SUV 5 UP Ul USIUGIvE (1Avb 6 AVI Ny
sem
INTRYCK
af hr professor Lovens föreläsningar.
. I.
Ar icke vattendroppan ock en verld,
Ett furstendöme af det blåa riket,
Der menskoögat, efter upptäckt fiket,
Mång syn har skådat, dess förvåning värd?
Det klotet ock kring egen axel rullar,
Med egna åbor, som kring blåa kullar I
Hvarannan jaga — ty en evig jagt
I droppan drifs, som på hvar jordisk trakt.
Men mensklig synnerf, af naturen danad,
Ej kunde se en verld, ännu ej anad,
Förrn konsten räckte åt naturn sin hand
Och pekade på ett förborgadt land
I sjelfva vattendroppens innandöme,
Af tusen fria väsenden bebodt —
Det var en syn, hvarpå ej förr mairr trott.
In i naturens allra minsta gömma,
Med mikroskopet väpnad, menskans blick,
Den alltutspanande, nu tränga fick.
Hvad lif på en gång blef uti naturen!
Hvad förr var dödt — der tumlade nu djuren
Och sjelfya grandet till en myrstack blef,
Der lif och rörlighet sitt spel bedref.
Den stela jord, hvarpå vi bo och vandra,
Hvarpå vi murade vår fasta borg,
Begynte vandra sjelf; — ett marknadstorg
Der lifvet hvimlade liksom på andra,
Blef jordens djup: i sjelfva flintans famn
Inbäddad låg en fordom liflig hamn;
Och till en kyrkogård, med idel döde
I sina grafvar, blef kritstycket bytt;
Och mullen, skendöd blott, fick lif på nytt,
Så snart sig derpå gjöt en vätskas flöde;
Ty hvarje vätska, hvarje infusion
Blef för en djurverld straxt en bördig zon.
Nåväl! rätt så! — ej lifvet jag förmenar,
Att det sitt rikes fordna gränsestenar
Utflytta må; ty hvarje lifvets vinst
Blir en förlust för skalden allraminst.
Hvad poesi uti naturen låge,
Om uti hvarje ting ett lif man såge,
Om öfverallt man spörja fick dess röst,
Fick höra hjertat slå i stenens bröst!
O, det är skönt att få den tanken tänka,
Att vetenskapen med hvar dag skall länka
Den stora lifvets ked alltmera ut,
Berisligt blifver det till slut,
Att hafvets djup har sina betesmarker,
Der högdjur vandra i korailträds parker,
Och fiskar, hvalar endast ytan fått,
Der de kringsvärma, som insekter blott.
Du tror ej hvilket lif dernere hvimlar,
Från hafvets grund till spetsen af höar våg;
De andar, sväfvande i djupblå himlar —
Du bäfvade, om du dem alla såg.
Du ser, 0 öga, blott hvad ytan hyser —
En hafsorm någon gång sig höjer dit;
Men se i djupens djup — du ryser,
Om du der skåda får hafsormens svit.
Dock, vändom blicken från vidundrens skara
Till lifvets groddfrön, hvilka skönjas bara
Vid konstens verk; legioner kan du se
Med blotta ögat, cj monaderne.
Se understundom hur en eldduk glänser
Så vidt du skåda kan kring hafvets gränser —
Hvar gnista simmar deri, sjelfständig, fri, ,
Med lif och rörelse uti.
Det hela ser du, men dess delar icke —
Så är det ock, hvarhelst vi kring oss blicke,
Vi massan väl, men ej atomen se:
Vet, att atomen är dock lefvande.
Vi skåda ej i lifvets serskildheter;
Kraftyttringarna blott vårt öga mäter;
Det ser blott summan af millioners värf.
För klumpig är hvart menskligt sinnes nerf,
För att monaderna på spåren följa,
För att ertappa deras lätta fjät;
Sin kropp af inteb veta de att hölja
Uti en drägt utaf osynlighet.
Hur mikroskopet än sin synkraft skärper —
Pen hönan likväl aldrig ägget värper
Hvarur en fullård forskning kläckes u
All forskning halflärd blir till tidens slut.
Hvad lifvet är uti dess inre väsen
Och hur dess tysta pulsar slå
I fiberbröstet hos det veka strå,
Från topp till tot uti de minsta gräsen;
Hur infusoriens vilja styra vet
Dess alla lemmar — denna hemlighet
Lär mikroskopet knappast kunna spana,
Blott menskoanden kan det undret ana.
I.
När en gång himlen, herrligt stjernbesådd ,
Sin klara bild i Oceanen sänkte, -
Straxt denna, i sin härmningslusta, tänkte,
AM återge dess bild, fast missförstådd.
Som uppå himlen vandra stjernor klara,
Så hafvet födde ock sjöstjernors skara,
Fast blek och tvinande hon vandrar der,
I natten trefvande, en mörkrets Här.
Constellationen uppå djupet heter
En tropp utaf strålformiga maneter,
Som himlens stjernor med sin fägring tjusa,
så deremot förfäras vi,
Vid blicken af en simmande-Medusa —
Ormlika locken bor det gift uti.
Och i sötvattnet, fastän sött, en bitter,
En giftig Hydra sin vrå dock sitter;
För henne, blott on halftums-miniatyr
Af den Ierneiska, dock hvart väsen skyr.
Hafsanemonen skönt på djupet blommar,
Han lefver vinter om, han lefver sommar;
Han vandrar rörlig kring, sjelfständig, fri,
En purpurblomma — men med djurlif i.
Sjöpennan uppå hafvets botten skrifver
En dikt, som läslig ej för menskan blifver;
Hon lif likväl vet åt sin dikt att ge
Hvad under? — pennan sjelf är lefvande;
Se dig i djupet kring; — hvi blef korallen,
En stum galerslaf, till det straff förfallen,
Att evigt smidas vid sin roddarbänk,