ganska skenbarligen är i antågande mot Orebromännen, är i och för sig en händelse, som utgör ett af de vackraste och klaraste bevis på dessa mäns och deras besluts stora betydelse för fäderneslandet. Att det fula vädret skulle utbryta från Dagligt Allehanda och Tiden (hvarmed säkert Posttidningen snart följer i släptåg), kunde man lätt förutspå; likasom man förmodligen försett sig med tillräckligt täta och starka paraplyer mot detta öfvergående dusk. Visserligen är det i sig sjelf en bedröflig företeelse, att behöfva påse huru D. ÅA. rangerar sig föga aflägse från Tiden i en af Sveriges största lifsfrågor. Men efter det icke kan hjelpas, så kan det icke hjelpas; och man får uthärda den smärtan, att ett blad, som man förr i så många år vant sig anse som ett bland värnen för den unga svenska friheten och den progressiva utvecklingen af de förnämsta och vigtigaste ideer i detta ämne, ställer sig så godt som bredvid de förmultnade institutionernas försvarare. När vi tala om detta D. A:s rangerande (i denna fråga nemligen) på ett led, nära Tiden — och vi tilllägga, för ett särskildt fall, äfven nära Nerikes Alleh.: säga vi detta med uttryckligt tillägg, att dermed ej på minsta sätt förringa D. A.författarnes rätt att följa sitt samvetes röst; vi förkättre alls icke D. A., eller påstå att det förnekar Gud eller bryter mot den allom gifna politiska friheten att tänka och tala i samhällsangelägenheterna såsom det rättast finner. Vi hafva endast anmärkt, att D. A. nu genom sjelfva sina tänkesätt och sitt politiska samvete kommer allt mer åt samma håll, som de bekanta konservativa organerna. Och att höra detta om sig, måste väl icke vara att lida smälek, då D. A. utan tvifvel måste anse sina egna tänkesätt hederliga, och följaktligen icke kan upptaga som oqvädinsord, att man säger det hysa dem, samt dermed nalkas andra, som tänka på nära nog samma sätt. Hvad innebära då alla dessa deklamationer, som en till pennan alltför bekant skribent i D. A. i dag tillåtit sig i en artikel under rubriken: En skickligt tillvägabragt splittring? Artikeln ses riktad mot Orebromötets ordförande, hr ryttmästaren C. Reinh. Tersmeden, i och för det inaugurationstal denne höll vid mötet. Hr T. har helt nyss fått utstå ett anfall från Nerikes Allehanda, af annat innehåll, men enahanda syftning. Slängarne i Stockholms Allehanda gälla dock icke hr T. ensamt; utan har naturligtvis hela den stora del af den liberala pressen, hvaremot D. A:s skribent på de sednare åren blifvit så gramse, äfven bekommit sin beskärda lott. Helt ogeneradt kallar han denna del af pressen -(hvartill naturligtvis ock A. B. hör) det radikala partiets lösa flankörer, apublicistiska kossacker och pandurer, hvilka hugga ikring sig med usla vapen, och längre ned med skamliga vapen. Allt sådant anser mannen i D. A. tillåtligt att! yttra om politiska vedersakare och p,olika tänkande? Dylika utvalda epiteter utgöra alls inga oqvädinsord, när de stå i D. A.: de innebära intet förkättrande, så fort de bara nedskrifvas af D. A:s skribent. Ty han är purist,; han har längesedan sjelf kallat sig så: och dem renom är allting rent,. Det är honom således! alls icke möjligt att försynda sig mot sina vederparter. Deremot är det för de sednare all-. deles omöjligt, att icke försynda sig: del må bära sig åt hur som helst. De utgöra en gång för alla vår nu grasserande, intoleranta, exklusiva radikal-kyrkas organer), hvilka skrika ned en opinionsfraktion, den de icke förmå göra någon (något?) afbräck genom skäl hoch argumenter,; de tuta den tanklösa hopenp (scilieet: Sveriges allmänhet, hvilken således nu vet hvad den är för slag) i öronen, patt denna fraktion, stämplad (af Minerva, sci-:; licet) med öknamnet grå, platt icke är i nå-l, gon mening liberal, (detta har verkligen ingen l sagt, om ej på sin höjd Söndagsbladet); attlii hon -(d. v. s. den grå fraktionen, hvilken! alltså lärer vara ett fruntimmer) icke vill folk-:! frihet 0. s. V., 0. s. Vv. Alla dessa läckerbitar äro inga invektiver, ty de stå i D. A., ochl, äro skrifna af den fullt rena pennan. Afton-l. bladet, stackare, får väl svälja pilierna; detl enda det i sin nöd mot den förfärlige mannen l 1 i D. A. kan hafva att invända, inskränker sig! f ( ( Å f ( ( enkelt till det, att A. B. aldrig velat hafva någonting gällande mot sina ,olika tänkandev, annars än så mycket och så vidt det varit! stödt på anförda skäl. At hvar man, åter, som i denna dagens artikel i D. A., under den citerade rubriken, kan upptäcka ett enda anfördt skäl, till stöd för de i så rikt mått besagnade kraft-termerna (som vi tillåtit oss afskrifva), utlofvas i vedergällning 3 rdr 16 sk. banko. — Folkbladet har, förlidne söndag, vid besvarande af några anmärkningar, som Aftonbladet gjort om den alltför skarpa ton och brist på omsigt, nämnde blad visat i en och annan artikel, framställt sig som apostel för den rena och ohöljda sanningen,, hvarpå ingen afprutning kan tålas. Folkbladet synes på grund häraf vara förargadt på sjelfva hofsamheten såsom princip, och förvisar denna stackars dygd till andra tidningar; ja, i sin apostrof mot , A. B:s-moderationen är Folkbladet så ampert,; att det synes häruti verkligen vilja gifva ettl: nytt bevis på sitt innerliga begär att slå hofll och modesti för örat. Nu må för oss Folkbladet gerna vara en hofslagare; men om det utöfvar denna angelägna metier en dag i veckan, skall det dock, såsom vi hoppas, på de öfriga sex ihågkomma, att man alldeles icke behöfver afpruta på sanningen, för att man yttrar henne med en om eftertanke vittnande besinning, eller derföre gör sig skyldig till flathet och förräderi mot bladets egen karakter,. Den artikel i F. B. vi klandrade, bestod i ett utfall mot vederbörande, till uttrycken så bittert, att något mera nedsättande icke gerna är tänkbart; men utan anförande af speciela fakta till stöd och ram för målningen. Hvad verkan! tror väl Folkbladet sanningen, på detta sätt ounderstödd. skola hafva? Då det verkligen Fer MA oh mm an a t—