soda med sig, att i England sällan något oäkta varn lemnas oförsörjdt; att den, som vet sig vara fader till ett sådant, merändels uppgör saken i godo. Barnhus finnas der icke, och le oäkta barn, hvilkas fader ej kan tagas reda vå, äro ej flera, än att de vanliga fattigförsörjningsanstalterna kunna taga vård om dem. så främmande ett dylikt lagstadgande till en början kan synas för oss, har det dock sin srund i den sats, rörande den svages skydd mot våldet, hvarom förut är nämndt. Vådan af stt sådant lagbud kan hos oss icke blifva större in hos engelsmännen, och måste betydligt uppvägas af de fördelar, som dymedelst tillskynlas samhället, hvilket derigenom befrias från len mängd af värnlösa barn, som nu utan å.erhåll vräkas på detsamma både af rike och attige fäder. Säkert är, att icke någon större våda kan vara förknippad med en dylik edgångsrätt åt jvinnan, än den som nu medgifves åt polishetjenter och vakter, m. fl. (enligt 17 kap. 11 3 Rätteg.balken, Kongl. brefvet den 23 Mars 1738 och 4 Juli 1741 samt Kgl. förordn. den i0 Juni 1841), på grund hvaraf de ofta, likt och olikt, få vittna i saker som de sjelfve ansilva. I en af våra lagkommitteer har äfven resonnerats derom, att oäkta barn skulle få ärfva moder, uti hvilket yttrande vi vilja instämma. Dessutom bör äfven stadgandet i 9 kap. 11 8 Kyrkolagen, rörande prests skyldighet att, då oäkta barn döpes, efterfråga dess föräldrar, upplifvas och inskärpas till efterlefnad, dock så, att deras namngifvande bör förblifva under bigtens insegel, till dess det värnlösa barnets rätt oundgängligen fordrar uppdagandet deraf. Härigenom komme presterskapet i tillfälle både att bättre vaka öfver sedligheten och att tillhålla dylika föräldrar att fullgöra sina kristliga och menskliga pligter, som nu så grymt och onaturligt förgätas. v Hvad beträffar det förut omnämnda i hufvudstaden rådande oskick, att fruntimmer och jvinnor, som vandra obeledsagade, blifva oanständigt bemötta och förnärmade, icke blott af karlar, tillhörande en sämre klass, utan äfven, och det ännu mer, af dem som vilja tillhöra len bättre, ja af salongens lejon, hvilket stunlom går så långt, att man ser fruntimmer Tryckas och kullsparkas, så bör slikt ofog kunna motverkas genom en vaksammare polis. Den som varit i Köpenhamn, Paris eller London m. fl. andra hufvudstäder, vet, att den som der förnärmar en qvinna å gatan, blir af polisen häktad för ett sådant tilltag 7), och dyI.ke våldsverkare borde äfven hos oss erfara letsamma, eller att åtminstone för tillfället tillvaratagas. Det nuvarande straffet för äktenskapsbrott, eller plikt af tjugu riksdaler för den ogifte och af fyratio, allt riksgälds, för den gifte, är ett alltför ringa straff, och detta brott borde alltid umgällas med fängelse. Vi hafva nu i korthet antydt hvilka åtgärder vi anse nödiga å lagstiftningens sida. Meno, i säger en snillrik lagforskare, icke heller är! här hulpet med blotta straffagar. Den sjuka!1 -— VI — t ( 0 1 Å f E H l l S 1 1 1 j I 1 I ( 1 i 1 I menniskan botas ej med stryk. Såret måsteli läkas inifrån; roten till det onda måste upp-ls sökas och uppryckas. är här det rätta och enda botemedlet,. 3) Folkets inre förädling Det är bristen på en sann gudsfruktan, på en religiös anda, som vållat att det onda fått taga öfverhanden — och då först, när det religiösa tillståndet blifvit bättre, kan man erfara någon förbättring i det sedliga. De heliga orden: lycklig den stad, det land som Herran fruktarn hafva en djupare betydelse, än sedlighetens och lagarnes vårdare ännu kunnat föreställa sig. — — — — Om blott gudsfruktan och en omsorgsfulll. sedlig bildning af det vexande slägtet kundel undantränga den nu rådande slappheten i vårl. uppfostran, skulle detta onda allt mindre ochj. mindre afhöras. Passionernas välde lär väll: icke kunna upphöra, äfven under det bästaf. sedlighetstillstånd, men det bör dock icke till-. låtas stiga till en så oerhörd grad, som våra . dagar äro vittne till. Uti ifrågavarande fall. skulle vi vara nöjda om blott tvenne moraliska satser kunde göra sig gällande, nemligen: 1:0o alt den som förför en qvinna, begår ett brott, hvilket han knappt kan försona genom det att han tager den vilseförda till äkta; 2:o alt hvarje fader till ett oäkta barn har samma rt pligter som fader till ett äkta. Ar han ejförförarn, upphör väl skyldigheten att äkta modren, men dock icke hans skyldighet som fader. Om hvarje flicka, vid valet af make, fästade mera afseende på rena seder än flärdens utmärkelser, och icke antoge en man som ge nom ett svekfullt och förföriskt uppförande mot hennes kristendomssystrar åsamkat sig en förbannelse, hvilken hvilar öfver framtiden och icke sällan innebär grunden till de olyckor som träffa många äktenskap, — — — så skulle sedeslösheten betydligen hämmas. Att nu för tiden finna en ren och oskyldig älskare torde icke vara någon flicka beskärdt, men hon bör dock förvissa sig om, huru han godtgjort sina fel, huru han uppgjort sin räkning med menskligheten — — och icke, såsom nu är tonen, anse som en lapprissak att ungherrar förföra den ena efter den andra af ringare klassens obeskyddade qvinnor och strö oäkta telningar, som aldrig efterfrågas, omkring sig innan de inträda i det äkta ståndet med en oskuldsfull maka 9). Huru mycket godt skulle ej våra damer kunna uträtta, om deras fordringar i afseende på älskarens seder blefve helt andra än de nu äro, och om de alltid ville hysa fasa för att ingå en äktenskaplig förening med en samvetslös förförare. n S ( j : l l 1 j j . 7) I England är strängt straff för den som antastar en qvinna på gatan, hvarför det stundom händer att förderfyade listiga qvinnor kullkasta sig och skrika samt påstå att de blifvit öfverfallna af någon förbigående herre, för att af enfaldiga tillnarra giv nenningar. Polisen känner dock deras