sm— tumme Or—REEERRRAETEEE—REER
kande strålar bland dess grenar, vattnets tref-
liga sorlande förtjuste mig.
Hastigt hördes de aflägsna tonerna af en
middagsklocka, som kallade folket hem från
arbetet. Helt förvånad öfver att tiden ilat så
hastigt, gjorde jag mig riktiga samvetsqval öf-
ver den tid, som jag låtit min följeslagare
vänta på mig, och skyndade med snabba steg
tillbaka till korsvägen.
Från en stor sten, der jag hoppat upp för
att rekognoscera trakten, hade jag utsigt öfver
mötesplatsen, den jag nästan väntade att finna
tom, men hvem målar min förundran, då
jag i stället fann den mer befolkad, än jag
förmodat — och jag stannade tvärt för att be-
trakta den behagliga tafla som framstod i half-
dagern under den gamla ekens skuggande löf-
massor. j
Carl hade lagt sin halmhatt, sin bössa och
skjutväska på gräset. Vinden spelade i hans
mörka lockar, och på hans friska, ungdomligt
rundade kinder, der sällheten målat höga ro-
sor, Det låg ett uttryck i hans blick som då
var mig platt obegripligt, fastän det några år
sednare blef mig ganska bekant.
På hans knä. med hufvudet mot hans axel,
satt en ung flicka, eiler snarare ett barn. —
Ett godt och vänligt ansigte, ett par rena blå
ögon, ett slätkammadt, ljusbrunt hår, gåfvo henne
något mera behagligt och godt än egentligen
vackert. Den landtliga drägten var snygg och
nätt samt villnade om tarfliga vanor; men den
lilla simpla tygshatten i bennes nedfällda hand
gaf tillkänna att det likväl ej var en dotter
af folket, som här gått att möta min kusin.
Detta var då skogsdufvan som han beslu-
tat att inväntar, sade jag skrattande för mig
sjelf, i det jag med den medfödda skadeglädje,
som i sådana fall som detta vanligen infinner
sig hos halfväxta pojkar, hoppade ned sf ste-
nen och gaf till ett högt rop.