v emeda: ; det blott och bart är dumt, och det till af den armaste sort. Det utgör en gång en fix id hos vissa hrr, att nödvändigt göra Aftonbladet tillmälen, eller åtminstone efter all förmåga begå ohöfligheter deremot, för att genom dessa riddö; prof förtjena sina sporrar, och värdigt upptagas bland les chevaliers de la triste et grise figure. Att fråga dessa herrar, när Aftonbladet gjort sig förtjent af deras otidigheter, tienar till intet; ty om A. B. blott så mycket som ens svarar dem i deras ton, anse de det redan himmelskriande gjordt; men för dem är det alltid lofligt att anfalla huru oskäligt och i hvilka ordalag som helst. Denna simpla konduit må nu stå för dessa herrars egen räkning; men litet kuriöst är det, att A. P. lånar dem hus. Afionbladet hvarken nekar Slesvigs ursprungliga danskhet, ej heller bestrida vi, att dess befolkning under tidernas lopp blifvit öfverflyglad af tysk adel och tyska embetsmän, m. fl. gravamina, som danskarne med skäl anföra. Men vi hafva också påmint, att de af danske konungar afgilna försäkringarne om Slesvigs fortfarande förening med Holstein i administrativ och legislativ hänsyn, äfven utgöra handlingar af någon betydelse. Denna betydelse kan förringas, ända till att blifva ingen, om Slesvigs egen nation ingen vidare union med Holstein vill hafva, utan önskar provinciell anslutning till Danmark, såsom förhållande: var i äldre tider, innan man började tala o:0 Kungariket, som en sak för sig, och Hert izdömena (i pluralis: alltså Slesvig äfven i denna kategori), som en annan. Men vill väl Slesvig sjelf detta? Onskar Slesvigs folk (just nallmogen, och således den minst förtyskade folkdelen) detta? Om så vore, hvarföre har då ej åtminstone Norra Slesvig rest sig och i massa anslutit sig till Danska armöåen : Jutland, eller inkallat den i Nordslesvig? In senting sådant har skett. Danmarks monark må nu icke desto mindre hafva juridisk rätt till kriget, enär han, såsom autokrat, kunnat. annullera de förut gjorda konungaförsäkringarne om Slesvigs och Holsteins förening. Men en lika stor rätt, just som autokrat och absolut monark, hade han utan tvifvel äfven att låta försäkringarne fortfara och hertigdömena förblifva i sitt förra skick. Beggedera är rätt: hvilketdera är då klokare? Månne det ej är förnuftigare, att låta schismen mejlan danskt och tyskt falla, än att genom ett fortfarande krig drifva den till ytterlighet, och så få sluta med att... sluta. För att återkomma till br —a i A. P., så im, alt äfven han, oaktadt allt svammel nde mot ÅA. B., dock, när han väl hinner till slutet af sin uppsats och ändtligen skall säga hvad han vill, yttrar sig i alldeles enahanda riktning, rörande danska kriget, som Aftonbiadet gjort. Han säger nemligen: Vi räkna oss bland dem, som med största aktning och deltagande betrakta tyska nationens sträfvan att uppnå en önsklig enhet och politisk frihet, så länge det använder sina krafter för detta inre mål. Vi och alla sansade med oss skulle säkerligen anse ett krig med Tyskland såsom en olycka i och för sig; vi anse det ej ens behöfligt för frågans lösning; vi fordra endast att svenska och norska regeringen kraftfullt och bestämdt uppträder i denna sak, icke endast såsom medlande, utan med en fast, sanning och rätt omfattande, fordran. Nåvä!? När svenska och norska regeringen alltså, äfven efter hr —a:s mening, ej skall föra krig — och detta ej ens är behöfligt för frågans lösning, — så kan ju ingen annan väg finnas att slå an, än den diplomatiska? Och är det icke just den, som A. B. tillrådt? Har icke hr —a således råkat infalla i samma löjliga dilemma, som ett par af Bore för 14 dar sedan citerade tidningar, hvilka, oaktadt de uttryckligen omfattat samma politik, som A. B., dock anfördes emot detta blad och såsom prof på olika tänkande dermed. Hr —a slutar varmt och nära nog poetiskt. Han säger: den dag stundar då de Nordiska folken skola se upp och igenkänna hvarandra vid dånet af de i öster sig hopande moln. Tron j ej att dessa moln skola slunga blixtrar från sig? Jo de skola med slag på slag söka förgväfva den gnista af enhet, frihet och sällhet, som, farlig genom sitt grannskap och ofördraglig gehom sin förmåga att beherrska utloppen till verldshafvet, likväl en gång skall uppflamma i dessa länder till en helig brinnande eld. På den dagen skola de blindaste se nordens gemensamma intressen, men ve den styrelse som då ej är mäktig att uppfatta sin ställning, som ej då griper och verkliggör folkens idt! Folkets röst är Guds röst. Den som ej är med mig, han är emot mig. Nu är det till märkandes, att faran för de der vi österj sig hopande molnen, som skola slunga blixtrar ifrån sig,, just uppkommer, om möjligt, genom ett krig mot Tyskland, som kan sluta med skandinavernes förande under ryskt ok; samt att samma fara bäst och kraftigast motverkas genom tvistens biläggande och ett anslutande till germaniska folket. —-—LA — I Götheborgs Handelsoch Sjöfarartstidning läses följande insända uppsats: Om nyttan af Landtoch Bruksskolor. Låt -A. vara en stad belägen inuti landet och en något mera reputerlig stad, till exempel ett biskopssäte, eller dylikt. Cirka 3, mil från A. ligger ett boställe, som för tillfället kan benämnas med B. Omkring , mil från A. ligger en landtbruksskola, som må heta C. Denna skola skall naturligtvis hafva sin lärare eller föreståndare. Om nu så kunde tillställas, att besagde föreståndare finge arrendera bostället B., och så arrangera, att till dess skötsel användes redskap, dragare, ja kanske äfven folk ifrån landtbruksskolan C., så vore det ju ganska nyttigt för föreståndaren, eller läraren. Om och huruvida landtbruks-skolans för allmänna medel inköpta redskap och dragare böra lemnas såsom vchikel åt föreståndaren eller läraren att efter godtycke användas än här, än der, på jord och mark, som ej höra till landtbruksskolan, lemnas derhän. Om vid landtbruksskolan C. befinnes ett bränneri, så är ju naturligt, att det tillverkade bränvinet bör afforslas och försäljas. Om nu härtill begagnas rättarcelever, som 2 gånger hvarje vecka ifrån början 4;ll clufot af hvränvinchexsnunIneetnannnan huantfa ALA