Sinnenas allvar blir ofta dystert. Mildare äl
qvinnornas, gladare deras anleten än männer.
nas, men i fosterlandskärlek ha de bevisat sig
lika. Djup i sinnet, liksom mångsidighet :
snille och konst, ha utmärkt de män, som ut-
gått härifrån för Sveriges ära.
Engelbrekt Engelbrektson, på en gång stats-
man och härförare, Stjernhöök och Stjern-
hjelm, som drottning Christina kallade sina
Dalstjernor, Benjamin Höjer, Hans Järta, bon-
den Nils Pehrson och Johan Olof Wallin —
Davidsharpan i Norden — afspeglade alla tro-
get dalfolkets snille, äfven i dess udd, qvick-
heten, satyren. Den leker väl, men på en all-
varsam grund. Så hos Stjernhjelm, hos Wal-
lin, och — dalpilarnes udd är skarp än i dag.
Skön är Dalarnes natur, ljuf och storartad
ömsom. Men öfver det stora, som öfver det
ljufva, sväfvar en allvarlig genius. Och moll-
tonen råder i sångerna, som uppstiga ur dalar
och skogar, råder äfven i polskans musik, rask
likväl och intagande. Nordanden låter känna
sin makt. Vintern är bitter och ihärdig. Fro-
sten härjar ofta de sparsamma skördarna, qvick-
silfret fryser om vintern i de norra delarne
af landet, och trädgårdarne stanna vid blotta
försök. Lusten att pryda och försköna lifvet
tyckes aftaga med värmen och naturens sydli-
gare lif. Bokträdet hade redan i Östergöth-
land sin vextgrens. Norr om Siljan vexer
eken ej mer. Furan, mörk och allvarsam,
herrskar i skogarna. Sångfoglarna, som i det
sydliga Sverige fylla lunderna med ljufliga sån-
ger, ofta nätterna igenom, komma ej hit upp.
Allt tystare blir det i skogen, der nordan su-
sar. Blom-arterna bli färre, moss- och laf-ar-
terna bli fler. Björnen visar sig. Vi nalkas
det nordliga, det yngsta Sverige, Norrland, det
fordna jettahem (Jotunhem), Norrland, bergens,
björkarnes, de strida elfvarnes, de stora å-da-
larnes land.
Omgifvet i vester af fjellen med dess ispyra-
mider, kuber och koner, isjökler och hvalf,
genom hvilka mörka strömmar brusa, med
Sulitelma (högtidsberget) till drottning, vid
hvars fötter urskogar susa, i öster af haf-
vet, i norr af polcirkeln med Lappmarker-
na, deröfver en krona af fjell, och bort-
om Ishafvet, det okända, jordens yttersta
sränsor — ligger Norrland i skönhet, med.
polstjerran öfver sin panna, ett land af kon-