har härom utgifvit ett par märkvärdiga små skrifter, hvilka dock till en del påstås härröra från H. Maj:t sjelf; åtminstone öfverensstämma de fullkomligt med konungens bekanta meningar och grundsatser. — I Frankfurt har hr Radowiiz tagit plats på yttersta högern och blifvit ansedd som hufvudman och ledare för det ultramontana eller jesuitiska partiet; han har protesterat och röstat emot tyska grundlagen, och gått hand i hand med Österrikes ombud hr v. Schmerling. Nu är han återkallad till Berlin för att blifva minister, antingen för utrikes ärenderna eller kanske som konseljpresident, så framt han ej måhända finner lämpligare att öfverlåta denna hedersplats åt hr v. Bodelschwing elier hr Eichmann. Det berättas här att konungen sedan någon tid tillbaka har tre önskningar, framför alla, på hjertat, nemligen: 1:o återställande af lugn och ordning i den gamla meningen; 2:0 hrr Bodelsehwing och Radowitz såsom ministrar, samt 3:0 återeröfningen af Neufcehatel, hvars afsöndring från Preussens protektorat och fullständiga införlifvande med Schweiz han så mycket mindre kan förgäta, som denna schweizerkantons adel och pietistiska presterskap tills vidare slagit ned sina bopålar i Berlin och Potsdam. Hvad som än må hända framdeles, så vänta vi i alla fall nu genast märkvärdiga ordonanser och kabinettsbeslut. Att ministeren Brandenburg Manteuffel afdankar, åtminstone till en del, torde man kunna taga för gifvet; men ännu vissare att inskränkningar i valen komma att äga rum. Det kan förutsättas att en valcensus kommer att införas, alt tryckpressen och folkets så kallade grundrättigheter komma att strängt bevakas, och att belägringstillståndet skärps ytterligare. Redan talas om infordrandet af alla i enskild ägo befintliga vapen. och detta rykte kommer sannolikt att bekräfta sig, så snart några gatuuppträden gifva förevändning dertill. Det är således illa beskaffadt med våra friheter och vår närmsta framtid; men utseendet är dystrare än verkligheten. Vi stå icke längre ensamma i Preussen: hela Tyskland är numera vid vår sida. I Sachsen, Wärtemberg, Hessen och alla stater i medlersta Tyskland råder icke samma söndring emellan armåen och folket, som hos oss. Ett inbördeskrig rycker oss allt närmare och närmare: ett krig mellan folken å ena sidan, furstarna och deras gunstlingar å den andra; men detta krig är oundvikligt, och efter allt menskligt förstånd kommer det att utfalla till tyska folkets väl. Så mycket är visst, att den stora händelsen i dag väckt mera bestörtning hos vår afskedade kammares höger än venster, och att den sistnämnda tvertom fann sig ganska tillfredsställd dermed, väl vetande huru kraftigt detta steg måste verka till vårt ödes fullbordan. Själen i hela striden mot utbildningen af ett sannt konstitutionelt tillstånd är konungen sjelf, som omöjligen kan begripa den tid hvaruti han lefver; men demokratien vexer jettelikt upp vid sidan af den våldsmakt, som rustar sig att trampa henne till döds; och dessa ministrar, detta hof, denna reaktion föra oss mer och mer brådstörtadt mot upplösningen och republiken, dem de sökt hålla undan, kosta hvad det vill.