sann, intet besvär för att få allting riktigt gentilt. Och gentilt var det också, vill jag lofva. Ack, ja! Vår förträffliga Sofie borde lära känna Lydias författare.n Alla beslägtade själar känna hvarandra — det har jag läst i en grufligt vacker bok, inföll Solrosen med öfvertygande värdighet. Löjtnanten skrattade så att tårarna stodo honom i ögonen. Ta mig, fan ville jag icke i denna stund vara Pontin eller Rosn, om jag icke vore Gustaf T.,, utropade han, slående sig för bröstet. O! hvad du är ståtlig i detta ögonblickp, utbrast Lotta exalteradt, betraktande honom med stolthet. Ja, är jag icke, sade löjtnanten med ironiskt allvar. Hur kan man också bli annat, när man hör. så ståtliga omdömen., Antingen gycklar du eller smickrar du, svarade Lotta tveksamt; men det gör mig detsamma hvilket det är. Jag tycker om dig ändå. Tack ska du ha, skrattade hennes åhörare och förde hennes hand, med karrikerad ömhet, till sina läppar. Ett buller vid dörren ådrog sig hans uppmärksamhet. Han lyfte upp ögonen och såg sin bror som, med korslagda armar och ett mörkt drag af harm och ovilja på sitt vackra ansigte, stod på tröskeln och betraktade uppträdet framför sig. Förlåt, sade Konrad i kort och föraktlig ton, att jag så här objuden inträder; men jag söker löjtnant T. och önskar att få tala medl honom i en vigtig sak. Flickorna betraktade nyfiket den vackra ynglingen och gjorde åtskilliga försök i miner och ställningar att väcka hans uppmärksamhet, under det att löjtnanten förflyttade sina fötter ned på golfvet igen. Med en hastig nick tog