tbemat för de ultrakonservatives föga varierade kom-
positioner om sine motståndare, och derföre finner
man Jätt till hvilken opinionsafdelning insändaren
bör räknas; likasom det icke utan skäl kan antagas,
att insändaren, åtminstone vid artikelns författande,
befunnit sig i ett irriteradt, d. v. s. mycket upp-
rördt, icke allenast ofritt utan oförnuftigt tillstånd.
Att insändarens förutsättning är falsk, finnes lätt vid
betraktande deraf att flere af vårt fäderneslands för
lärdom, bildning och duglighet utmärkte män äro
ledamöter i reformsällskaper, och bevisas dessutom
af de upplysande förhandlingar samt kloka och san-
sade beslut, som från en del reformsällskaper utgått.
Då det icke utan fog bör kunna fordras och för-
väntas, att alla, som inse och erkänna odugligheten
af vår nuvarande ståndsrepresentation, (hvarom tan-
karne synas vara alldeles odelade) vilja hvar i sin
mån bidraga till dess ombildande eller förbättring,
samt något enklare, lämpligare och mera verkamt
sätt att härtill medverka än allmänna, fria, offent-
ligt uttryckta opinionsyttringar icke finnes, torde in-
bjudarne icke hafva saknat skäl att hoppas det plu-
raliteten af ortens upplyste reformvänner, utan af-
seende på serskilda, mindre betydande skiljaktighe-
ter i meningarne, skulle antaga inbjudningen och så-
ledes vid sammanträdet härstädes uttrycka den all-
männast gällande opinionen i den för vårt fådernes-
lands framtida bestånd och förkofran så vigtiga frå-
gan. Beremot finnes väl ingen anledning till för-
modan att ens någon af den egentligen så kallade
amassan (pöbeln?) infinner sig vid det utsatta sam-
manträdet; och för att fatta en sjelfständig opinion
om hufvudgrunderna i det hvilande representations-
förslaget erfordras icke djup lärdom eller stor ve-
tenskaplig bildning; utan dertill måste väl äfven det
goda praktiska förstånd samt det sunda och sansade
omdörae, hvarför Sveriges sjelfständiga borgerskap
och allmoge i allmänhet utmärkt sig, vara tillräck-
lige. Huru skulle representationsförslaget eljest kunna
vid en blifvande riksdag bedömas af rikets ständer?
I följd häraf torde insändarens första fråga kunna
fullt sanningsenligt besvaras med ja och derefter kan
hvar och en nöjaktigt besvara de öfrige.
Pluraliteternes vigt i vår tid säger insänd. sig väl
veta, men deras dom anser han ej förtjena aktning,
1y han antager att de gå öfver sin befogenhet och
döma om det de ej förstå. Insändaren, som natur-
ligtvis hörer till den upphöjda minoriteten, torde
dock böra betänka, att minoriteten ofelbart slutligen
måste icke allenast respektera utan äfven underkasta
sig pluralitetens ransakning och dom. Om domen
då blifver hård och orättvis och resultaterne olyck-
liga, hvem har dertill största skulden? Månne ej den
upplysta minoriteten, som i följd af högmod, likgil-
tighet eller egennytta försummat eller undandragit
sig att i rätt tid med nödig klokhet och eftergifven-
het upplysa, leda och förbättra den så kallade mas-
san ? — Måtte derför denna minoritet, hvartill torde
böra i viss mån räknas de privilegierade klasserne i
samhället, med uppmärksamhet och opartiskhet se
öfver sitt eget skuldregister (hvilket är äldre, ja äf-
ven vida svårare än de så kallade radikalernes) samt
i sin mån nitiskt medverka till den af insändaren
påyrkade liqvidation emellan regeringarne och
folken, hvars fullbordande på fredlig väg just är må-
let för reformsällskapernes bemödanden! Om mino-
riteten (de konservative?) i detta hänseende arbetar
och fullgör sin pligt, så tror man sig kunna försä-
kra att den, lyckligare än de liberale, skall undgå
beskyllningen för agitation, lycksökeri och populari-
tetsjagt.
Det synes verkligen oförklarligt att insändaren,
likasom de konservative i allmänhet, icke vill eller
kan inse, att bästa, ja kanske enda sättet till före-
kommande af våldsamma politiska oroligheter och
revolutioner är, att göra de vigtiga politiska frå-
gorne tiil föremål för hela folkets fria, allmänna dis-
kussion och öfverläggning samt att således härige-
nom, ej mindre än genom tryckpressen, sprida sann
upplysning i dessa frågor så vidt som möjligt. I
de länder, der sådant varit tillåtet och öfligt, och
der folkmöten för behandling af dylika ämnen hål-
lits och varit icke blott tolererade utan befordrade,
t. ex. i England, hafva revolutioner icke sedermera
inträffat, samt äro ej att befara, och de smärre po-
litiska oroligheter, som någon gång egt rum, hafva
lätteligen blifvit stillade, ty den allmänna opinionen
har der varit känd och gjort sig gällande; hvaremot
de flesta revolutioner i andra länder i sednare tider
haft sin närmaste åmedning i regeringarnes och de
privilegierade kasternes bemödanden och försök att
förhindra och tillintetgöra folkens frihet att sam-
manträda samt diskutera och öfverlägga om allmänna
politiska frågor. — Tilläfventyrs vet insändaren nå-
got bättre och säkrare medel att för alltid afvärja
faran af uppror och revolution, samt något efter
hans åsigt ofelbart sätt att befordra och befästa sta-
ternes säkerhet och bestånd. Om man i sådant hän-
seende skulle våga en gissning, torde det kanske
blifva den, att insändaren skulle vilja allmänt i hela
Europa (naturligtvis företrädesvis i Sverige) återse
den öinskränkta monarkien (despotismen) samt der-
med oskiljaktiga ståndsskillnader, skråförfattningar,
fideikommisser och majorater (med, lifegna bönder
och underhafvande etc., allt efter ryskt mönster ?).
Huruvida regeriegens representationsförslag kom-
mer att understödjas af de här sammanträdande re-
formvännerne beror väl derpå att de, som gilla det--
samma, (hvartill man torde kunna räkna pluralite-
ten af här varande embets- och tjenstemän) vid
sammanträdet infinna sig, hvilket mången torde be-
trakta såsom en pligt för dem, så vidt de verkligen
nitälska för fäderneslandets framtida väl och för-
kofran.
Insändaren synes hylla den åsigt, att embetsman-
nen är så upphöjd öfver alla partier, att han skulle
nedsätta sig och förlora i anseende och förtroende
derigenom, att han öppet yttrar sig i politiska frå-
gor. Så vida insändaren dermed menar att embets-
mannen ej bör vara hvad man kallar partigängare,
kan han visserligen hafva rätt; i annat fall torde
man, utan fara för: misstag, kunna förklara hvad
han i nämnde syftning yttrat såsom ganska enfal-
digt; ty det bör snarare anses såsom en skyldighet
för den sjelfständige embetsmannen att, i den mån
han eger kunskap och förmåga, bidraga till lösning
och afgörande af de politiska tvisterna; hans pligter
och rättigheter såsom medborgare försvinna icke der-
för att han såsom embetsman har serskilda skyldig-
heter emot staten, hvilka man ej kan förmoda att,
såsom insändaren antyder, de af inbjudarne,. hvilka
äro embetsmän, i ringaste mån försummat. Man
skulle kunna fråga om icke den anonyme insända-
ren. hvilken traolicven är emhetsg- eller tiensteman.