KUNGLIGA TEATERN. Herr Ginthers recett den 14 Maj. Såsom hufvuddel af denna representation gafs Flotows opera Stradella, den man härstädes ej hört sedan vårtiden 4847, och utan tvifvel bör detta val anses lyckligt. Den omvexlande och underhållande, men något för summariskt affattade libretten grundar sig, som man vet, på historiska data: Stradella, åt hvilken artistiska och personliga företräden förvärfvat tillnamnet Apollo della Musica, var en af 47:e seklets största violinister och tonsättare, äfvensom ypperlig sångare och harpvirtuos. I Venedig bortförde ban en ung flicka, som förälskat sig i honom, frin hennes förmyndare, och flydde med henne till Rom. Förmyndaren förmådde en ung man, med hvilken hon varit förlofvad, att förfölja Stradella. Ankommen till Rom väpnar han sig med en dolk och uppsöker sångaren i kyrkan, der denne är sysselsatt med uppförandet af sitt oratorium San Giovanni Battista; men knappt hör han Stradellas toner, förrän hans hämndlystnad förvandlas i rörelse och ånger. Han förespeglar förmyndaren att Stradella lemnat Rom, och varnar den sistnämnde för de snaror, som omgifva honom. Stradella undgår dem dock ej: i Genua, dit han år 4678 begifvit sig för att ra sin opera La forza dellamor paterno, föll han ändtligen för lejda banditers dolkar, på hemvägen från en representation af den med entusiasm hörda operan. ! Libretten har med de för sångscenen nödiga för: ändringarne följt historien — naturligtvis med undantag af den sista katastrofen. Intresset af det hela lider dock något genom den alltför knapphändiga behandlingen af i synnerhet första akten. — Musiken, hverom vi förr utförligare yttrat oss, är visserligen ej serdeles ny, men behandlad med mycket savoir faire, eger melodi och dramatiskt lif, och dess brist på artistisk enhet ersättes genom en anda af hbjertlighet, som genomgår det hela. Stradellas serenad (med klarinettsolo), karnevalsscenen, banditernas duett, drycksvisan, vexelsången i sista aktens början, terzettinon för mansröster och Stradellas hymn skola alltid bibehålla sitt värde och höras med nöje. Operans besättning var: nu densamma som förr, med undantag af hufvudpartiet, som innehades af hr Gänther, och hvilket han utförde i den ädlaste styl och med ett uttryck, lika natursannt som artistiskt. Hr Walin bör äfven nämnas med utmärkt loford för den träffande uppfattning, den humor, hvarmed han genomförde banditen Malvolios parti. M:ll Fundin har uti. Leonora ett bland sina lyckligare partier; hr Lundberg har som Barbarino åtskilliga lifliga momenter, och hr Haglund skall, som vi vilja hoppas, i en framtid erhålla sådane; för närvarande lärer väl knappt någon utihonom misstänka den af hämndlust brinnande venetianaren. — Karnevalscenen, hvarpå mycken effekt beräknats, andas här ett visst flegma, som gör att den passerar teml gen stilla och obemärkt. Blefve detta annorlunda, så betvifla vi ej att operan skulle hålla sig länge på repertoiren. Utom Stradella gafs 4:de akten af Hugenotterna, hvari hr Gänther (Raoul) i aktion och sång likaledes gaf bevis på sin utmärkta konstnärliga intelligens. M:ll Berwald gjorde som Valentine sitt bästa ehuru det visserligen ej alltid var tillräckligt i denna roll, som fordrar en artist af fulländad förmåga, och hvars genre vi dessutom ej anse egentligen passa för denna sångerska. Hr Walin gaf Nevers med er energi och hållning, som gjorde hans scen högst intressant. Hr Uddman (St. Bris) utvecklade väl e den dystra imponerande värdighet, som här är er hufvudsak, men förtjenar i öfrigt. allt beröm för der vård, det omisskänneliga studium han egnat sin roll Sammansvärjningsscenen gafs med raskhet och kraft Mellan Stradella och Hugenotterna hade man dej nöjet att återhöra violoncellvirtuosen hr Arnold, som förra året vann så förtjent bifall. Er ÅA. gaf Rombergs bekanta fantasi öfver svenska nationalmelodier Ännu återgifver han väl ej alla de schatteringar hvaraf detta instrument är mäktigt, och till hvar: utvecklande nämnde pjes gifver flera tillfällen; dock eger han en utmärkt skola, betydande färdighet och förtjenar äfven genom sitt rena musikaliska föredrag all uppmärksamhet. Hr Arnold applåderades ganska lifligt och framropades efter sitt nummer. Representationen hade fullt hus och bevistades a den Kongl. familjen. Recettagaren mottogs med stoi acklamation och framropades efter det helas. slut, —U— — 2 — Den korrespondensartikel från Berlin som här ofvan meddelas, rekommendera vi till genomläsning. Den är i flera afseenden af stor! intresse; men isynnerhet är skildringen af mi