mm MMMM Mn
I sanning tror jag icke de ha nöjsamt derute... jag
får lof att sel sade han och skyndade ut.
Han åstadkom icke ringa förvirring genom att strax
blanda sig i leken. Han hade ingen stol, och två perso
ner sågo sig således utan plats, i stället för en.
Ja så! ropade kungen; då ska vi leka blindbock )
Alla voro färdiga, det var gifvet.
Carl band sjelf för sina ögon, och nu blef ett förfär
ligt rammel. Det varade ej länge innan han slog armarn
om en person.
Ett svagt rop undföll den, som fängslats af hans fast:
armar.
Hastigt röck han duken från ögonen... det var prin
sessan.
Men i stället alt släppa henne qvarhöll han henne
båda armarne.
Fort! ta i ring! ropade han; fort!
Hastigt var ringen sluten, hvarefter kungen, utan at
tänka på att det var ett fruntimmer, och hans syster
kastade henne ifrån sig, under ett gladt utrop:
Inte vill jag ha nal
Arfprinsen, som såg den fara, hvari hans gemål svälf.
vade att trilla omkull på golfvet, sprang fram, tog emo!
henne, och sade med galanteri:
Men det vill jag!
Knappast kände prinsessan sig på fast fot, innan hor
betraktade sina armar, på hvilka ganska riktigt kung Carls
jernhänder lemnat märken efter sig, och icke ef:er hän-
derna allenast, utan äfven efter armbanden, som han tryckt
djupt in.
Nej, men se hur ers majestät gjort! beklagade sig prin-
sessan, och höll fram sina armar för honom, icke utan all
rösten, som skulle vara skämtsam, gick i moll.
Lappri, lappri, mon coeurl blef den tröst, hon erhöll
Lycka att mon coeur är förmäld! Annars fick mon coeur
vänta tills blånaden gått bort.
Prinsessan ville undvika att försätta Carl i sitt vanliga
allvar, sväljde således sin smärta, och beslöt att fortsätta
leken, fick tag i närmaste figur, och stötte honom ifrån
sig med de orden:
Inte vill jag hn!
Kungen, som verkeligen började bli allvarsam öfver att
han gjort mon coeur illa, lifvades åter till leken af hen-
nes föredöme. Han ställde sig just i posityr att emot-
taga och kasta ifrån sig lekens olycksfogel, då han åter