soda med sig, att i England sällan något oäkta
varn lemnas oförsörjdt; att den, som vet sig
vara fader till ett sådant, merändels uppgör
saken i godo. Barnhus finnas der icke, och
le oäkta barn, hvilkas fader ej kan tagas reda
vå, äro ej flera, än att de vanliga fattigför-
sörjningsanstalterna kunna taga vård om dem.
så främmande ett dylikt lagstadgande till en
början kan synas för oss, har det dock sin
srund i den sats, rörande den svages skydd mot
våldet, hvarom förut är nämndt. Vådan af
stt sådant lagbud kan hos oss icke blifva större
in hos engelsmännen, och måste betydligt upp-
vägas af de fördelar, som dymedelst tillskyn-
las samhället, hvilket derigenom befrias från
len mängd af värnlösa barn, som nu utan å-
.erhåll vräkas på detsamma både af rike och
attige fäder.
Säkert är, att icke någon större våda kan
vara förknippad med en dylik edgångsrätt åt
jvinnan, än den som nu medgifves åt polis-
hetjenter och vakter, m. fl. (enligt 17 kap. 11
3 Rätteg.balken, Kongl. brefvet den 23 Mars
1738 och 4 Juli 1741 samt Kgl. förordn. den
i0 Juni 1841), på grund hvaraf de ofta, likt
och olikt, få vittna i saker som de sjelfve an-
silva.
I en af våra lagkommitteer har äfven reson-
nerats derom, att oäkta barn skulle få ärfva
moder, uti hvilket yttrande vi vilja instämma.
Dessutom bör äfven stadgandet i 9 kap. 11 8
Kyrkolagen, rörande prests skyldighet att, då
oäkta barn döpes, efterfråga dess föräldrar,
upplifvas och inskärpas till efterlefnad, dock
så, att deras namngifvande bör förblifva under
bigtens insegel, till dess det värnlösa barnets
rätt oundgängligen fordrar uppdagandet deraf.
Härigenom komme presterskapet i tillfälle
både att bättre vaka öfver sedligheten och att
tillhålla dylika föräldrar att fullgöra sina krist-
liga och menskliga pligter, som nu så grymt
och onaturligt förgätas. v
Hvad beträffar det förut omnämnda i huf-
vudstaden rådande oskick, att fruntimmer och
jvinnor, som vandra obeledsagade, blifva oan-
ständigt bemötta och förnärmade, icke blott af
karlar, tillhörande en sämre klass, utan äfven,
och det ännu mer, af dem som vilja tillhöra
len bättre, ja af salongens lejon, hvilket stun-
lom går så långt, att man ser fruntimmer Tryc-
kas och kullsparkas, så bör slikt ofog kunna
motverkas genom en vaksammare polis. Den
som varit i Köpenhamn, Paris eller London
m. fl. andra hufvudstäder, vet, att den som
der förnärmar en qvinna å gatan, blir af po-
lisen häktad för ett sådant tilltag 7), och dy-
I.ke våldsverkare borde äfven hos oss erfara
letsamma, eller att åtminstone för tillfället
tillvaratagas. Det nuvarande straffet för äk-
tenskapsbrott, eller plikt af tjugu riksdaler för
den ogifte och af fyratio, allt riksgälds, för
den gifte, är ett alltför ringa straff, och detta
brott borde alltid umgällas med fängelse.
Vi hafva nu i korthet antydt hvilka åtgär-
der vi anse nödiga å lagstiftningens sida. Meno, i
säger en snillrik lagforskare, icke heller är!
här hulpet med blotta straffagar. Den sjuka!1
-—
VI - —
t
(
0
1
Å
f
E
H
l
l
S
1
1
1
j
I
1
I
(
1
i
1
I
menniskan botas ej med stryk.
Såret måsteli
läkas inifrån; roten till det onda måste upp-ls
sökas och uppryckas.
är här det rätta och enda botemedlet,. 3)
Folkets inre förädling
Det
är bristen på en sann gudsfruktan, på en re-
ligiös anda, som vållat att det onda fått taga
öfverhanden — och då först, när det religiösa
tillståndet blifvit bättre, kan man erfara någon
förbättring i det sedliga. De heliga orden:
lycklig den stad, det land som Herran fruktarn
hafva en djupare betydelse, än sedlighetens
och lagarnes vårdare ännu kunnat föreställa
sig. — — — —
Om blott gudsfruktan och en omsorgsfulll.
sedlig bildning af det vexande slägtet kundel
undantränga den nu rådande slappheten i vårl.
uppfostran, skulle detta onda allt mindre ochj.
mindre afhöras. Passionernas välde lär väll:
icke kunna upphöra, äfven under det bästaf.
sedlighetstillstånd, men det bör dock icke till-.
låtas stiga till en så oerhörd grad, som våra .
dagar äro vittne till. Uti ifrågavarande fall.
skulle vi vara nöjda om blott tvenne mora-
liska satser kunde göra sig gällande, nemligen:
1:0o alt den som förför en qvinna, begår ett
brott, hvilket han knappt kan försona genom
det att han tager den vilseförda till äkta; 2:o
alt hvarje fader till ett oäkta barn har samma rt
pligter som fader till ett äkta. Ar han ejför-
förarn, upphör väl skyldigheten att äkta mo-
dren, men dock icke hans skyldighet som fa-
der. Om hvarje flicka, vid valet af make, fä-
stade mera afseende på rena seder än flärdens
utmärkelser, och icke antoge en man som ge
nom ett svekfullt och förföriskt uppförande
mot hennes kristendomssystrar åsamkat sig en
förbannelse, hvilken hvilar öfver framtiden och
icke sällan innebär grunden till de olyckor
som träffa många äktenskap, — — — så skulle
sedeslösheten betydligen hämmas. Att nu för
tiden finna en ren och oskyldig älskare torde
icke vara någon flicka beskärdt, men hon bör
dock förvissa sig om, huru han godtgjort sina
fel, huru han uppgjort sin räkning med mensk-
ligheten — — och icke, såsom nu är tonen,
anse som en lapprissak att ungherrar förföra den
ena efter den andra af ringare klassens obeskyd-
dade qvinnor och strö oäkta telningar, som al-
drig efterfrågas, omkring sig innan de inträda
i det äkta ståndet med en oskuldsfull maka 9).
Huru mycket godt skulle ej våra damer kunna
uträtta, om deras fordringar i afseende på äl-
skarens seder blefve helt andra än de nu äro,
och om de alltid ville hysa fasa för att ingå
en äktenskaplig förening med en samvetslös
förförare.
-
n
S
(
j
:
l
l
1
j
j
.
7) I England är strängt straff för den som antastar
en qvinna på gatan, hvarför det stundom händer
att förderfyade listiga qvinnor kullkasta sig och
skrika samt påstå att de blifvit öfverfallna af nå-
gon förbigående herre, för att af enfaldiga till-
narra giv nenningar. Polisen känner dock deras