fanteriet, och attsåledes underlöjtnanterne redan äro de relativt bäst lönta inom vapnet. Mången som i det längsta burit rökoffer åt 1830 års organisation, skall ej vilja gifva dementi åt sina egna loford. Säkert är att dertill fordras besinningstid, och sannolikt är att ännu ett decennium eller par får artilleriet sucka under sina nu existerande tunga former. Måhända skulle detäfven finnas motbjudande att synas rätta sig efter projekterna i en dylik uppsatts. Författaren häraf vill dock tillkännagifva, att han gör inga anspråk på uppfinningsäran af sina förslager. Om han framställt dem, och detta oskickligt och plumpt, är det hans ensak, men andemeningen deraf är uttrycket af en så allmän opinion inom vapnet, den han i många år haft tillfälle att lära känna, att det är obegripligt, om icke till generalfälttygmästarens öron kunnat framtränga en enda suck deraf, ty det finnes dock någon opinion inom regementerne, om man gör sig mödan att fråga efter den. Ar denna opinion ej värd något afseende, så äro mina ord det ej heller. (Slutet följer.) (Införes på begäran.) Liljeholmsvefsluparnes oordentlighet. Som båtfarten mellan Riddarholmen och Liljeholmen hela tiden varit särdeles oordentlig, hemställes till vefsluparnes ägare, om ej. för allmänhetens beqvämlighet båtarnes afgång på bestämda tider kunde iakttagas, då ej stormväder ovilkorligt hindrar båtfarten.