I praktiskt hänseende skulle den utsträckta
skyldigheten, som högsta domstolen påyrkat,
ej eller vara välgörande, ty framförallt måste
man undvika att i lag införa sådana bestäm-
melser, som föranleda tvister och dessutom i
sina verkningar kunna medföra skada och o-
billighet. Detta vore dock att befara, derest
man antoge det af högsta domstolen föreslagna
stadgande: att den är skyldig att godkänna
vexel, som för vexelgifvarens räkning innehar
motsvarande valuta. Skyldigheten komme nem-
ligen då att bero på värdet af varor, hvilket
möjligen ej kunde tillförlitligen utredas före
försäljningen, samt mången gång på outredde
och oafslusade räkningar, hvilka icke i en hast
kunna uppgöras, och hvilka, vid uppgörelsen,
tilläfventyrs kunde utvisa, att vexelgifvaren
vore gäldenär i stället för fordringsegare.
Högsta Domstolen har emedlertid, till stöd
för utsträckningen, åberopat, att det vore med
handelsbruket öfverensstämmande att, så snart
varuafsändning egt rum, vexel derå å emolta-
garen drages; men om än bruket varit sådant,
bar det likväl icke ansetts såsom någon ovil-
koriig förbindelse att acceptera vexeln, derest
icke aftal derom förut skett. Förtroendet har
i detta fall utgjort rättesnöret; och dervid sy
nes det äfven böra förblifva; ty man måste
besinna, att i det af Högsta Domstolen upp-
gilna fall är emottagaren blott en kommissio-
när åt varuafsändaren; och deraf följer väl ej
annan förbindelse än den, att, efter försäljnin-
gen, redovisa försäljningsvärdet, och således ej
den att i förhand åtaga sig en så sträng per-
sonlig ansvarighet, som uppkommer genom
vexels godkännande, särdeles som emottagne
varornas värde, enligt hvad vi nyss antydt,
före realiserandet ej med säkerhet kan bestäm-
mas, och tiden för realiseringen, såsom bero-
ende på konjunkturen, alltid är obestämd.
Denna tidpunkt hunde tilläfventyrs ofta ej in-
träffa förr än långt efter det vexeln måst in-
lösas; och att tvinga någon att, emot sin vilja,
gifva dylika förskotter, vore icke lagligt, äfven
oi varorna lemnade full godtgörelse. Men ett
motsatt förhållande är dock att förutse. Va-
rorna kunde nemligen falla i värde och för
säljningssumman ej uppgå till vexelns belopp.
Om då varuafsändaren . saknade andra tillgån-
gar, drabbades kommissionären af en förlust,
hvars obillighet man ej lärer vilja förneka.
Med afseende härå torde följaktligen från
åberopade bruk ej heller kunna hemtas giltig
grund för en så utsträckt skyldighet, som den
ifrågaställde, eller till frånträdande af den prin-
cip, som i denna del för närvarande gäller och
finnes uttalad i 4 art. 5 8 af 1748 års Vexel-
stadga.
36 8.
Med förklarande att vexel skall betalas i
det myntslag, hvarå den lyder, hafva Stän-
derna i denna 8, för den händelse att mynt ej
är inom landet gångbart, stadgat att betalningen
må erläggas i inländskt mynt efter den å förfallo-
dagen eller nästföregående vexeldag å stadens,
eller, der börs ej finnes, å Stockholms börs
noterade kurs för vexlar å förstnämnde mynt,
ställde på 90 dagars betalningstid, med tillägg
af ränta efter 5 för 100 årligen.
Högsta Domstolen har ansett tvifvelsmål
kunna uppstå för huru lång tid den således
bestämda räntan skall beräknas och följaktligen
alt sådant borde bestämdt utmärkas. Högsta
Domstolen har likväl medgifvit, att af para-
grafens innehåll anledning vore dertill, att
räntan borde beräknas för den tid af 90 da-
gar, hvarå de vexlar, efter hvilka kursbestäm-
melsen sig rättar, varit ställde; och denna
uppfattning af stadgandet är alldeles riktig.
Vi begripa ej heller, huruledes man derur
skulle kunna draga någon annan mening. Då
det säges: för vexlar, ställde på 90 dagars
betalningstid med tillägg af 3 procents ränta
och då denna räntebestämmelse omöjligen kan
hänföras till annat än berörde vexlar, bör man
icke vara villrådig om den tidslängd, för hvil-
ken ränta skall beräknas, såsom uttryckligen i
sjelfva handlingen utmärkt. Kunde man lik-
väl i 8 upptäcka ringaste anledning till annan
mening, hade anmärkningen ej varit utan skäl,
men vi hemställa om det är möjligt göra en
sådan upptäckt.
Dessutom har ju Högsta Domstolen just af
innehållet i förevarande 8 funnit dess rätta
mening; och emot redaktionen af den lag,
hvars innehåll är så tydligt, att denna mening
kan fattas, synes oss ej vara något att an-
märka.