skarpt. Denne satt stum med hufvudet lutadt i han
len... en förfärlig strid föregick i hans själ.
Han visste ej, att han alltifrån sin spädaste barndom
varit omgifven af personer, som hos honom skulle inplanta
vat emot Carl XI och dess ätt, hvilket skedde och måste
ske med yttersta försigtighet, emedan ban ända från sitt
ittonde år varit Ornstedt följaktig.
Vi hörde honom, då han första gången kom till Stock-
olm, harmas öfver reduktionen, ehuru han ej då trodde
sig hafva lidit något af den. Vi hafva sett hans beun.
Iran för hjeltekonungen, som var utan svaghet, utan last:
men vi hatva ock sett, huru denna beundvande kärlek
sifvit vika för inverkningarne af Dittmar och dess ut:
skickade, och huru denna beundran och kärlek icke destc
mindre ånyo upptländes så fort han återkom i Carls, elle
Örnstedts, eller framförallt i den enthusiastiska Elisabeth
närhet. Deraf denna brist på egen öfvertygelse, denna svag
het, detta vankelmod, som så ofta yppade sig i hans karaktär
Och nu, nu tvangs han, att i Carl XI se sin ätts för
störare ; i dess son sin morbrors mördare... Dittmar, son
läste i hans själ, lät det bittra ogräset gro, viss, att de
under hans hand skulle bära frukt.
Jag förbigår åren till tyrannens död, återtog han
,Under denna tid hade iag varit nog lycklig att tvenn
gånger få trycka dig i mina armar. Också använde ja
hvarje timma och stund för din framtida !ycka, du ratt
enda hopp på jorden!
På mina resor träffade jag min svåger, som rådde mi
att vända mig till Zaren. Jag nekade det. Hvad skull
jag, den frie ädlingen, hos en despot? Nej, enväldet skal
störtas, och på dess spillror vår adliga makt åter resa si
till hka böjd med den under Christinas och Carl XI:
minderårighet. Detta var min plan, gillad af de störst
ädlingar här. Af en händelse råkade jag i Sachsen, i si
tet af förra århundradet, ett geheimeråd von Dittmar frå
Österrike, en min slägting, ty din fars mor var en vo
Dittmar. Vi gjorde bekantskap och blefvo snart förtrolig
vänner. Han föreslog mig att följa sig till Konstantinope
dit han skulle resa i sitt hofs ärender. Jag samtyckte,
hopp om en stor handelsvinst, som der stod mig till bud
Vi hade ej tillbringat ett år der, innan pesten utbrö
Begge angrepos vi; jag tillfrisknade, han blef offret. I
stund före sin död lät han kalla mig till sig, sade att he
var den siste af sin ätt, öfverlemnade mig sina dokumei
ter, bad mig föreställa hans person... Du äger då, sat
han, ett namn och behöfver ej frukta att blifva utlever
rad! Efter att hafva lemnat mig underrättelser om å