tbemat för de ultrakonservatives föga varierade kompositioner om sine motståndare, och derföre finner man Jätt till hvilken opinionsafdelning insändaren bör räknas; likasom det icke utan skäl kan antagas, att insändaren, åtminstone vid artikelns författande, befunnit sig i ett irriteradt, d. v. s. mycket upprördt, icke allenast ofritt utan oförnuftigt tillstånd. Att insändarens förutsättning är falsk, finnes lätt vid betraktande deraf att flere af vårt fäderneslands för lärdom, bildning och duglighet utmärkte män äro ledamöter i reformsällskaper, och bevisas dessutom af de upplysande förhandlingar samt kloka och sansade beslut, som från en del reformsällskaper utgått. Då det icke utan fog bör kunna fordras och förväntas, att alla, som inse och erkänna odugligheten af vår nuvarande ståndsrepresentation, (hvarom tankarne synas vara alldeles odelade) vilja hvar i sin mån bidraga till dess ombildande eller förbättring, samt något enklare, lämpligare och mera verkamt sätt att härtill medverka än allmänna, fria, offentligt uttryckta opinionsyttringar icke finnes, torde inbjudarne icke hafva saknat skäl att hoppas det pluraliteten af ortens upplyste reformvänner, utan afseende på serskilda, mindre betydande skiljaktigheter i meningarne, skulle antaga inbjudningen och således vid sammanträdet härstädes uttrycka den allmännast gällande opinionen i den för vårt fåderneslands framtida bestånd och förkofran så vigtiga frågan. Beremot finnes väl ingen anledning till förmodan att ens någon af den egentligen så kallade amassan (pöbeln?) infinner sig vid det utsatta sammanträdet; och för att fatta en sjelfständig opinion om hufvudgrunderna i det hvilande representationsförslaget erfordras icke djup lärdom eller stor vetenskaplig bildning; utan dertill måste väl äfven det goda praktiska förstånd samt det sunda och sansade omdörae, hvarför Sveriges sjelfständiga borgerskap och allmoge i allmänhet utmärkt sig, vara tillräcklige. Huru skulle representationsförslaget eljest kunna vid en blifvande riksdag bedömas af rikets ständer? I följd häraf torde insändarens första fråga kunna fullt sanningsenligt besvaras med ja och derefter kan hvar och en nöjaktigt besvara de öfrige. Pluraliteternes vigt i vår tid säger insänd. sig väl veta, men deras dom anser han ej förtjena aktning, 1y han antager att de gå öfver sin befogenhet och döma om det de ej förstå. Insändaren, som naturligtvis hörer till den upphöjda minoriteten, torde dock böra betänka, att minoriteten ofelbart slutligen måste icke allenast respektera utan äfven underkasta sig pluralitetens ransakning och dom. Om domen då blifver hård och orättvis och resultaterne olyckliga, hvem har dertill största skulden? Månne ej den upplysta minoriteten, som i följd af högmod, likgiltighet eller egennytta försummat eller undandragit sig att i rätt tid med nödig klokhet och eftergifvenhet upplysa, leda och förbättra den så kallade massan ? — Måtte derför denna minoritet, hvartill torde böra i viss mån räknas de privilegierade klasserne i samhället, med uppmärksamhet och opartiskhet se öfver sitt eget skuldregister (hvilket är äldre, ja äfven vida svårare än de så kallade radikalernes) samt i sin mån nitiskt medverka till den af insändaren påyrkade liqvidation emellan regeringarne och folken, hvars fullbordande på fredlig väg just är målet för reformsällskapernes bemödanden! Om minoriteten (de konservative?) i detta hänseende arbetar och fullgör sin pligt, så tror man sig kunna försäkra att den, lyckligare än de liberale, skall undgå beskyllningen för agitation, lycksökeri och popularitetsjagt. Det synes verkligen oförklarligt att insändaren, likasom de konservative i allmänhet, icke vill eller kan inse, att bästa, ja kanske enda sättet till förekommande af våldsamma politiska oroligheter och revolutioner är, att göra de vigtiga politiska frågorne tiil föremål för hela folkets fria, allmänna diskussion och öfverläggning samt att således härigenom, ej mindre än genom tryckpressen, sprida sann upplysning i dessa frågor så vidt som möjligt. I de länder, der sådant varit tillåtet och öfligt, och der folkmöten för behandling af dylika ämnen hållits och varit icke blott tolererade utan befordrade, t. ex. i England, hafva revolutioner icke sedermera inträffat, samt äro ej att befara, och de smärre politiska oroligheter, som någon gång egt rum, hafva lätteligen blifvit stillade, ty den allmänna opinionen har der varit känd och gjort sig gällande; hvaremot de flesta revolutioner i andra länder i sednare tider haft sin närmaste åmedning i regeringarnes och de privilegierade kasternes bemödanden och försök att förhindra och tillintetgöra folkens frihet att sammanträda samt diskutera och öfverlägga om allmänna politiska frågor. — Tilläfventyrs vet insändaren något bättre och säkrare medel att för alltid afvärja faran af uppror och revolution, samt något efter hans åsigt ofelbart sätt att befordra och befästa staternes säkerhet och bestånd. Om man i sådant hänseende skulle våga en gissning, torde det kanske blifva den, att insändaren skulle vilja allmänt i hela Europa (naturligtvis företrädesvis i Sverige) återse den öinskränkta monarkien (despotismen) samt dermed oskiljaktiga ståndsskillnader, skråförfattningar, fideikommisser och majorater (med, lifegna bönder och underhafvande etc., allt efter ryskt mönster ?). Huruvida regeriegens representationsförslag kommer att understödjas af de här sammanträdande reformvännerne beror väl derpå att de, som gilla det-samma, (hvartill man torde kunna räkna pluraliteten af här varande embetsoch tjenstemän) vid sammanträdet infinna sig, hvilket mången torde betrakta såsom en pligt för dem, så vidt de verkligen nitälska för fäderneslandets framtida väl och förkofran. Insändaren synes hylla den åsigt, att embetsmannen är så upphöjd öfver alla partier, att han skulle nedsätta sig och förlora i anseende och förtroende derigenom, att han öppet yttrar sig i politiska frågor. Så vida insändaren dermed menar att embetsmannen ej bör vara hvad man kallar partigängare, kan han visserligen hafva rätt; i annat fall torde man, utan fara för: misstag, kunna förklara hvad han i nämnde syftning yttrat såsom ganska enfaldigt; ty det bör snarare anses såsom en skyldighet för den sjelfständige embetsmannen att, i den mån han eger kunskap och förmåga, bidraga till lösning och afgörande af de politiska tvisterna; hans pligter och rättigheter såsom medborgare försvinna icke derför att han såsom embetsman har serskilda skyldigheter emot staten, hvilka man ej kan förmoda att, såsom insändaren antyder, de af inbjudarne,. hvilka äro embetsmän, i ringaste mån försummat. Man skulle kunna fråga om icke den anonyme insändaren. hvilken traolicven är emhetsgeller tiensteman.