bröto upp, och tjusade, jublande, föllo folken
i hvarandras armar, igenkännande hvarandra,
som bröder, som vänner.
Mellan Helsingborg och Helsingör, förr fi-
entliga fästen, gå nu, öfver sundet, blott fri-
dens och kärlekens helsningar.
Halland och Blekinge, kustländer båda, upp-
stiga från Skåne i vester och öster. Vikinga-
tillhåll fordom, äro de nu hem för åkerbru-
kande folk; Blekinge skönare, rikare; Halland
fulare, fattigare, Halland, så kalladt af sina
många kullar oeh berg, har dock i sina aflägs-
nare delar vilda naturskönheter, stora löfsko-
gar, der björnbärsplantan kring stammarne slin-
grar sin ranka med sköna blommor och bär.
Men för det mesta har heden inkräktat den
nedhuggna skogens rum, och ljungen är myc-
ken på de steniga, ofruktbara fälten. Halländ-
ska folket, som man brukar dela i den slafvi-
ska, den sjelfständiga och den sjelfsvåldiga
klassen — en delning, som kunde godt passa
in på alla folk — Halländska folket är, ehuru
fattigt, arbetsamt, fyndigt och raskt, och har
bringat sig högt upp i boskapsskötsel och i
handaslöjder, serdeles i ylleväfnader, hvar-
till isynnerhet en fru i länet gaf första drit
vande handtaget genom efterdöme och upp.
muntran. Längs med kusten ligga en rad a
småstäder, döllrar af hafvet, som närer dem
Den svenska småstaden kan studeras i dem
Af alla Europasär den kanske den mest ringa
mest ringaktade. Svensken pryder icke gern:
sitt hem utomhus. Hans förstuguqvist — om
ban har en — klädes icke af gröna rankor el-
ler af blomster, såsom den i sydliga länder
Han har — och på goda skäl — intet rätt
förtroende till solen, till naturens vänliga mak-
ter. Och för allt onödigt besvär, såsom föj
många af lifvets beqvämligheter och behag
bar han ett helsosamt förakt, som blott gå
— pågot för långt. Hans hem Dom hus ä