killiga familjangelägenheter, dog han... Jag antog hans
delmodiga anbud. Ett visst familjetycke ägde rum oss
mellan, och för att vara så mycket säkrare för upptäckt,
nhöll jag, i egenskap af Dittmar, hos österrikiska rege-
ingen om några års tillåtelse till resor i Orienten. Jag
rhöll den, och efter tvenne års förlopp voro olikheterna
nellan mig och den bortgångne omöjliga att upptäcka. Så
illbringade jag min tid oupphörligt på resor, stundeligen
ysselsatt att samla rikedomar, på det du må kunna upp-
ätta din familjs glans; ty de domäner jag äger under mitt
tagna namn, äro län, och återfalla vid min död till kej-
erliga kronan. Jag hade aldrig emottagit von Dittmars
idelmodiga anbud af hans namn och räntor, om jag der-
ned beröfvat en slägting dess arf... Nu nalkas jag en
nändelse, som ånyo upprifver mitt hjertas sår... Patkull,
len snillrike mannen, som för vår rättvisa sak offrade
möda och lugn, utlevererades af den fege August, till
lenne konung, utan last, utan svaghet, men ock utan
hjerta. Hans rysliga död känner du, men kanhända ej,
att till hans bödel utsågs en i detta handtverk okunnig
bonde... att Carl sjelf, höljd i en kappa, åsåg afrättnin-
sen och gladde sig öfver den otyckliges plågor... att offi-
ceren, som kommenderade exekutionen, och rörd af den
beklagansvärdes marter, lät gifva honom dödshugget, föll i
Carls onåd ... Då denna dödspost och omständigheterna
dervid kommo till min kunskap... då upprepade jag min
hämnde ed... Bernbard! nu äger du din fars öde i dina
händer... ett ord af dig, och jag undergår Patkulls straff.,
Gud! hvilken tanke! utropade Bernhard. Skulle jag
pedkalla döden öfver min far?
Nåväl! då tillhör du vårt förbund!... Svär, att häm-
nas din mördade mor, din till döden med de grymmaste
marter pinade morbror, ditt fädernesland, ditt stånd! ...
Svär — elier förbannar jag den stund jag gef dig lifvet!
Den olycklige, söndersliten i det innersta af sin själ,
eftersade den fruktansvärda ed, hans far förestafvade...
Men knappast voro de sista orden uttalade, innan ban
kände en feberkyla genomila sina lemmar. För ait hemta
mod betraktade han sin mors portrält och påminde sig,
att denna natt varit hennes sista. Den sköna, rena bilden
löste honom ur den trollkrets, fadren dragit omkring ho
nom, och kom honom att betänka den trohetsed han svu-
rit sin konung. En kallsvett bröt fram på hans panna:
han tyckte det svarta rummet dansa omkring sig... en
svindel hotade att kasta honom till jorden -.-- han nödga-
des anlita sina sista krafter för att störta ut och stappla
till sitt hem. - (Forts.)