en primo tenor, maestron, chormästaren med sing underhafvande, impresarion, librettisten och ett par bipersoner. En opera seria Ettore in Trabisonda skall gifvas, men åtskilliga hinder uppstå mot des: repeterande, förnämligast genom nyckerna hos prima donnan, hvilken förälskat sig i första tenoren och tillika är ytterligt svartsjuk på honom. Detta afhandlas i första akten. I den 2:a bryter stormen löst: prima donnan vill ej sjunga utan betydliga förändr: ngar i partiet, hvartill maestron icke vill beqväma sig, och en svår ruptur uppstår mellan båda. I 3:e akten får maestron foga sig, och den förut afbrutna repetitionen försiggår nu. Hvad man kallar handling finner man här sålunda i ganska ringa mått. Den påbörjade intrigen mellan prima donnan och tenoren fullföljes ej, och stycket innehåller blott temata hvars utveckling och varierande åligga de utförande. Dessa hafva ock enligt ref:s tanka löst sin uppgift på ett ganska lyckligt sätt. Det skelett. som librettisten lemnat, kläda de i friska lefvande former och uppställa ett galleri af lefnadsbilder, hvars naturliga sanning, hvars humor framlocka på tiljorna det dramatiska lif man fåfängt söker i libretten. Man finner här detta slags poesi, hvilkens väsen är för luftigt för att kunna upplösas i begrepp, hvilken ej består i ett sinnrikt bildspråk, i sentimentala situationer, samt derföre ock af mången icke erkännes — och man glömmer för dess skull någon mindre korrekt skala, en eller annan manierad fras. Det sagda gäller egentligen om de 3 personer, som uppbära det hela: m:ll Penco (första sångerskan), hr Galli (maestron) och hr Della Santa (poeten). Uti m:ll Pencos framställning vexla i rik nyansering alla de otaliga nycker, alla lynnen, hvarmed en prima donna assolutissima merendels är så väl utrustad. I duetten med hr Galli utveckla dessa båda. artister alla grader af en äkta sydländsk rabbia: deras ömsesidiga parodiering är lika qvick som fin, och den betänkliga kulminationspunkten, då ögonen sväfva i fara, behandla de med en takt, som aflägsnar hvarje tanka på något anstötligt och gör denna scen till en i sin väg fulländad skildring. Den har ock åtföljts med stormande bifall och de båda artisternas framropande. För öfrigt anmärka vi bland flera lyckade momenter i mill P:s parti blott den scen, då hennes svartsjuka utbryter, hennes briljanta Rondo, som slutar operan m. m. — Hr Galli skildrar med raska, träffande drag i Maestron en gammal, uti konsten att behandla sångarnycker väl bevandrad praktikus. Utom ofvannämnde duett må ock nämnas duetten med hr Della Santa, samt ouvertyr-repetitionen, der han utvecklar en högst underhållande humor; denna roll torde ock knnna räknas till en blend de mest lyckade af denne ypperlige komiker. — Hr Della Santa beträder sällan det komiska området: hans talang är dock mångsidig nog, för att äfven här försäkra honom om det bifall hans allvarsamma roller alltid funnit. fans poet är en underdånig mnullitet, som behöfver alla och nitiskt arbetar på fredens upprätthållande, för att vid en blifvande ruptur ej sjelf få sitta emellan: för öfrigt beredd. till allt, och en nyttig hjelpreda vid sceniska förehafvanden. Hr D.:S. genomför rollen utmärkt väl; hans flesta hufvudmomenter äro emedlertid mindre sjelfständigt framstående punkter, än fastmera verksamma ingredienser i det hela. Hans aria är något för främmande för vår tid; för att göra större effekt. Duetten med br Galli är deremot ett ganska roligt nummer, hvilket ock gifves med en liflighet, som framkallat allmänt bifall och jemväl föranledt sångarnes framropande. Hr Della Santas maskering är ypperlig och vore ensamt värd att se; i denna spindelbeniga figur med de platta dragen har man i sanning svårt att igenkänna den ridderliga gestalt, som i Ernanip så lyckligt representerar Carl den femte. Bland de öfriga medverkande bör hr Caggiati (tenoristen) nämnas med beröm, ehuru han väl kunde lägga något mer rörlighet i rollen. Hans duett (ur opera serian) gifves med mycken ensemble och kraft, ! samt har mottagits med bifall. Hr Ciaffei (kormästaren) har endast ett underordnadt parti, men gifver det så, att det blir en verksam accessoir. I likhet med de öfriga sångarne varierar han med framgång sin roll här och der,-och harangerar sin! kör stundom på svenska, till stor förundran för åhörarne. Andra sångerskans parti tillhör väl just m:ll! Delns fack, men lämpar sig föröfrigt mindre för! henne. Uti terzetten (vid repetitionen) i 3:dje akten fyller hon emedlertid sin plats på ett tillfredsställande sätt. — Vid operans första representation förspordes här och der någon osäkerhet i sången ;! denna olägenhet har dock sedan försvunnit. Musiken är komponerad af Gnecco, som lefde vidi slutet af förra århundradet; den är ej egentligen originell, men innehåller oftast enkla, hjertliga melodier, sådane man finner dem före den Rossiniska perioden. Äfven formbyggnaden är med omsorg behandlad, samt harmonien okonstlad och klar, enligt den tidens sed. Såsom intressanta nummer må nämnas introduktionen, terzetten i 3:dje akten (då da-! merna knäböja), duetten i samma akt mellan hrr Della Santa och. Galli, m:ll Delåns aria m. m. Ouvertyren, som synes oss temligen klen, är lånad ar en opera af Ricci, den qvicka duetten i 2:dra kten mellan m:ll Penco och hr Galli, inlagd af suglielmi, duetten mellan hrr Caggiati.och della Santa är hemtad ur Gabrielle di Vergy af Meradante, och m:ll Pencos rondo vid operans slut ur Beatrice di Tenda. —U— EEE