sann, intet besvär för att få allting riktigt
gentilt.
Och gentilt var det också, vill jag lofva.
Ack, ja! Vår förträffliga Sofie borde lära
känna Lydias författare.n
Alla beslägtade själar känna hvarandra —
det har jag läst i en grufligt vacker bok, in-
föll Solrosen med öfvertygande värdighet.
Löjtnanten skrattade så att tårarna stodo
honom i ögonen.
Ta mig, fan ville jag icke i denna stund
vara Pontin eller Rosn, om jag icke vore Gu-
staf T.,, utropade han, slående sig för bröstet.
O! hvad du är ståtlig i detta ögonblickp,
utbrast Lotta exalteradt, betraktande honom
med stolthet.
Ja, är jag icke, sade löjtnanten med iro-
niskt allvar. Hur kan man också bli annat,
när man hör. så ståtliga omdömen.,
Antingen gycklar du eller smickrar du,
svarade Lotta tveksamt; men det gör mig
detsamma hvilket det är. Jag tycker om dig
ändå.
Tack ska du ha, skrattade hennes åhörare
och förde hennes hand, med karrikerad ömhet,
till sina läppar.
Ett buller vid dörren ådrog sig hans upp-
märksamhet. Han lyfte upp ögonen och såg
sin bror som, med korslagda armar och ett
mörkt drag af harm och ovilja på sitt vackra
ansigte, stod på tröskeln och betraktade upp-
trädet framför sig.
Förlåt, sade Konrad i kort och föraktlig
ton, att jag så här objuden inträder; men jag
söker löjtnant T. och önskar att få tala medl
honom i en vigtig sak.
Flickorna betraktade nyfiket den vackra yng-
lingen och gjorde åtskilliga försök i miner och
ställningar att väcka hans uppmärksamhet, un-
der det att löjtnanten förflyttade sina fötter
ned på golfvet igen. Med en hastig nick tog