vånare, och tycks hos dem vara 1 stigande. I
När man ser dessa utvandringar företagnal
från stater af helt olika samhällsformer: från
absolut styrda länder, såsom de tyska till stör-I
sta delen varit hittills: från mera fria, såsomj
England och Sverige, och från de friaste, så-
som Norrige, så har man skäl att icke i ut-l
vandrarnes politiska ställning hemma söka det
hyerksammaste skälet till deras beslut. Bättre
tillfällen till utkomst och hoppet att få odla
en mera tacksam jord torde kunna räknas bland
bufvudorsakerna. Anledningen må för öfrigt
vara hvilken som helst, så är det ett factum,
som icke kan förnekas, att utvandringshågen
lär i mer eller mindre grad rådande hos de
germaniska och skandinaviska folken, och att
Iden är i stigande år efter år.
Kan eller bör den inskränkas? Detta är
len ofta framkastad fråga, hvarpå svaret utfal-
ller olika, från olika synpunkter. Afser man
fördelen för de utflyttandes moderland, så kan
frågan besvaras med Ja, på ett vilkor: trefnad
hemma för alla landets invånare. Frågan bör
så besvaras, om lagstiftningen och förvaltnin-
gen förstå eller förmå att anskaffa detta vil-
kor. Ser man åter på slägtet i sin helhet, så
blir svaret nekande; ty det är en orimlighet att
vilja sammantränga menniskor till inbördes
kamp om de första lefnadsbehofven och tvinga
Idem att svälta och frysa, under ett hårdt luft-
streck, medan ofantliga landsträckor, under en
mild himmel och med den bördigaste jord,
lännu ligga öde och liksom vänta på den be-
folkning, som skall odla dem. När man, med
blicken på en jordglob, eftersinnar hvilka trak-
ter på jordklotet som äro tätast befolkade och
hvilka som äro glesast bebygda eller alldeles
folktoma, så öfverraskas man af ett slags hi-
I storisk paradox: man ser huru menniskosläg-
tet till största delen sammanträngt sig i dels
klimatiskt dels produktift vanlottade trakter,
medan en gördel af den yppigaste vextlighet
och den blidaste luft omsluter klotets midt,
utan att på mer än några få ställen hysa en
folkmängd, som står i något jemförligt förhål-
lande till de mindre gynnade trakternas öfver-
befolkning.
För civilisationen var det dock måhända oef-
tergifligt att jorden skulle bebyggas i den ord-
ning, som historien förmäler det hafva skett.
Hade menniskoslägtet hopat sig från början
inom tropikerna och deras närmaste grann-
skap, så skulle verlden möjligen saknat en del
af de uppfinningar och upptäckter, som man
vanligen anser vara nödens alster. Men de
skyndsammare och beqvämare förflyttningsme-
del, som äfven tillhöra dessa civilisationens
upptäckter, tyckas hafva nått en större full-
komlizhet nu än någonsin förut, just på det
latt odlingen och civilisationen måtte en gång
kunna blifva hemmastadda i de hittills för-
Ibisedda eller vårdslösade nejderna, och för att
till detta ändamål lätta de civiliserade folkens
utflyttningar dit. Kontrasten emellan naturens
löfverflöd i de folktoma länderna och dess
I karghet i de öfverbefolkade, är så slående, när
Iman en gång kommit att fästa uppmärksamhet
I derpå, att man ej heller kan undra om den
läfven en gång väcker den betryckta mängden
Toch drifver den att ömsa hem. Det vore en
grymhet att lägga hinder mot en sådan drift,
så länge man ej äger något bättre än förut att
lerbjuda de nödställde i deras gamla hem.
Vid nogare efterseende torde den förmenta
nyttan af dylika hinder dessutom befinnas vara
len missräkning, till och med i Sverige. Första
I brodden till ett proletariat står tyvärr redan i
full grodd äfven här. Stattorparesystemet, den
fojemna beskattningen och en ännu i trots af
de sednaste riksdagsbesluten bhämmad närings-
I frihet, äro förklaringsgrunder nog dertill; men
-lom än dessa källor till näringslöshet, till fy-
Isiskt och moraliskt elände, kunna tilldämmas,
5lså är sådant icke att hoppas förr, än en full-
Ikomligare lagstiftningsmakt besitter det der-
till nödiga öfvertaget öfver egoismen. I af-
vaktan på detta första vilkor för alla andra
reformer, hinner den nödställda skaran att
vexa ytterligare, och med detsamma dess re-
dan åskådliga alster: vår armå af fångar, som
den öfriga befolkningens arbete nödgas under-
hålla. Årskostnaden för underhållet öfverstiger
redan en million rdr bko; och att sluta från
denna landsplågas tillvext hittills, kan man nog
-lantaga alt den skall uppgå till samma belopp
,li banko innan kort, kanske redan vid nästa
Alriksdag. Vore det icke vä!beräknadt att an-
-hvända hälften så mycket för underlättande af
verkligt nödställda hushålls utflyttning och bo-
a lsättning i andra verldsdelars bördiga ödetrak-
)-Iter? Dessa nybyggare och deras afkomma
skulle man dermed hafva räddat från äfventy-
- MW a ww ole om mm
-
släfven i trots af de visaste institutioner måste
förr eller sednare röja sig i vårt nordliga hemland.
Utom de sedan länge bekanta bestyren för
sina brottslingskolonier, har Englands regering
h på den sednare tiden begynnt med särskild
1-J omsorg och uppmärksamhet följa de frivilliga
1- Jutflyttningarne. Fartyg till kostnadsfritt öf-
as verförande af utvandrare förhyras genom kro-
nans härtill förordnade kommitterade (Her Ma-
r-ljestys Colonisation Commissioners), som dervid
:ltillse att utrymme, proviant, vatten och lä-
Ikarevård öfverensstämma med härom utfärdade
- förordningar. Andra kronans embetsmän (II.
ör M. Emigration Officers) besigtiga alla af en-
skilda redare utrustade emigrantfartyg och
tillse alt de, när ankaret lyftes, äro i samma
lagliga skick, med hänseende till utrymme,
k, vatten, proviant och läkarevård, som de nyss-
;11 nämnde af nybyggs-kommitterade förhyrda.
ra London är en Bank of Australasia oktrojerad
er !der säkra vexlar och kreditbref kunna erhål-
gt las till dess filialbanker i kolonierna Adelaide
e- Sidney, Maitland, Melbourne, Geelong, Hobharts:
er town, Launceston, 0. s. v. — Ofticerare pi
e- jexpektansstat och värfvade soldater, som mer
Å. oänaknd Afoladac Hva föraträdacvis anecnråatl