ganska skenbarligen är i antågande mot Ore-
bromännen, är i och för sig en händelse, som
utgör ett af de vackraste och klaraste bevis
på dessa mäns och deras besluts stora bety-
delse för fäderneslandet. Att det fula vädret
skulle utbryta från Dagligt Allehanda och Ti-
den (hvarmed säkert Posttidningen snart följer
i släptåg), kunde man lätt förutspå; likasom
man förmodligen försett sig med tillräckligt
täta och starka paraplyer mot detta öfvergå-
ende dusk. Visserligen är det i sig sjelf en
bedröflig företeelse, att behöfva påse huru
D. ÅA. rangerar sig föga aflägse från Tiden i
en af Sveriges största lifsfrågor. Men efter
det icke kan hjelpas, så kan det icke hjelpas;
och man får uthärda den smärtan, att ett
blad, som man förr i så många år vant sig
anse som ett bland värnen för den unga sven-
ska friheten och den progressiva utvecklingen
af de förnämsta och vigtigaste ideer i detta ämne,
ställer sig så godt som bredvid de förmultnade
institutionernas försvarare. När vi tala om
detta D. A:s rangerande (i denna fråga nemli-
gen) på ett led, nära Tiden — och vi till-
lägga, för ett särskildt fall, äfven nära Nerikes
Alleh.: säga vi detta med uttryckligt tillägg,
att dermed ej på minsta sätt förringa D. A.-
författarnes rätt att följa sitt samvetes röst;
vi förkättre alls icke D. A., eller påstå att
det förnekar Gud eller bryter mot den allom
gifna politiska friheten att tänka och tala i
samhällsangelägenheterna såsom det rättast fin-
ner. Vi hafva endast anmärkt, att D. A. nu
genom sjelfva sina tänkesätt och sitt politiska
samvete kommer allt mer åt samma håll, som
de bekanta konservativa organerna. Och att
höra detta om sig, måste väl icke vara att
lida smälek, då D. A. utan tvifvel måste anse
sina egna tänkesätt hederliga, och följaktligen
icke kan upptaga som oqvädinsord, att man
säger det hysa dem, samt dermed nalkas andra,
som tänka på nära nog samma sätt. Hvad
innebära då alla dessa deklamationer, som en
till pennan alltför bekant skribent i D. A. i
dag tillåtit sig i en artikel under rubriken:
En skickligt tillvägabragt splittring? Arti-
keln ses riktad mot Orebromötets ordförande,
hr ryttmästaren C. Reinh. Tersmeden, i och
för det inaugurationstal denne höll vid mö-
tet. Hr T. har helt nyss fått utstå ett anfall
från Nerikes Allehanda, af annat innehåll, men
enahanda syftning. Slängarne i Stockholms
Allehanda gälla dock icke hr T. ensamt; utan
har naturligtvis hela den stora del af den li-
berala pressen, hvaremot D. A:s skribent på
de sednare åren blifvit så gramse, äfven be-
kommit sin beskärda lott. Helt ogeneradt kal-
lar han denna del af pressen -(hvartill natur-
ligtvis ock A. B. hör) det radikala partiets
lösa flankörer, apublicistiska kossacker och
pandurer, hvilka hugga ikring sig med usla
vapen, och längre ned med skamliga vapen.
Allt sådant anser mannen i D. A. tillåtligt att!
yttra om politiska vedersakare och p,olika tän-
kande? Dylika utvalda epiteter utgöra alls
inga oqvädinsord, när de stå i D. A.: de in-
nebära intet förkättrande, så fort de bara ned-
skrifvas af D. A:s skribent. Ty han är purist,;
han har längesedan sjelf kallat sig så: och dem
renom är allting rent,. Det är honom således!
alls icke möjligt att försynda sig mot sina ve-
derparter. Deremot är det för de sednare all-.
deles omöjligt, att icke försynda sig: del
må bära sig åt hur som helst. De utgöra en
gång för alla vår nu grasserande, intoleranta,
exklusiva radikal-kyrkas organer), hvilka
skrika ned en opinionsfraktion, den de icke
förmå göra någon (något?) afbräck genom skäl
hoch argumenter,; de tuta den tanklösa ho-
penp (scilieet: Sveriges allmänhet, hvilken så-
ledes nu vet hvad den är för slag) i öronen,
patt denna fraktion, stämplad (af Minerva, sci-:;
licet) med öknamnet grå, platt icke är i nå-l,
gon mening liberal, (detta har verkligen ingen l
sagt, om ej på sin höjd Söndagsbladet); attlii
hon -(d. v. s. den grå fraktionen, hvilken!
alltså lärer vara ett fruntimmer) icke vill folk-:!
frihet 0. s. V., 0. s. Vv. Alla dessa läckerbitar
äro inga invektiver, ty de stå i D. A., ochl,
äro skrifna af den fullt rena pennan. Afton-l.
bladet, stackare, får väl svälja pilierna; detl
enda det i sin nöd mot den förfärlige mannen l 1
i D. A. kan hafva att invända, inskränker sig!
f
(
(
Å
f
(
(
enkelt till det, att A. B. aldrig velat hafva
någonting gällande mot sina ,olika tänkandev,
annars än så mycket och så vidt det varit!
stödt på anförda skäl. At hvar man, åter,
som i denna dagens artikel i D. A., under den
citerade rubriken, kan upptäcka ett enda an-
fördt skäl, till stöd för de i så rikt mått be-
sagnade kraft-termerna (som vi tillåtit oss af-
skrifva), utlofvas i vedergällning 3 rdr 16 sk.
banko.
— Folkbladet har, förlidne söndag, vid be-
svarande af några anmärkningar, som Afton-
bladet gjort om den alltför skarpa ton och
brist på omsigt, nämnde blad visat i en och an-
nan artikel, framställt sig som apostel för den
rena och ohöljda sanningen,, hvarpå ingen af-
prutning kan tålas. Folkbladet synes på grund
häraf vara förargadt på sjelfva hofsamheten
såsom princip, och förvisar denna stackars
dygd till andra tidningar; ja, i sin apostrof mot ,
A. B:s-moderationen är Folkbladet så ampert,;
att det synes häruti verkligen vilja gifva ettl:
nytt bevis på sitt innerliga begär att slå hofll
och modesti för örat. Nu må för oss Folkbla-
det gerna vara en hofslagare; men om det ut-
öfvar denna angelägna metier en dag i veckan,
skall det dock, såsom vi hoppas, på de öfriga
sex ihågkomma, att man alldeles icke behöfver
afpruta på sanningen, för att man yttrar henne
med en om eftertanke vittnande besinning, el-
ler derföre gör sig skyldig till flathet och
förräderi mot bladets egen karakter,. Den ar-
tikel i F. B. vi klandrade, bestod i ett utfall
mot vederbörande, till uttrycken så bittert,
att något mera nedsättande icke gerna är tänk-
bart; men utan anförande af speciela fakta till
stöd och ram för målningen. Hvad verkan!
tror väl Folkbladet sanningen, på detta sätt
ounderstödd. skola hafva? Då det verkligen
Fer MA oh mm -
-
an a t—-