Vi anse oss destomera berättigade, att här tala
om detta kloka afmätande af hjelpens natur och
vidden af vårt malitäriska deltagande i danska
kriget, som konung Oscars deklaration till preus-
siska hofvet just innefattar en tydlig hänvisning här-
på. Stanna svenskarne verkligen vid hvad denna
primitivdeklaration innefattar, så är utan tvifvel allt
godt; och vi sätta till vår konungs vishet oah mo-
deration fullkomlig lit, att så blir. Det är då huf-
vudsakligen på diplomatisk väg, genom under-
handlingar och konferanser, som tyskarne af oss
böra tillrättavisas.
Detta i fjol. Nu frågas, på hvilken punkt
står saken i år?
Det är bekant, att såväl det danska som ty-
ska partiet åberopar sig på en rätt, som hvar-
dera förklarar så afgjord, så absolut, och tilli-
ka så exklusiv, att ingen jemkning ens får
komma i fråga, och man helt peremtoriskt en-
dast gifver sin motpart nedsättande benämnin-
gar, utan att på minsta vis vilja lyssna till
hans skäl.
I Sverige behöfver man väl icke gå till väga
med en så exalterad fanatism. Man får åt-
minstone begära svar på den enkla frågan:
hvarom strides?
Vet man det verkligen?
Låt höra. År det nu frågan om att stycka
danska riket genom att rycka Slesvig derifrån?
Nej! Ingen påstår, att ej hertigdömena skola
i Danmarks nuvarande regent hafva sin lands-
herre, fortfarande som förut.
Men det ena partiet vill, att Slesvig skall
lyda under Fredrik såsom dansk provins, och
i honom se sin konung; det andra deremot
önskar, alt Slesvig likt Holstein måtte inkor-
poreras i Tyskland och lyda under Fredrik
såsom tyskt hertigdöme, följaktligen i lands-
herren ej se sin konung, utan sin hertig.
Denna fråga är af vigt i tvenne afseenden.
1:o Då den tid inträffar, att en dansk suverän
afgår utan bröstarfvingar, måste Slesvig, i det
förra af nyssanförda tvenne alternativer, jemte
det öfriga Danmark (Jutland och öarne) öfvergå
till den regent, som då blir konung i danska riket;
men skulle i sednare alternativet gå jemte Hol-
stein till något tyskt furstehus och med det-
samma alldeles skiljas från Danmark (såvida icke
— slutligen och eventualiter — genom val el-
ler någon annan händelse äfven danska kronan
vid denStiden komme att falla på samma ty-
ska furstelöfyud som hertigdömena; i hvil-
ket fall slesvigska frågan icke en gång då
blefve i behof af utredande). — 2:o Är qvae-
stionen af vigt, och det redan nu, i och för
Slesvigs administration; enär detta landi förra
alternativet är att styra omedelbart såsom en
annan dansk provins, men i det sednare ad-
ministreras af det s. k. Tyska kansliet i Kö-
penhamn och medelbart handhafves af en Sles-
vigholsteinsk guvernör.
Vid en närmare blick på dessa tvenne punk-
ter, finner man, att den ena (eller sednare)
utgör en inre fråga, hvilken blott och bart
rör Danmarks eget styrelsesätt, och som följ-
aktligen, oaktadt den visserligen är högst an-
gelägen för Danmark att redan nu få afgjord,
dock alldeles icke tillkommer Sverige eller
någon annan makt ått blanda sig uti; den an-
dra (förra), åter, angår utan tvifvel den yttre
politiken och är som sådan vigtig för Sverige,
likasom för hvarje annan af Danmarks nabo-
stater, men endast i en framtid, hvars afläg-
senhet ingen känner. Alt afgöra den saken
nu, är således onödigt; hvarföre om andre be-
haga företaga sig detta onödiga besvär, Sve-
rige dock icke kan hafva skyldighet till sådant.
Den onekliga slutsatsen häraf blir, att Sve-
rige i ingendera af de tvenne anförda omstän-
digheterna, hvarunder Slesvigska frågan endast
är vigtig, har dermed att göra. Hvar och en
lärer tillika begripa, att detta på intet sätt
innebär köld emot Danmark eller våra danska
bröder; enär inblandandet i deras egna inre
angelägenheter — som utgör det ena — alls
icke målle kunna vara dem kärt från hvilket
håll som helst, och undvikandet att lägga sig
i slitandet af en eventuell och nu alldeles onö-
dig framtidstvist — som är det andra — lika
litet måtte kunna anses som bevis på likgil-
tighet från vår sida.
Allt detta nekar egentligen ingen; och min-
sta fråga skulle i vanliga förhållanden ej upp-
stått derom.
Men nu kommer en incidens. Tyskland har
intervenerat i Danmark!
Detta Tysklands infall kan, huru än tyskarne
söka bemantia det genom sin skyldskap till
invånarne i Holstein och en del af Slesvig,
svårligen rättfärdigas ur någondera af de tvenne
nyss omtalade omständigheterna. Men följer
deraf pligt eller eljest bevekande skäl för Sve-
rige, att också intervenera, d. v. s. göra en
kontra-intervention?
Jo, säger man: Sverige har (jemte England,
Ryssland, o. s. v.) pligt härtill såsom medga-
rant al Danska rikets integritet; och derjemte
ganska bevekande skäl till följe af folkens stam-
förvantskap.
Men danska rikets integritet befinner sig icke
hotad genom tyska interventionen (så orätt-
mätig den än är), enär i allt fall både Slesvig
och Holstein nu fortfarande, som förr, skulle
lyda under samma landsherre som Danmark.
Slesvigholsteinska partiet grundar sitt anspråk
på den af danska konungarne (äfven Fredrik
VII) afgifna försäkran om Slesvigs och Hol-
steins oaflåtliga union och administrerande af
en för begge dessa länder gemensam styrelse.
Danskarne säga, att detta ingenting i grunden
betyder, emedan konungen i Danmark varit
absolut suverän och sålunda kunnat ändra
detta eller på nytt sätt förordna om nyssnämnda
administration. Huru än denna statsrättsfråga
anses och slites, har Sverige dock uppen-
bart dermed ingenting att skaffa såsom ga-
rant af Danmarks integritet, emedan denna,
huru frågan afgöres, för närvarande och åt-
minstone till Kon. Fredrik VII:s afgång fort-
far i samma skick som förut. Nationalitets-
skälet återstår; och detta är vil ock den vig-
tisaste punkten. Men härvid måste man taga