BLANDADE ÄMNEN. Förliden Långfredag inträffade i Åstenäs af Brunskogs socken i Wermland följande sällsynta men icke förr ohörda händelse: Drängen Olof Olsson från Stenstad var ute och jagade, fick snart upp en hare, den han inom gan: ska kort håll, fick skjuta. Framskyndande till stäl let fann han det vara en drägtig hona, och att starl rörelse bemärktes i dess mage, till följe hvaraf har ögonblickligt fick upp sin knif, uppsprättade mager — och se! — derur framhoppade först en och sedan tvenne ungar; de två första voro pigga och hade genast sina ben färdiga att skynda från faran, mer den tredje var troligen skadad af skottet och lemnade lika hastigt verlden, som han ditkommit. Olof fasttog de tvenne pigga ungarne och gömde dem i sina fickor, hvarefter han begaf sig på hemvägen med sitt hyte; men gick in under vägen ho: Olof Storberg i Åstenäs, der han framtog och föreviste de små ofödde ungarne, hvilka genast med be: gärlighet höllo till godo den af Storbergs hustru til deras förplägning framsatta varma mjölken. Om ungarne lefva ännu, kan ins. icke bestämdt säga, men trenne veckor efter denna händelse voro de friska och raska. — JEsnY LInD ocH BOXAREN. Uti Daily News) läser man följande: Den ryktbara sångerskan mille Jenny Linds afresa till Paris har gjort slut på alla giftermålshistorierna. Emellertid har en ny pretendent till hennes hand oförmodadt framstått. Under sitt vistande i Nottingham fick den svenska näktergalen det infall att åskåda en boxningskamp, och klappade händerna åt Burtons seger öfver Bob Gaunt. Den stackars Burton förlorade härvid alldeles kontenansen, och trodde att Jenny Lind var kär i honom, samt att Lordons förnämsta boxare allt för väl kunde aspirera Nordens förnämsta sångerskas hand. Aldenstund han vederlade å la box alla, som vågade tvifla på hans bonne fortune, blef hans galenskap farlig, och m:r Brun, hans homme daffaires, såg sig nödsakad att innespärra honom i ett dårhus i Leicester. Men Burton flydde derifrån, och man var länge utan all underrättelse om honom. Han hade låtit sina mustascher vexa, och ingen igenkände honom då han visade sig på amfiteatern i Nottingham, för att åse en kamp mellan två andra athleter, Barnasse och MHarzetine; men ban förrådde sig sjelf genom ropet: Jag skall sen slå ner segraren, hvilkendera det än blir,. Han uppförde sig här så oregerligt, alt man måste gripa och ännu en gång afföra honom till ett dårhusp. — EN EPISOD FRÅN SLAGET VID NOVARA. Aftonen efter slaget hade Österrikarne, som lägrat sig kring Novara, afbrutit all förbindelse med Vercelli och uppställt 2 kanoner åt vägen till denna stad; en stark infanteripiket hade bevakningen af detta batteri, och en framskjuten post observerade vägen. Mot midnatten hördes på afstånd vagnsbuller och man underrättade befälhafvaren att det tycktes som om Piemontesiskt artilleri ryckte fram från Vercelli. Han befallte genast göra i ordning luntorna och skjuta, så snart man tagit godt sigte. Bullret närmade sig, soldaterna se efter sina gevär och artilleristerna stå orörliga På sin post. Plötsligt ser man ett ljus närma sig med utomordentlig hastighet, Hr kapten, säger artilleriunderofficeren, det är icke artilleri, utan blott en vagn. Man söker att skaffa sig visshet och märker snart en af 4 posthästar dragen vagn, som snabbt rullar fram