal och uttalar sitt approberas, — kasserasn. Läkaren har aldrig sett menniskorna förr; Jen del af gossarne vilja promt exercera, fast n -Ide ha en skavank som borde befria dem; de