af dem, som . voro i formerna mera hemma-
stadda: att de för brott och öfverträdelser ej
medförde ansvarspåföljder i förhållande till den
ondska och det trots mot lag, elier den egent-
liga brottslighet, som gerningen innefattade.
Den som ej sjelf varit i tillfälle göra dessa
iakttagelser, hade i allt fall hört klagas öfver
saknad kraft hos lagarne samt långsamhet vid
deras tillämpning. Ofta hade man ock sett,
så den ena som andra statsmakten afböja för-
slag till partiela förändringar, under hänvis-
ning till den förestående stora lagreformen.
Allmänheten hade således vänjt sig vid tanken
och hoppet på denna reform, och ju mera man
trodde den närmas, ju mera fröjdades man
deråt. Man hade hört berättas, att, sedan tio-
tal år tillbaka, på de väntade nya lagarne ar-
betats af en kommitte, sammansatt af för lag-
kunskap, redlighet och menniskokärlek kända
män, hvilka efter allas öfvertygelse hade till
bufvudsyfte att genom sitt arbete befordra all-
mänt väl och verklig rättvisa. Sannt är, att
detta redan på förhand ingaf ett visst förtro-
ende till kommitteens arbeten. Men ett så-
dant omdöme skulle under den långa tiden
förgått, derest ej detsamma på annat sätt vun-
nit bekräftelse.
Då kommitteens förslag blefvo i tryck för
allmänheten tillgängliga, uttalades af nästan
alla, som deraf tagit närmare kännedom, det
omdöme, att de brister, som man erfarit i gäl-
lande lag, blifvit af kommitteen noga obser-
verade och afhjelpta. Att likväl arbeten af
den omfattning som de ifrågavarande skulle
lemna rum för många anmärkningar var na-
turligt; och att en del af dessa förtjenade af-
seende och föranledde till jemkningar eller för-
ändringar i förslagen, betog icke lagverket dess
värde. De flesta äfvensom de mot principerna
riktade anmärkningar blefvo dock i allmänhet
vid deras besvarande af kommittten veder-
lagda och undanröjda på så välgrundade och
talande skäl, att arbetets kredit endast deri-
genom mera stärktes. Personer, som voro
kända såsom de der icke hyllade de nya lag-
stiftningsåsigterna, hvilka svenska kommitteen
i afseende å brottmålslagen till en del följt,
lemnades någon gång inträde i kommitteen
eller lagberedningen, och sedan de hunnit ar-
beta sig väl in i lagförslagens såväl hufvud-
grunder som detaljstadganden, blefvo dessa le-
damöter icke sällan det nya lagverkets ifriga-
ste försvarare. Afven de som i vissa delar
vidblefvo sina förut hysta åsigter, gillade lik-
väl ofta de väsendtligare hufvudgrunder, hvar-
uppå förslagen voro uppgjorda. Sålunda min-
nas vi, att hr Kammarrådet Theorell, i egen-
skap af ledamot i lagberedningen, instämde i
den mening, att de äldre straffen af spö och
ris samt vatten och bröd icke uppfyllde deras
ändamål, äfvensom hr Theorell, i afseende på
det straffsystem som borde i nya lagen anta-
gas, förklarade, att han ansåge ensamhetsfän-
gelse vara den enda straffart, som borde i alla
grader användas. Då lagberedningen seder-
mera i det förslag till lag om verkställighet
af fängelsestraff, som år 1844 afgafs samt afl
Kongl. Maj:t till Ständerna öfverlemnades,
gjorde den modifikation i det antagna straff-!
systemet, att ensamhetsfängelse skulle tills vi-
dare användas endast då fängelsetiden icke öf-
versteg två år; — var hr Theorell skiljaktig
och fann icke skäl frånträda det vid föregå-
ende bearbetning af strafflagen uppgjorda för-
slag om ensamhetsfängelsels användande i hela
dess vidd, helst anledning icke förekom till tve-
kan om det pensylvaniska eller ensamhetsfän-
gelsets företräde.
På sådant sätt hade till och med frågan om
det nya straffsystemet, som bland alla hufvud-
grunderna var mesta tvifvel underkastad, blif-
vit erkänd äfven af lagreformens icke vänner.
Allmänhetens förtroende till grundiderna för
den nya brottmålslagen vann härpå i styrka,
och hvad angick detaljbestämmelserna, derom
folket icke kunde på förhand taga kännedom,
förlitade det sig ej mindre på deras kunskap,l
skicklighet och redbarhet, som i lagkommit-
teen och beredningen tagit del, än ock på ar-l
betets granskning i konungens högsta domstol
samt inför Kongl. Maj:t i Statsrådet. -— Äfven
der godkändes brottmåls-lagförslaget, och så
viat Ständerna vid 1844 och 1845 års riksdag
hunno företaga pröfning af förslaget, gillade
äfven de hufvudgrunderna för detsamma.
Så var förhållandet med nya brottmålslagen
vid slutet af 1845 års riksdag. Behofvet af
den reform, som härmed afsågs, var af alla er-
kändt samt förslaget till afhjelpände deraf
hade vunnit ej blott allmänhetens bifall, utan
äfven genomgått profvet och blifvit antaget
vid de många granskningar, som deraf skett
på serskilda tider samt af olika personer och
myndigheter. Nationen — vi benämna så den
ojemförligt större pluraliteten — hade alltså
de giltigaste grunder för sitt antagande att
strafflagförslaget och ensamhetsfängelse-syste-
met, som derför låg till grund, voro af värde
och antaglige. Vid sådant förhållande synes
det vara alltför oegentligt att åt intresset för
reformen af brottmålslagarne gifva benämnin-
gen parlisak. De som i förtroende till lag-
förslagets beskaffenhet hoppades på dess fram-
gång, hafva endast väntat sig arbetets sorgfäl-
liga granskning af rikets ständer och i förmo-
dan att äfven de skulle mäkta inse förtjensten
och dugligheten af ett förslag som sakkunnige
godkändt, hafva dessa reformens vänner, så
vidt vi försport, icke vidtagit någon slags åt-
gärd för alt förmå andra lemna sitt bifall till
förslaget eller i ändamål att genomdrifva det-
samma hos rikets ständer. Sådant har icke
ens å andra sidan kunnat uppgifvas. Man
åberopar endast, att personer, som förnekat
strafflagsförslagets värde och antagligheten deraf,
skola af detsammas anhängare blifvit beskyllda
för inskränkthet och parti-intressen, ja, blifvit
snart sagdt -med förakt bemötta. Fastän vi
icke varit vittnen till något sådant mindre för-
dragsamt bemötande, vilja vi för tillfället an-
taga alt några exempel derpå finnas. Om nu
FS. PR a EA