den Dillvit erotradt at Freussen och Hacnhsecn,.
Dässeldorf har blifvit förklaradt i belägrings-
tillstånd; Elberfeld omringas just nu med en
division af 12,000 man; preussiska Rehnpro-
vinsen och Westfalen fyllas med soldater för
att afvärja det affall som hotar, och öfverallt
räffas anstalter för att genast med öfverlägsen
vapenstyrka kunna qväfva hvarje tecken till
revolutionär rörelse. — Oberäknadt den nu på
krigsfot helt och hållet ställda armeen, hafva
80 bataljoner landtvärn blifvit kallade under
vapen, så att inemot 300,000 man stå beredda
att hålla styr på det obeväpnade folket, som
saknar ordning och enighet i sitt motstånd.
Landtvärnet har i allmänhet lyssnat villigt till
kallelsen; blott i Westfalen och Rehnprovin-
sen röjer det motspänstighet till någon del; i
alla fall är det icke manskapet, som obetin-
gadt är regeringen tillgifvet; men i allmänhet
officerarne. Häri ligger svaret på den säkert
al mången yttrade frågan: huru är det möjligt!
att soidaterna kunna så beredvilligt och till
och med med fanatism låta bruka sig mot
folket? Den enskilde soldaten kan ingenting
göra; han miste tvertom dölja sin tanka, om
an hyser någon annan än befälet. Men offi-
cararne äro med få undantag reaktionära, och
fanatisera soldaterne på allt möjligt sätt, så
att de förskräckligaste dåd begås hvarhelst det
komrer till strid.
Dresden har sednast varit skådeplatsen för
detta slags bragder; eröfrarne hafva framfarit
der likt vilddjur. När hötel de Saxe togs
med storm af preussiska Alexandergardet, ut-
vräktes sjutton bland invånarne genom fönstren
fyra trappor upp. Ingen bön om förskoning
bjelpte: qvinnor och barn skickades samma
väg. Värnlösa fångar nedstöttes än med ba-
jonetten, än nedhöggos de kallblodigt med sa-
beln; från Elbebron nedstörtade soldaterna
en der på begge sidor instängd folkskara,
och en stor mängd som kunde simma sköts
i massa som en svärm vilda änder. Sachsiska
soldaterna täflade med de preussiska i dessa
uppretande grymheter, medan insurgerterna
behandlade sina fångar med ädelmod, skötte
och försvarade de sårade, som fallit i deras
händer, ingenstädes förgrepo sig på någon en-
skild egendom, ingenstädes på några staten
tillhöriga medel.
Detta är facta, som icke stå att förneka,
ej heller att skymma med diktade skräckbil-
der af anarki och den åsyftade röda republi-
ken. Opartiska ögonvittnen försäkra, alt stri-
den i Dresden fördes, på folkets sida, helt och
hållet och uttryckligen till förmån för den
tyska grundlagen, och att öfverhufvud upp-
rorsrörelserna i Relinprovinsen och Bayerska
Rebnpfalz ensamt hafva denna grundlag i sigte.
Emedlertid kunna de genom motståndet lätt
bringas till ytterligheter, då republikanska sym-
påtier äro de öfvervägande hos en stor del
bland folket. Jag har emedlertid ingen an-
ledning ännu att frånträda min förut yttrade
öfvertygelse om dessa enstaka upprors slutliga
qväfning genom härar och blodsutgjutelse, samt
om den furstliga viljans seger; så framt icke
det skulle lyckas ungrarne att ensamme be-
segra Österrikes och Rysslands förenade makt,
eller revolutionen i Frankrike hemtar nya kraf-
ter och uppträder med franska härar på ita-
lienska halfön och stränderna vid Rehn.
Jag förhastade mig kanhända, då jag sist
yttrade att jag i mitt nästa bref äfven skulle
komma att omtala Frankfurtska natisnalför-
samlingens upplösning; jag ernade icke heller
skrifva det så snart som nu. Denna upplös-
ning nalkas emedlertid med brådstörtade steg.
Genom majoritetsbeslutet af den 10 Maj har
Preussen förklarats förvunnet till brott emot
riksfriden; tillika har Frankfurterförsamlingen
förkunnat sig vilja godkänna och af alla kraf-
ter understödja tyska folkets sträfvanden att
förverkliga riksgrundlagen af den 28 Mars.
Dessa beslut utgå, som man finner, från den
revolutionära ståndpunkten; i sakernas närva-
rande skick äro de likväl endast djerfva, men
för ingen del välbetänkta, sålänge riksförsam-
lingen saknar förmåga att gifva dem styrkans
eftertryck. I stället för att börja med en för-
ening emellan de 29 tyska stater, som god-
känt riksgrundlagen, och öfverlåta åt de fyra
vägrande — åt Preussen, Bayern, Hannover
och Sachsen — att öppna fiendtligheterna, har
riksförsamlingen sjelf gått anfallsvis tillväga,
genom att reta utan att kunna slå till. Frank-
furterförsamlingen ger än en gång samma skå-
despel som Berlinerförsamlingen i November,
hvilken förklarade ministrarne för högförrä-
dare, medan den sjelf gäckades, misshandlades
och skingrades genom soldatesken. Preussens
svar åt Frankfurterförsamlingen består i-en
befallning till sitt sändebud derstädes att åter-
vända hem. Dylika tillsägelser väntas från
Bayern, Sachsen och Hannover. De sändebud,
bvilka befinna sig bland församlingens venster,
skola kanhända lemna hemkallelsen derhän;
men flera hafva redan efterkommit den. Hö-l
gern var redan förut upplöst; centern, medl
Gagern och det moderata partiets njest bety-
dande män, torde möjligen i detta ögonblick
äfven hafva åtskiljts; och af hela parlamentet
qvarstannar sålunda blott en återstod af 170,
högst 188 ledamöter, hvilka tilläfventyrs hinna
fatta ett eller annat vanmäktigt konventsbe-
slut, innan de skingras af österrikiska och preus-
siska bajonetter. Detta blir så mycket säkrare
deras lott, som riksföreståndaren erkehertig
Johan nu uppenbart förråder, att han hela tiden
spelat under täcke med de öfriga furstarne.
Han godkände icke riksministerens program,
oaktadt dess lugna och sansade innehåll, och
när ministeren till följe häraf upplöste sig,!
utnämnde riksföreståndaren väl en ny, men l:
under ledning af hr Vv. Blittersdorf, en gammal
bekant absolutist. f. d. badisk minister vid
förbundsdagen, och hr v. Herrmann, en ultra-
montan ifrån Mänchen. Innan likväl dessa
rådgifvare kunna ställas öppet i spetsen för
riksföreståndarens nya minister, måste parla-
mentets återstod nädvändiot cnreänsacs och san-