Sinnenas allvar blir ofta dystert. Mildare äl qvinnornas, gladare deras anleten än männer. nas, men i fosterlandskärlek ha de bevisat sig lika. Djup i sinnet, liksom mångsidighet : snille och konst, ha utmärkt de män, som utgått härifrån för Sveriges ära. Engelbrekt Engelbrektson, på en gång statsman och härförare, Stjernhöök och Stjernhjelm, som drottning Christina kallade sina Dalstjernor, Benjamin Höjer, Hans Järta, bonden Nils Pehrson och Johan Olof Wallin — Davidsharpan i Norden — afspeglade alla troget dalfolkets snille, äfven i dess udd, qvickheten, satyren. Den leker väl, men på en allvarsam grund. Så hos Stjernhjelm, hos Wallin, och — dalpilarnes udd är skarp än i dag. Skön är Dalarnes natur, ljuf och storartad ömsom. Men öfver det stora, som öfver det ljufva, sväfvar en allvarlig genius. Och molltonen råder i sångerna, som uppstiga ur dalar och skogar, råder äfven i polskans musik, rask likväl och intagande. Nordanden låter känna sin makt. Vintern är bitter och ihärdig. Frosten härjar ofta de sparsamma skördarna, qvicksilfret fryser om vintern i de norra delarne af landet, och trädgårdarne stanna vid blotta försök. Lusten att pryda och försköna lifvet tyckes aftaga med värmen och naturens sydligare lif. Bokträdet hade redan i Östergöthland sin vextgrens. Norr om Siljan vexer eken ej mer. Furan, mörk och allvarsam, herrskar i skogarna. Sångfoglarna, som i det sydliga Sverige fylla lunderna med ljufliga sånger, ofta nätterna igenom, komma ej hit upp. Allt tystare blir det i skogen, der nordan susar. Blom-arterna bli färre, mossoch laf-arterna bli fler. Björnen visar sig. Vi nalkas det nordliga, det yngsta Sverige, Norrland, det fordna jettahem (Jotunhem), Norrland, bergens, björkarnes, de strida elfvarnes, de stora å-dalarnes land. Omgifvet i vester af fjellen med dess ispyramider, kuber och koner, isjökler och hvalf, genom hvilka mörka strömmar brusa, med Sulitelma (högtidsberget) till drottning, vid hvars fötter urskogar susa, i öster af hafvet, i norr af polcirkeln med Lappmarkerna, deröfver en krona af fjell, och bortom Ishafvet, det okända, jordens yttersta sränsor — ligger Norrland i skönhet, med. polstjerran öfver sin panna, ett land af kon