I praktiskt hänseende skulle den utsträckta skyldigheten, som högsta domstolen påyrkat, ej eller vara välgörande, ty framförallt måste man undvika att i lag införa sådana bestämmelser, som föranleda tvister och dessutom i sina verkningar kunna medföra skada och obillighet. Detta vore dock att befara, derest man antoge det af högsta domstolen föreslagna stadgande: att den är skyldig att godkänna vexel, som för vexelgifvarens räkning innehar motsvarande valuta. Skyldigheten komme nemligen då att bero på värdet af varor, hvilket möjligen ej kunde tillförlitligen utredas före försäljningen, samt mången gång på outredde och oafslusade räkningar, hvilka icke i en hast kunna uppgöras, och hvilka, vid uppgörelsen, tilläfventyrs kunde utvisa, att vexelgifvaren vore gäldenär i stället för fordringsegare. Högsta Domstolen har emedlertid, till stöd för utsträckningen, åberopat, att det vore med handelsbruket öfverensstämmande att, så snart varuafsändning egt rum, vexel derå å emoltagaren drages; men om än bruket varit sådant, bar det likväl icke ansetts såsom någon ovilkoriig förbindelse att acceptera vexeln, derest icke aftal derom förut skett. Förtroendet har i detta fall utgjort rättesnöret; och dervid sy nes det äfven böra förblifva; ty man måste besinna, att i det af Högsta Domstolen uppgilna fall är emottagaren blott en kommissionär åt varuafsändaren; och deraf följer väl ej annan förbindelse än den, att, efter försäljningen, redovisa försäljningsvärdet, och således ej den att i förhand åtaga sig en så sträng personlig ansvarighet, som uppkommer genom vexels godkännande, särdeles som emottagne varornas värde, enligt hvad vi nyss antydt, före realiserandet ej med säkerhet kan bestämmas, och tiden för realiseringen, såsom beroende på konjunkturen, alltid är obestämd. Denna tidpunkt hunde tilläfventyrs ofta ej inträffa förr än långt efter det vexeln måst inlösas; och att tvinga någon att, emot sin vilja, gifva dylika förskotter, vore icke lagligt, äfven oi varorna lemnade full godtgörelse. Men ett motsatt förhållande är dock att förutse. Varorna kunde nemligen falla i värde och för säljningssumman ej uppgå till vexelns belopp. Om då varuafsändaren . saknade andra tillgångar, drabbades kommissionären af en förlust, hvars obillighet man ej lärer vilja förneka. Med afseende härå torde följaktligen från åberopade bruk ej heller kunna hemtas giltig grund för en så utsträckt skyldighet, som den ifrågaställde, eller till frånträdande af den princip, som i denna del för närvarande gäller och finnes uttalad i 4 art. 5 8 af 1748 års Vexelstadga. 36 8. Med förklarande att vexel skall betalas i det myntslag, hvarå den lyder, hafva Ständerna i denna 8, för den händelse att mynt ej är inom landet gångbart, stadgat att betalningen må erläggas i inländskt mynt efter den å förfallodagen eller nästföregående vexeldag å stadens, eller, der börs ej finnes, å Stockholms börs noterade kurs för vexlar å förstnämnde mynt, ställde på 90 dagars betalningstid, med tillägg af ränta efter 5 för 100 årligen. Högsta Domstolen har ansett tvifvelsmål kunna uppstå för huru lång tid den således bestämda räntan skall beräknas och följaktligen alt sådant borde bestämdt utmärkas. Högsta Domstolen har likväl medgifvit, att af paragrafens innehåll anledning vore dertill, att räntan borde beräknas för den tid af 90 dagar, hvarå de vexlar, efter hvilka kursbestämmelsen sig rättar, varit ställde; och denna uppfattning af stadgandet är alldeles riktig. Vi begripa ej heller, huruledes man derur skulle kunna draga någon annan mening. Då det säges: för vexlar, ställde på 90 dagars betalningstid med tillägg af 3 procents ränta och då denna räntebestämmelse omöjligen kan hänföras till annat än berörde vexlar, bör man icke vara villrådig om den tidslängd, för hvilken ränta skall beräknas, såsom uttryckligen i sjelfva handlingen utmärkt. Kunde man likväl i 8 upptäcka ringaste anledning till annan mening, hade anmärkningen ej varit utan skäl, men vi hemställa om det är möjligt göra en sådan upptäckt. Dessutom har ju Högsta Domstolen just af innehållet i förevarande 8 funnit dess rätta mening; och emot redaktionen af den lag, hvars innehåll är så tydligt, att denna mening kan fattas, synes oss ej vara något att anmärka.