visa en skändligare välnad af förräderi? Men snart gick man ännu längre. Jellachich, som den 10 Juni officielt stämplades såsom förrädare, blef den 11 September, utan allt återkallande af det ofvannämnde kejserliga manifestet, utnämnd till ban af Kroatien och Slavonien, samt chef för dervarande trupper, oberoende i båda fallen af den ungerska ministeren, i uppenbar strid med art. II uti den af kejsaren erkända och besvurna ungerska för-l fattningen, enligt hvilken banusvärdigheten erfordrar den ungerska riksdagens bekräftelse, och blott kan förlänas med kontrasignering af ungerska ministeren. Då kriget redan utbru-! tit vid Drau, och ungerska riksdagen, för attl afvända en hotande olycka, till kejsaren afsände en storartad deputation, som i kraftfullal. föreställningar för monarken skildrade inbördeskrigets alla faror, och erinrade honom om hans: gifna ord, hans högtidligt aflagda ed: då framtog kejsaren ur sin rockficka ett stycke papper och uppläste med likgiltig, känslolös röst ett intet sägande svar, sådant det för honom dikterats af hofpartiet. En ny deputation blef alldeles icke emottagen, och för att sätta kronan på verket blef magyardömets erkefiende, med samma raffinerade elakhet, hvarmed Windisch-Grätz enrollerade många medlemmar af akademiska legionen bland de kroatiska trossknektarne, utnämnd till Ungerns civiloch militärguvernör, samt Ungern förklaradt i krigstillstånd och riksdagen upplöst — allt detta genom ett kejserligt manifest, utan kontrasignering af en ungersk, i Buda-Pesth residerande minister, såsom af konstitutionen och grundlagen föreskrifves. Liktidigt med detta manifest, hvilket, såsom bekant är, framkallade Wiener-revolutionen, såsom ett utbrott af folkets rättmätiga förbittring öfver Latours och hofpartiets oerhörda trolöshet, afsändes från alla sidor trupper för att utföra regeringens våldsbragd; med andra ord: ett formligt krig förklarades mot ungerska folket och ungerska kronan. Men då kejsar Ferdinand icke desto mindre kände några skrupler och man ej kunde förneka den af honom svurna ed, blef han helt simpelt aflägsnad från thronen, d. v. s. öfvertalad till abdikering, och hofpartiet dolde sin förbrytelse bakom masken af en ännu oskyldig och af ingen ed bunden gosse: Härmed fylldes måttet af orättrådighet och kronan sattes på det nesliga verket. . Ehuru, enligt ungerska konstitutionen, nationens instämmande erfordras för att lösa monarken från hans pligter till folket, höll man det öfverflödigt till och med att i afsägelseurkunden rädda skenet af laglighet; ty fastän, i öfverensstämmelse med författningens klara ordalydelse, thronföljden blott med riksdagens bifall kan förändras, öfverlät Ferdinand den ungerska kronan till en prins, som ej var direkte thronarfvinge. En sådan förändring kan icke en gång 1 absoluta stater företagas blott och bart till följd af monarkens vilja. Den ungerska författningen säger uttryckligen, att endast kröningen och den på författningen aftagda eden förläna titel och egenskaper af ungersk konung. Men Frans Josef blef icke krönt och besvor ej förfaltningen. Enligt den ungerska författningen, sådan den städse erkändes af Osterrike, kunde ingen prins bära Ungerns krona, derest han ej uppnått myndighetsåldern, enligt ungerska lagen det tjugonde året. Men Frans Josef var blott 18 år och följaktligen författningsenligt inkompetent att sitta på Ungerns thron. Från laglighetens och legitimitetens ståndpunkt är ban således ingenting annat än en fremmande prelendent, som företagit eröfringen af ett fritt och oafhängigt land. Kossuth och hans parti hafva således lagar och folkrätt på sin sida, då de förklarat Ferdinands anordningar om thronföljden af noll och intet värde, samt den unge kejsar Frans Josef för en usurpator. . Alla dessa obestridliga historiska facta ådagalägga fullständigt hvad som var ändamålet med närvarande framställning, mnemligen att Ungerns krig mot Österrike är ett fritt folks upprätthållande af lag och rätt mot godtyckets våld och ett herrsklystet partis trolöshet. Art. III. Uti de tvenne föregående artiklarna hafva vi ådagalagt, att ungrarnes krig är en rättvisans strid mot -absolutismens inkräktning, trolöshet och våld; vi skola nu söka visa, att det äfven är de demokratiska principernas strid mot det absolutistiska godtyckets oktrojerade institutioner. Allt för mycket har den farhåga uttalat sig, äfven hos dem som med gryende förhoppningar betraktat ungrarnes framgångar, att denna strid, af hvilken det demokratiska Europa hoppats så mycket, mera vore en nationaliteternas strid för politisk oafhängighet, än en frihetsstrid. Ty ungrarne, heter det vanligtvis, äro en i botten aristokratisk nation, och kunna såsom sådan svårligen betraktas som demokratiens förkämpar, eller ens uppträda såsom sådana. Vi vilja genom en serie af fakta vederlägga denna oriktiga föreställning. Magyaren är af själ och hjerta aristokrat, men aristokrat i anseende till ett äkta ridderligt väsende, chevallereska tänkesätt, hållning och yttre väsende. Men detta ridderliga väsende är ej en egendomlighet, ett företräde hos en kast, utan gemensamt för hela nationen: för den väl beridna herden, samt bonden, som går med sporrar och sabel vid plogen, lika väl som för landtjunkaren och den höga magnaten.. Alla äro lika i detta hänseende, alla hafva de en lika nobel värdighet i hållningen, en hög sjelfkänsla och en egendomlig stolthet, newmligen stoltheten öfver att vara magyarer, så att en magyarisk ridknekt nedser med förakt på den slovakiske adelsmannen. Vi vilja derföre icke neka, att bland detta ridderliga folk gafs en med företräden gynnad jordaristokrati, utrustad med alla politiska och sociala privilegier; vi vilja blott hafva sagt; att ungrarnes skenbara aristokratiska väsende ei bör missleda oss till den falska hh ppe An BK Fr KF AR fr -—LR QÅQ JA JO Na -— (fQ ee A mms ÅM SS AA MM DR ms