Hvlant, VC LI TUUIVILCINT I NOU UlidUt I SILLI? svar: vi önska att de franska soldaterne, närl! de återvända till sina respektive corpser, mål! kunna upplysa sina chefer om den ordning,l! den enighet, det lugn, som äro rådande i sta-l: den, och om de försvarsmedel vi ega. Brefl! från fångna fransyska officerare äro äfven upplästa i nationalförsamlingen af Ledru-Rollin och Jules Favre, hvilka lemna samma intyg. Vidare: då italienska generalen Garibaldi, efter den första konflikten med fransmännen, satte sig i rörelse med tre kolonner för att vidare mota general Oudinot, skickade triumvirerne genäst en kurir till honom med befallning att stadna, emedan, såsom det heter i det publicerade dokumentet som man finner i tidningarna här för den 12, vi anse af stor vigt att man i Frankrike må öfvertyga sig att vi hållit oss inom gränserna af det mest legitima försvar och att vi för öfprigt betrakta fransmännen såsom våra naturligaste politiska vänner och såsom våra bröder i fribeten. Vi vilja derföre icke att våra unga soldater, hänförda af framgången den 30 A pril, skola oroa den franska armeens marsch. Hvarje seger öfver bröder måste betraktas såsom en olycka. Härtill kommer ännu, att samma dag som fransmännens anfall blifvit tillbakaslaget, var hela staden illuminerad om aftonen, hvilket äfven visar en enthusiasm för sjelfständighetens sak, äfvensom det faktum att försvarsanstalterna med barrikader på alla gator och arbetena vid förskansningarna skedde på två dagar, att hela befolkningen deltog deri, äfven en del af qvinnorna, medan andral fruntimmer sysselsatte sig att göra patroner, o.s.v. Men å andra sidan har detta icke: hindrat, att den största vänlighet och ömhet blifvit visad emot de sårade bland de franska l! fångarna, hvilket gått så långt, att ganska få! blifvit införda på de allmänna sjukhusen, utan j! de fleste upptagna i privata hus, och skötasl! af fruntimmerna derstädes. Annu en annan !! omständighet, som tyckes visa mycken enig-l! het, är, att på regeringens uppmaning till in-j vånarne att inlemna öfverflödiga silfverpjeser! till myntet och utbyta dem emot obligationer:; för att skaffa penningetillgång, hade dessa gåfj vor på en enda dag uppgått till 100,000 pia-!! sters värde. ; En ytterligare omständighet, som icke heller ! bör lemnas ur sigte, är att alla beslut af konsti-! tuerande församlingen i Rom under de ifrå; 1 1 q ! L Vt :FFooanntmntnn, AG, NT gavarande kritiska dagarna blifvit fattade enhälligt. När nu denna församlings medlemmar icke blott representera staden, utan äfven provinserna, så saknar en sådan enstämmighet icke sin betydelse, om man än bör tillägga att flera kommuner hade undandragit sig att skicka representanter. Om nu också en och annan beskrifning i de enskilda bref från Italien, som här publiceras af de mest revolutionära fransyska bladen, skulle vara förgylld, så återstår dock af det officiella och det icke :! officiella tillräckligt för att leda till det totalomdömet, att fransyska regeringen antingen; sjelf varit alldeles vilseförd då den ansett sinnesstämningen i Rom våldförd af en hop främl lingar, eller också mot bättre vetande begått; ett verkligt förräderi både emot sitt föregående löfte eller programm angående interventionens ändamål och mot nationalförsamlingens afsigt. I alla händelser har den försatt sig, sjelf i den mest obehagliga ställning, på samma gång som de politiska passionerna näst före valen derigenom blifvit uppdrifna till kokpunkten. Jag kan i detta afseende icke underlåta att nämna några ord särskildt om nationalförsamlingens session den 11, troligen en af de stormigaste som passerat sedan Juni månad förraj: året. Församlingen hade, såsom redan är bekant, genom ett föregående beslut ,inviteratp: regeringen att skyndsamt tillse, att expeditionen icke blefve afvänd ifrån sitt ändamål; men svaret ! på detta beslut blef det äfven förut omnämnda brefvet ifrån republikens president till marskalk Oudinot, som på hela den liberala sidan härstädes upptogs såsom ett formligt trots emot nat.församlingen och såsom ett hån emot republiken. Det var först den 10 som en interpellation om denna sak förekom, men den egentliga debatten föreföll den 11 och var en af de stormigaste som man kunde åhöra Den börjades af Ledru Rollin, som med vältaighet och talang framdrog den bjerta motsatsen emellan regeringens första tillkännagifvanden och dess handlingssätt, samt rent ut be-l skyllde ministrarna att hafva bedragit landet. Likasom sednare Jules Favre, yrkade han sakens hänvisande till en kommitt för att erhålla enl anklagelseakt eller annan förklaring, som visade att regeringen hade förlorat landets förtroende. ! Dessa båda talare afbrötos oupphörligt och de moderatan skreko emellanåt och hötte med knytnäfvarna åt talarne, samt visade derigenom att moderationen åtminstone icke sträckte sig till lynnet eller fasonerna. Från venstra sidan åter skallade bravorop nästan lika ofta, hvilka dock stundom hördes från alla delar af huset, och i sanning var den demokratiska anföraren len dagen mästerlig, emedan han angrep en sjuk sak. På andra sidan försvarades regerinsens sak af Odilon Barrot, sjöministern Tracy och en legitimist, general Leflö. Den förstnämnde ådagalade härvid prof på en stor advokatskicklighet, så till vida att han undvek tt svara på eller inlåta sig i de egentliga spörsmålen, och kastade sig i stället in på oflensiven mot bergpartiet, hvilket han öfverhopade med beskyllningar om dess afsigter att vilja störa ordningen och konstitutionen. Nu l; örändrade sig opinionsyttringarna så att del moderata voro utom sig och stormade bifall vid hvarje mening, alldeles såsom om de hadel: bivistat en representation af Jenny Lind; hvaremot bergpartiet nu visade tänderna och enstaka röster här och der i salen hördes ropa: förrädare! m. m. d. Efter honom kom sjö-): ministern Tracy, som gret och slog sig förl. bröstet och slutlisen owanaral TafA lagitimictan I 4