PpEUILIOnCEnS adda! NVYdTRKCA VOPC all UNACI-TT stödja eller motarbeta den närvarande republi-: kanska regeringen i de romerska staterna, utan)? blott och bart att bevara Frankrikes inflytande : och ställning i ett ögonblick, då den romerska ? staten hotades af ett ultrarevolutionärt anfall) ifrån både Osterrike och Neapel. Detta är ett! faktum, vigtigt att erinra sig för att kunnal! bedöma hvad sedermera inträffat och den be-l tydande förveckling, som blifvit och ännu kanl blifva en föijd deraf: ty enligt alla samman-! stämmande omständigheter återstår icke meral: något tvifvel, att fransyska regeringen, sedan den väl hade fått penningarna, handlat emotj den nyssnämnda syftningen som den sjelf hade l! tillkännagifvit, och kastat sig 1 reaktionens ar-! mar. I Innan jag går vidare i berättelsen, är detb måhända skäl att säga några ord om, huru man här i allmänhet vill förklara möjligheten af en) sådan politik hos en republikansk regering. Efter hvad man hör af personer inom åtskilliga klasser, anses presidenten Louis Napoleon) visserligen såsom en hederlig man, som villp göra det bästa han kan, men tillika såsom enb ingalunda öfverlägsen utan snarare svag poli-b tisk karakter. Denna omständighet säger man,p hafva ledarne af den gamla roonarkiens åtskil-jSs liga nyanser förstått alt listigt begagna förl! alt insmickra sig i hans förtroende; i följd deraf: ligger han hulfvudsakligen i händerna på den!: reaktionära förening, som har sitt namn aflz samlingsstället på rue Poitiers och består af en! koalition utaf republikens fiender, hvilka nu-I mera till och med afkastat masken, och bland 4 hvilka man räknar flera af Ludvig Filips ifri-! gaste handtlangare eller f. d. ministrar och generaler jemte försvarare af prestpartiet, såsom marskalk Bugeaud, hrr Thiers, Montalembert, Changarnier m. fi., men hans närmaste rådgifif vare skall isynnerhet vara den 70-årige grefve!l Mole, en gammal hofman och ultrakonservatif c samt flere gånger minister under den förra rea geringen, hvars politik, under det han var konc seljpresident, var bekant såsom blott och bart! ett uttryck af Ludvig Filips personliga vilja, eller w den s. k. pensge immuable, och som aldrigit tillkännagifvit annat än motvilja för det repu-if blikanska statsskicket. Ryktet säger äfven, men i hvad mån det är grundadt vet jag icke, atts presidenten 1 och för operationerna till valet hade erhållit ett penningelån af några män från I börsen på halfannan million francs, genom bankieren Delamarre, och de socialistiska oppositionsbladen anspela ofta på det inflytande, som ! j ) Louis Napoleon af sådan anledning skall vara: underkastad äfven från denna klass hvars hög-!I sta syftemål ligger 1 statsräntornas stigande, och som fruktar republiken; men såsom sagdtla är, möjligen kan häri ligga förtal. Hvad de italienska sakerna åter särskildt beträffar, så har man velat gifva en särskild andel i den riktning som regeringens system deri tagit, åt den omständigheten, att nuvarande ecklesiastik-!s ministern Falloux icke allenast sjelf är en ifrig c gynnare af presterskapets välde, utan ock har en bror som är privat sekret. hos påfven Pius IX. Ostridigt är dervid att det förut så mäktiga och talrika högre embetsmannaväldet icke älskar republiken, dels i anseende till det kanske okioka beslutet att utesluta den största mäng-e den af embetsmän ur landets representation, dels också derföre att embetsmännens förutla oerhörda antal och aflöningar, hvilka båda un-ls der Ludvig Filips tid ständigt ökades genom l; nya tjensters tillskapande för att skaffa poli-: tiska anhängare, men i samma mån äfven tryckte hårdt på de skattdragande, blifvit ansenligt kringskurna och förminskade sedan Fe-lr bruarirevolutionen, särdeles de högre befatt-ll ningarnas emolumenter, hvilket för öfrigt varli en ren nödvändighet, om man ej ville störtal: staten i ständigt nya skulder. Likaså lära dell fleste generalerne, om man undantager Cavaig-l nac, Lamoriciere och några få andra, vara mycli ket afvigt sinnade mot republiken, i synnerhet j derföre att det subalterna befälet och gemen-ll skapen inom armåen på den sista tiden börjats visa symtomer af att vilja räkna sig i samma h ställning som andra medborgare, och äga tankar på egen hand när det icke är fråga om tjenst 1 göring emot rikets fiender. En sådan meralt sjelfständig medborgerlig anda hos den franskale krigaren har isynnerhet börjat uppenbara sigle mer och mer, sedan soldaterne genom repu-ll blikens tillkomst fingo rätt att lika med alla andra deltaga i val till representanter och tillfs den högste statschefen. Det är då lätt nog att!c förklara, att presidenten, insnärjd i så minga s antirepublikanska omgifningar, och tillika kan-I hända personligen drifven af en viss lystnad ih att spela Napoleon efter kejsarens mönster, a när det så kan falla sig, till och med låtitls dåra sig ända derhän att till och med en full3 komlig splittring äger rum emellan honom och lr de öfriga Bonaparterna med undantag af Louis! Lucien. Med sina kusiner Napoleon Bonaparte lg och Pierre Bonaparte, som gifva sig ut förlt ifriga republikaner, åtminstone efter hvad de hit-å (6 6 d s 8 t : r i S 2 t C S 1 1 6 t tills låtit påskina, befinnes han i fullkomlig spänning. Nu återtager jag tråden af händelserna, lemnande sjelfva berättelsen om de egentliga stridsaffärerna utanför Rom å sido, hvilka troligen hemtas ur tidningarna. Jag villi stället samla o och sammanföra de omständigheter, som fak-n tiskt kunna belysa den politiska karakteren aflv den franska regeringens och romarnes ömsesi-a diga förfarande vid detta fälttåg, samt bifoga s några drag som visa huru saken bedömes aflf den republikanska pressen i Paris. pD Man känner genom de officiella handlin-yv garna, att då general Oudinot anlände till Ci-f vita Vecchia, möttes han af den förutnämnde ln brodren till ministern Falloux, gom sade ho-y nom att han kunde intåga i Rom utan minstah fara och att pluraliteten af romarne snararele skulle helsa honom såsom befriare. Så långtls vill det derföre synas som om generalen hand-I( lat bona fide. Men när han framryckte, möt-h tes ban af en danntatsan från den republi-i!l