nare varit af synnerlig god effekt. — Deraf att han-
I
Ide första stadierna botas, och der man rationelt gått
tänka på att utrota densamma, utån derföre måste:
mot den använda medicinsk behandling, för att, så j:
vidt görligt är, mildra dess härjningar.
Af mitt yttrande (35:te häftet sid. 278) att slung-
sjukans botande, som icke alltid är åtföljdt af lyck-
liga resultater, rättar sig efter sjukdomens lång-
varighet, de sjukas kroppskonstitution m. m.,
citerar artikelförfattaren endast mellanmeningen och
förtiger det öfriga, och naturligtvis i den goda af-
sigten för att få påbörda mig att lungsjukans bo-
tande icke alltid vore åtföljdt af dess botande!!n
Detta kan men ju kalla en fintlig uttydning. Vi
lemna densamma och den afsigt hvaraf den föran-
ledts i sitt värde, men hemställa till hvar och en
som genomläst yttrandet i dess helhet, om det inne-
bär något sådant nonsens, och om det i öfrigt icke
låter säga sig om de flesta mera svårartade sjukdo-
mar, att använd läkebehandling icke alltid leder till
lyckliga resultater.
Vid de speciella föreskrifter för sjukdomens be-
handling har jag yttrat (35:te häftet sid. 284), att
invärtes använda medel mot denna sjukdom ej haf-
va ensamt någon serdeles verkan och derföre före-
skrifvit, jemte vissa inre medel, företrädesvis åder-
låtning, anbringandet af hankar och andra yttre
kraftiga afledningsmedel, som ofta visat en ut-
märkt verkan, nemligen den att sjukdomen icke
vidare framskridit, utan fördelats. Vidare har jag,
sedan jag fullständigt beskrifvit kurmetoden (den ar-
tikelförfattaren märkvärdigt nog alldeles icke kun-
nat få reda på, änskönt den upptager öfver sex si-
dor), antydt (i samma häfte sid. 285) huruvida man
kunde sätta någon tillit till vissa rekommenderade
preservalivmedel, hvarvid jag anmärkt, att man
förr trodde att lungsjukan kunde förebyggas genom
anbringandet af hankar, hvilka höllos 5 till 6 vec-
kor i suppuration; — men att hankarne mången
gång icke svarade mot den väntan man gjort sig
om demp.
Dessa mina båda yttranden (sid. 284 och 285) s5-
ker nu artikelförfattaren att tyda derhän, som skulle
jag yttrat, 1) att invärtes läkemedel i denna sjuk-
dom icke hafva någon verkan; 2) att utvärtes läke-
medel, såsom hankar m. m. icke heller uträtta nå-
got, och att sålunda alldeles ingenting vore använd-
bart mot sjukoomen; änskönt jag tydligen utsagt att
invärtes medel, endast i förening med utvärtes an-
bragta dragmedel visat sig verksamma, och de sed-
kar icke obetingadt skydda såsom preservativ mot
sjukdomen, vill artikelförfattaren låta mig hafva sagt,
att de icke heller duga såsom kurativmedel; — ett
yttrande, som ensamt tillkommer honom, alldeles
icke mig.
Med ett ord, granskar artikelförfattaren eller lä-
saren närmare de båda uppsatserna, så finnes emel-
lan dem ingen annan olikhet än den, som är
en nödvändig följd af deras olika detaljerade bear-
betning; då den förra uppsatsen omfattar en Dbe-
skrifniny på lungsjukan, dess kännetecken och
behandling, den sednare åter lemnar en historisk
öfversigt öfver mjeltbrandens, boskapspestens och
lungsjukans karakter och skiljaktigheter, samt
ulbredningi i olika tider och olika länder. 1
förra uppsatsen, der sjukdomens behandling egentli-
gen blifvit beskrifven, har jag yttrat sid. 285 Att
genom slagtning undanskaffa de sjuka djuren är fö-
reträdesvis af stor nytta der, hvarest lungsjukan ännu
icke uppnått någon utbredning, ty genom undan-
rödjandet af de sjuka djuren kan det blifva möjligt
att förhindra sjukdomens vidare utbredande till den
öfriga hjorden och detta, lika litet som något an-
nat i denna uppsats, står i strid med hvad som yt-
trats i 37 häftet, ur hvilket vi endast här citera
följande: (sid. 39) Då vi sålunda tillstyrkt i första
rummet att genom slagtning undanrödja den af lung-
sjukan angripna, eller för denna sjukdom misstänkta
boskapen, så har detta skett icke i den afsigt att
dermed vilja säga att sjukdomen vore inkurabel, el-
ler att ingen känd kurmethod kunde mot densamma
med fördel användas. Tvyertom. Sjukdomen kan i
till väga, hafva läknpingar äfven i denna sjukdom
icke varit sällsynta. Men som alltid förlusten blir
större och kännbarare om sjukdomen får sprida
sig öfver hela landet, än om genom några hundra
eller tusende djurs fällande sjukdomen kunde helt
och hållet afskäras; så är det klart, att man i för-
sta hand bör söka med det mindre onda förekom-
ma det större. Har åter sjukdomen blifvit allmän-
nare spridd, så är icke vidare att tänka på att kunna
utrota densamma. Då måste man med slagtningen
upphöra och meådicin tillgripas. Men äfven efter
verkställd botning (sid. 43) böra de djur, som hem-
sökts af lungsjukan, företrädesvis användas till slagt.
Att den åsigten, som af mig framhållits, att vid
sjukdomens början, innan den ännu hunnit spri-
da sig, snarare söka qväfva densamma genom un-
danslagtande af de sjuke, och för smitta misstänkte
djuren, än att företaga en kurativbehandling, hvari-
genom sjukdomen endast skulle komma att fortfa-
rande sprida sig; att denna åsigt icke är så förkast-
lig, som artikelförfattaren vill låta påskina, sluter jag
Ibland annat deraf, att det är denna åsigt som, en-
ligt hvad -i dessa dagar blifvit kändt, gjort sig gäl-
lande i Danmark, med den framgång att sjukdomen
Ider helt och hållit är undertryckt, efter hvad om-
förmälte i en nyligen på kongl. sundhetskollegii föran-
staltande utgifven skrift, benämd: Underrättelse om
den elakartade lungsjukan hos boskapen och de åt-
gärder, som i Danmark blifvit vidtagna för dess ut-
rotande; och då sundhetskollegium funnit skäl att
föranstalta utgifvandet af denna skrift, torde man
äfven få taga för gifvet att sagde kollegium gillat
och godkändt de i densamma beskrifna och i Dan-
mark vidtagna åtgärder — just desamma, som ar-
tikelförfattaren förklarat vara alldeles afvita; under
det att dock erfarenheten bekräftat, att med dem
vunnits det afsedda målet, nemligen att utrota sjuk-
domen innan den hunnit allmännare sprida sig.
C. L. Dannström.
BERN R TEEA
Om nödvändigheten att vid köpslut om fastig-