visa en skändligare välnad af förräderi?
Men snart gick man ännu längre. Jellachich,
som den 10 Juni officielt stämplades såsom
förrädare, blef den 11 September, utan allt
återkallande af det ofvannämnde kejserliga ma-
nifestet, utnämnd till ban af Kroatien och Sla-
vonien, samt chef för dervarande trupper, obe-
roende i båda fallen af den ungerska ministe-
ren, i uppenbar strid med art. II uti den af
kejsaren erkända och besvurna ungerska för-l
fattningen, enligt hvilken banusvärdigheten er-
fordrar den ungerska riksdagens bekräftelse,
och blott kan förlänas med kontrasignering af
ungerska ministeren. Då kriget redan utbru-!
tit vid Drau, och ungerska riksdagen, för attl
afvända en hotande olycka, till kejsaren af-
sände en storartad deputation, som i kraftfullal.
föreställningar för monarken skildrade inbördes-
krigets alla faror, och erinrade honom om hans:
gifna ord, hans högtidligt aflagda ed: då fram-
tog kejsaren ur sin rockficka ett stycke pap-
per och uppläste med likgiltig, känslolös röst
ett intet sägande svar, sådant det för honom
dikterats af hofpartiet. En ny deputation blef
alldeles icke emottagen, och för att sätta kro-
nan på verket blef magyardömets erke-
fiende, med samma raffinerade elakhet, hvar-
med Windisch-Grätz enrollerade många med-
lemmar af akademiska legionen bland de kroa-
tiska trossknektarne, utnämnd till Ungerns ci-
vil- och militärguvernör, samt Ungern förkla-
radt i krigstillstånd och riksdagen upplöst — allt
detta genom ett kejserligt manifest, utan kon-
trasignering af en ungersk, i Buda-Pesth resi-
derande minister, såsom af konstitutionen och
grundlagen föreskrifves.
Liktidigt med detta manifest, hvilket, såsom
bekant är, framkallade Wiener-revolutionen,
såsom ett utbrott af folkets rättmätiga förbitt-
ring öfver Latours och hofpartiets oerhörda
trolöshet, afsändes från alla sidor trupper för
att utföra regeringens våldsbragd; med andra
ord: ett formligt krig förklarades mot ungerska
folket och ungerska kronan. Men då kejsar
Ferdinand icke desto mindre kände några
skrupler och man ej kunde förneka den af ho-
nom svurna ed, blef han helt simpelt aflägsnad
från thronen, d. v. s. öfvertalad till abdikering,
och hofpartiet dolde sin förbrytelse bakom
masken af en ännu oskyldig och af ingen ed
bunden gosse: Härmed fylldes måttet af orätt-
rådighet och kronan sattes på det nesliga ver-
ket. .
Ehuru, enligt ungerska konstitutionen, na-
tionens instämmande erfordras för att lösa
monarken från hans pligter till folket, höll man
det öfverflödigt till och med att i afsägelseurkun-
den rädda skenet af laglighet; ty fastän, i öf-
verensstämmelse med författningens klara orda-
lydelse, thronföljden blott med riksdagens bi-
fall kan förändras, öfverlät Ferdinand den un-
gerska kronan till en prins, som ej var direkte
thronarfvinge. En sådan förändring kan icke
en gång 1 absoluta stater företagas blott och
bart till följd af monarkens vilja. Den ungerska
författningen säger uttryckligen, att endast
kröningen och den på författningen aftagda eden
förläna titel och egenskaper af ungersk konung.
Men Frans Josef blef icke krönt och besvor ej
förfaltningen. Enligt den ungerska författnin-
gen, sådan den städse erkändes af Osterrike,
kunde ingen prins bära Ungerns krona, derest
han ej uppnått myndighetsåldern, enligt un-
gerska lagen det tjugonde året. Men Frans
Josef var blott 18 år och följaktligen författ-
ningsenligt inkompetent att sitta på Ungerns
thron. Från laglighetens och legitimitetens
ståndpunkt är ban således ingenting annat än
en fremmande prelendent, som företagit eröf-
ringen af ett fritt och oafhängigt land. Kos-
suth och hans parti hafva således lagar och
folkrätt på sin sida, då de förklarat Ferdinands
anordningar om thronföljden af noll och intet
värde, samt den unge kejsar Frans Josef för
en usurpator. .
Alla dessa obestridliga historiska facta åda-
galägga fullständigt hvad som var ändamålet
med närvarande framställning, mnemligen att
Ungerns krig mot Österrike är ett fritt folks
upprätthållande af lag och rätt mot godtyckets
våld och ett herrsklystet partis trolöshet.
Art. III.
Uti de tvenne föregående artiklarna hafva vi
ådagalagt, att ungrarnes krig är en rättvisans
strid mot -absolutismens inkräktning, trolöshet
och våld; vi skola nu söka visa, att det äfven
är de demokratiska principernas strid mot det
absolutistiska godtyckets oktrojerade institutio-
ner. Allt för mycket har den farhåga uttalat
sig, äfven hos dem som med gryende förhopp-
ningar betraktat ungrarnes framgångar, att
denna strid, af hvilken det demokratiska Eu-
ropa hoppats så mycket, mera vore en natio-
naliteternas strid för politisk oafhängighet, än
en frihetsstrid. Ty ungrarne, heter det van-
ligtvis, äro en i botten aristokratisk nation,
och kunna såsom sådan svårligen betraktas
som demokratiens förkämpar, eller ens upp-
träda såsom sådana. Vi vilja genom en serie
af fakta vederlägga denna oriktiga föreställning.
Magyaren är af själ och hjerta aristokrat,
men aristokrat i anseende till ett äkta ridder-
ligt väsende, chevallereska tänkesätt, hållning
och yttre väsende. Men detta ridderliga vä-
sende är ej en egendomlighet, ett företräde
hos en kast, utan gemensamt för hela natio-
nen: för den väl beridna herden, samt bonden,
som går med sporrar och sabel vid plogen,
lika väl som för landtjunkaren och den höga
magnaten.. Alla äro lika i detta hänseende,
alla hafva de en lika nobel värdighet i håll-
ningen, en hög sjelfkänsla och en egendomlig
stolthet, newmligen stoltheten öfver att vara
magyarer, så att en magyarisk ridknekt ned-
ser med förakt på den slovakiske adelsman-
nen. Vi vilja derföre icke neka, att bland
detta ridderliga folk gafs en med företräden
gynnad jordaristokrati, utrustad med alla po-
litiska och sociala privilegier; vi vilja blott
hafva sagt; att ungrarnes skenbara aristokrati-
ska väsende ei bör missleda oss till den falska
hh p- pe An BK Fr KF AR fr -—- LR
QÅQ JA JO Na
-— (fQ
-
ee A mms ÅM SS AA MM - DR
ms