I mörkret trefvande, -han kring sig famlar;
Hans tvångsarbete, utan början, slut, -
På byggandet af eggn graf går ut.
Det djupets slott ej, som ett luftslott, ramlar,
Ty kalkstensmuren, till sin hela längd,
Af lifvets fibrar är igenomträngd.
Ack, se atollens ring — förlofningsringen
Emellan djupets undandolda verld,
Af mörkrets makter i sin afgrund snärd,
Och denna ljusets verld, hvari vi tingen
Så solbeglänsta rundtomkring oss se —
Atollen viger dessa verldarne
Tillsamman med en ring, som blommar
Så underbart uti tropikens sommar.
Jag Pingstön sett — en herrlig segerkrans,
Den skönaste, af mödan nånsin vanns.
Förgäfves ej, j djupets arme söner,
J sträfvaden och muraden er alp;
En outtröttlig flit er stundligt halp
Mot dagen upp — och nu bekröner,
I form af segerns krans, en fager ö
Er äras minnesvård i skummig sjö
Vid Pingstöns sida såg jag Bolabola,
En jätte, härdad uti stormens skola,
Men kring lagunen omkring jättens fot
En palmkrans vexer på korallers rot.
Kring medelpunkten utaf urgraniten,
Som står der skyhög, mossig, väderbiten,
Omkring hvars tinning örnar bygga bon,
Nu slingrar sig en yngre formation,
En leende, ja lefvanue från grunden
Allt upp till kronan uti kokos- lunden.
Föryngringen der vexer år från år,
Men döda klippan, som i midten står
Så hög och trotsig, sjunker ned alltmera
I svällda bolstret af en slammig lera,
Tills efterverlden på atollens ring
Om hennes medelpunkt mins ingenting.
Hur gick det till? — Jo, hör malaijens saga;
En Gud, en fiskande, satt. uppå skyn
Och sänkte kroken under hafvets bryn;
Den fastnade — då börjar Guden draga,
Och palmlund, majsfält lyftes opp;
Men nu! en darrning genom refven lopp —
Den brast — straxt måste klippan stupa,
Den höga, svindlande, ned i det djupa —
Men än atollen i sin fägring står,
Mer fager, bördig ifrån år till år.
L