nare varit af synnerlig god effekt. — Deraf att hanI Ide första stadierna botas, och der man rationelt gått tänka på att utrota densamma, utån derföre måste: mot den använda medicinsk behandling, för att, så j: vidt görligt är, mildra dess härjningar. Af mitt yttrande (35:te häftet sid. 278) att slungsjukans botande, som icke alltid är åtföljdt af lyckliga resultater, rättar sig efter sjukdomens långvarighet, de sjukas kroppskonstitution m. m., citerar artikelförfattaren endast mellanmeningen och förtiger det öfriga, och naturligtvis i den goda afsigten för att få påbörda mig att lungsjukans botande icke alltid vore åtföljdt af dess botande!!n Detta kan men ju kalla en fintlig uttydning. Vi lemna densamma och den afsigt hvaraf den föranledts i sitt värde, men hemställa till hvar och en som genomläst yttrandet i dess helhet, om det innebär något sådant nonsens, och om det i öfrigt icke låter säga sig om de flesta mera svårartade sjukdomar, att använd läkebehandling icke alltid leder till lyckliga resultater. Vid de speciella föreskrifter för sjukdomens behandling har jag yttrat (35:te häftet sid. 284), att invärtes använda medel mot denna sjukdom ej hafva ensamt någon serdeles verkan och derföre föreskrifvit, jemte vissa inre medel, företrädesvis åderlåtning, anbringandet af hankar och andra yttre kraftiga afledningsmedel, som ofta visat en utmärkt verkan, nemligen den att sjukdomen icke vidare framskridit, utan fördelats. Vidare har jag, sedan jag fullständigt beskrifvit kurmetoden (den artikelförfattaren märkvärdigt nog alldeles icke kunnat få reda på, änskönt den upptager öfver sex sidor), antydt (i samma häfte sid. 285) huruvida man kunde sätta någon tillit till vissa rekommenderade preservalivmedel, hvarvid jag anmärkt, att man förr trodde att lungsjukan kunde förebyggas genom anbringandet af hankar, hvilka höllos 5 till 6 veckor i suppuration; — men att hankarne mången gång icke svarade mot den väntan man gjort sig om demp. Dessa mina båda yttranden (sid. 284 och 285) s5ker nu artikelförfattaren att tyda derhän, som skulle jag yttrat, 1) att invärtes läkemedel i denna sjukdom icke hafva någon verkan; 2) att utvärtes läkemedel, såsom hankar m. m. icke heller uträtta något, och att sålunda alldeles ingenting vore användbart mot sjukoomen; änskönt jag tydligen utsagt att invärtes medel, endast i förening med utvärtes anbragta dragmedel visat sig verksamma, och de sedkar icke obetingadt skydda såsom preservativ mot sjukdomen, vill artikelförfattaren låta mig hafva sagt, att de icke heller duga såsom kurativmedel; — ett yttrande, som ensamt tillkommer honom, alldeles icke mig. Med ett ord, granskar artikelförfattaren eller läsaren närmare de båda uppsatserna, så finnes emellan dem ingen annan olikhet än den, som är en nödvändig följd af deras olika detaljerade bearbetning; då den förra uppsatsen omfattar en Dbeskrifniny på lungsjukan, dess kännetecken och behandling, den sednare åter lemnar en historisk öfversigt öfver mjeltbrandens, boskapspestens och lungsjukans karakter och skiljaktigheter, samt ulbredningi i olika tider och olika länder. 1 förra uppsatsen, der sjukdomens behandling egentligen blifvit beskrifven, har jag yttrat sid. 285 Att genom slagtning undanskaffa de sjuka djuren är företrädesvis af stor nytta der, hvarest lungsjukan ännu icke uppnått någon utbredning, ty genom undanrödjandet af de sjuka djuren kan det blifva möjligt att förhindra sjukdomens vidare utbredande till den öfriga hjorden och detta, lika litet som något annat i denna uppsats, står i strid med hvad som yttrats i 37 häftet, ur hvilket vi endast här citera följande: (sid. 39) Då vi sålunda tillstyrkt i första rummet att genom slagtning undanrödja den af lungsjukan angripna, eller för denna sjukdom misstänkta boskapen, så har detta skett icke i den afsigt att dermed vilja säga att sjukdomen vore inkurabel, eller att ingen känd kurmethod kunde mot densamma med fördel användas. Tvyertom. Sjukdomen kan i till väga, hafva läknpingar äfven i denna sjukdom icke varit sällsynta. Men som alltid förlusten blir större och kännbarare om sjukdomen får sprida sig öfver hela landet, än om genom några hundra eller tusende djurs fällande sjukdomen kunde helt och hållet afskäras; så är det klart, att man i första hand bör söka med det mindre onda förekomma det större. Har åter sjukdomen blifvit allmännare spridd, så är icke vidare att tänka på att kunna utrota densamma. Då måste man med slagtningen upphöra och meådicin tillgripas. Men äfven efter verkställd botning (sid. 43) böra de djur, som hemsökts af lungsjukan, företrädesvis användas till slagt. Att den åsigten, som af mig framhållits, att vid sjukdomens början, innan den ännu hunnit sprida sig, snarare söka qväfva densamma genom undanslagtande af de sjuke, och för smitta misstänkte djuren, än att företaga en kurativbehandling, hvarigenom sjukdomen endast skulle komma att fortfarande sprida sig; att denna åsigt icke är så förkastlig, som artikelförfattaren vill låta påskina, sluter jag Ibland annat deraf, att det är denna åsigt som, enligt hvad -i dessa dagar blifvit kändt, gjort sig gällande i Danmark, med den framgång att sjukdomen Ider helt och hållit är undertryckt, efter hvad omförmälte i en nyligen på kongl. sundhetskollegii föranstaltande utgifven skrift, benämd: Underrättelse om den elakartade lungsjukan hos boskapen och de åtgärder, som i Danmark blifvit vidtagna för dess utrotande; och då sundhetskollegium funnit skäl att föranstalta utgifvandet af denna skrift, torde man äfven få taga för gifvet att sagde kollegium gillat och godkändt de i densamma beskrifna och i Danmark vidtagna åtgärder — just desamma, som artikelförfattaren förklarat vara alldeles afvita; under det att dock erfarenheten bekräftat, att med dem vunnits det afsedda målet, nemligen att utrota sjukdomen innan den hunnit allmännare sprida sig. C. L. Dannström. BERN R TEEA Om nödvändigheten att vid köpslut om fastig