BLANDADE ÄMNEN.
Förliden Långfredag inträffade i Åstenäs
af Brunskogs socken i Wermland följande sällsynta
men icke förr ohörda händelse:
Drängen Olof Olsson från Stenstad var ute och
jagade, fick snart upp en hare, den han inom gan:
ska kort håll, fick skjuta. Framskyndande till stäl
let fann han det vara en drägtig hona, och att starl
rörelse bemärktes i dess mage, till följe hvaraf har
ögonblickligt fick upp sin knif, uppsprättade mager
— och se! — derur framhoppade först en och se-
dan tvenne ungar; de två första voro pigga och hade
genast sina ben färdiga att skynda från faran, mer
den tredje var troligen skadad af skottet och lem-
nade lika hastigt verlden, som han ditkommit.
Olof fasttog de tvenne pigga ungarne och gömde
dem i sina fickor, hvarefter han begaf sig på hem-
vägen med sitt hyte; men gick in under vägen ho:
Olof Storberg i Åstenäs, der han framtog och före-
viste de små ofödde ungarne, hvilka genast med be:
gärlighet höllo till godo den af Storbergs hustru til
deras förplägning framsatta varma mjölken.
Om ungarne lefva ännu, kan ins. icke bestämdt
säga, men trenne veckor efter denna händelse voro
de friska och raska.
— JEsnY LInD ocH BOXAREN. Uti Daily
News) läser man följande: Den ryktbara sånger-
skan mille Jenny Linds afresa till Paris har gjort
slut på alla giftermålshistorierna. Emellertid har en
ny pretendent till hennes hand oförmodadt framstått.
Under sitt vistande i Nottingham fick den svenska
näktergalen det infall att åskåda en boxningskamp,
och klappade händerna åt Burtons seger öfver Bob
Gaunt. Den stackars Burton förlorade härvid all-
deles kontenansen, och trodde att Jenny Lind var
kär i honom, samt att Lordons förnämsta boxare
allt för väl kunde aspirera Nordens förnämsta sån-
gerskas hand. Aldenstund han vederlade å la box
alla, som vågade tvifla på hans bonne fortune, blef
hans galenskap farlig, och m:r Brun, hans homme
daffaires, såg sig nödsakad att innespärra honom i
ett dårhus i Leicester. Men Burton flydde derifrån,
och man var länge utan all underrättelse om ho-
nom. Han hade låtit sina mustascher vexa, och
ingen igenkände honom då han visade sig på amfi-
teatern i Nottingham, för att åse en kamp mellan
två andra athleter, Barnasse och MHarzetine; men
ban förrådde sig sjelf genom ropet: Jag skall sen
slå ner segraren, hvilkendera det än blir,. Han
uppförde sig här så oregerligt, alt man måste gripa
och ännu en gång afföra honom till ett dårhusp.
— EN EPISOD FRÅN SLAGET VID NOVARA.
Aftonen efter slaget hade Österrikarne, som lägrat
sig kring Novara, afbrutit all förbindelse med Ver-
celli och uppställt 2 kanoner åt vägen till denna
stad; en stark infanteripiket hade bevakningen af
detta batteri, och en framskjuten post observerade
vägen. Mot midnatten hördes på afstånd vagnsbul-
ler och man underrättade befälhafvaren att det tyck-
tes som om Piemontesiskt artilleri ryckte fram från
Vercelli. Han befallte genast göra i ordning lun-
torna och skjuta, så snart man tagit godt sigte.
Bullret närmade sig, soldaterna se efter sina gevär
och artilleristerna stå orörliga På sin post. Plötsligt
ser man ett ljus närma sig med utomordentlig ha-
stighet, Hr kapten, säger artilleriunderofficeren,
det är icke artilleri, utan blott en vagn. Man
söker att skaffa sig visshet och märker snart en af
4 posthästar dragen vagn, som snabbt rullar fram