son hemlig trollmakt hålles fången. Trollmakten var Eliabeths behag. Såsom slägting kunde Regina närma sig och tala vid onom. För Guds skull, Stjernros! stå ej så der, alla menniskor begapa er. Han svarade ej, men en betydelsefull blick på de kungiga antydde Regina, att något förefallit, som ej här kunde mnamnas. Hon trodde då fullt och fast, att hans dystra blick och mulna panna härledde sig från den utmärkta ynnest, hvarmed konungen omfattade Bernhard. Detta högg som ormar i hennes hjerta. Huru skall ej nu Elisabeth yfvas, under det jag... tänkte hon. För att qväfva sin smärta drack hon vin, åt konfektyrer och glacer. För att förödmjuka Bernhard låtsade hon vara vid det briljantaste humör. Och då han med köld isåg alla dessa upptåg, nödgades hon taga hela sin förställningskonst till hjelp, endast för att drägligt kunna fortsätta sin roll. Prinsessan hade åter intagit sin plats; de andra damerna klädde redan ånyo väggarne. Man hade nyss slutat pantleken: Göm ringen, göm ringen, göm den ganska väll Hertigen af Holstein föreslog sin tant en annan, men Ulrika var lika nöjd om pantlekarne, ty huru konstrikt än arfprinsen af Hessen beherrskade sina anletsdrag, så... talade hans blickars lifliga glans, hans kinders djupare rodnad ett språk, som hans gemål ej billigade. Och den gången delades hennes åsigter af många bland herrarne, som hade fästmör eller unga fruar; bland andra af dagens andre hjelte — hertigen var gifvet den förste — Bernhard hade med missnöje sett den eld, som brann i hans durchlauchts kyss på Elisabeths läppar, och som kom henne att rodna af förtrytelse. . Alltså föreslog prinssessan att låna eld,; iy nog var bon säker om sin plats. I ett nu voro stolarne i ordning och damerna skyndade dit. Kavaljererna knutade om; hvem som först skulle låna eld, och knuten föll på bertigen. Han fattade genast eldgaffeln för att göra sin rund. Kungen hade emedlertid, ett par rum innanföre salen, samtalat med några generaler, då det larm, som denna lek medförde, hann till hans öron. Han tystnade och lyssnade. .