sm— tumme Or—REEERRRAETEEE—REER kande strålar bland dess grenar, vattnets trefliga sorlande förtjuste mig. Hastigt hördes de aflägsna tonerna af en middagsklocka, som kallade folket hem från arbetet. Helt förvånad öfver att tiden ilat så hastigt, gjorde jag mig riktiga samvetsqval öfver den tid, som jag låtit min följeslagare vänta på mig, och skyndade med snabba steg tillbaka till korsvägen. Från en stor sten, der jag hoppat upp för att rekognoscera trakten, hade jag utsigt öfver mötesplatsen, den jag nästan väntade att finna tom, men hvem målar min förundran, då jag i stället fann den mer befolkad, än jag förmodat — och jag stannade tvärt för att betrakta den behagliga tafla som framstod i halfdagern under den gamla ekens skuggande löfmassor. j Carl hade lagt sin halmhatt, sin bössa och skjutväska på gräset. Vinden spelade i hans mörka lockar, och på hans friska, ungdomligt rundade kinder, der sällheten målat höga rosor, Det låg ett uttryck i hans blick som då var mig platt obegripligt, fastän det några år sednare blef mig ganska bekant. På hans knä. med hufvudet mot hans axel, satt en ung flicka, eiler snarare ett barn. — Ett godt och vänligt ansigte, ett par rena blå ögon, ett slätkammadt, ljusbrunt hår, gåfvo henne något mera behagligt och godt än egentligen vackert. Den landtliga drägten var snygg och nätt samt villnade om tarfliga vanor; men den lilla simpla tygshatten i bennes nedfällda hand gaf tillkänna att det likväl ej var en dotter af folket, som här gått att möta min kusin. Detta var då skogsdufvan som han beslutat att inväntar, sade jag skrattande för mig sjelf, i det jag med den medfödda skadeglädje, som i sådana fall som detta vanligen infinner sig hos halfväxta pojkar, hoppade ned sf stenen och gaf till ett högt rop.