ar att jag nyttjar gummans ord --. att jag skulle komm: sällskap med den blifvande drottningen, och att hon ta ade sanning skulle jag märka deraf, att kungen skulle ädda en ung prins från att drunkna, och inte långt efter skulle det bli en regementsförändring ... Gud i himmelen! skrek prinsessan till, skall mir ror dö så snart? och började bittert gråta. Ovilligt runkade Emerentia på hufvudet. Men, min Gud, ers höghet, återtog Regina, det ä) u inte sagdt att hans majestät skall dö i dag eller i mor: son, eller i år eller åt året. Hvad en sådan spågumm: säger, betyder blott att det kan ske inom en tio år, elle: så ... Jag frågade om den prinsen, som kungen räddade skulle bli kung eller regent annars; men det förnekade hon alldeles. Och så vågade jag, efter talet ändå en gån; fallit på sådant, att fråga om ers kongl. höghet ... Nå?n Och nu uppdukade Regina en saga om trofast kärlek lyckligt äktenskap, barn och blomma, att den arma bedå rade prinsessans hjerta hoppade af fröjd. Till belöning åt den fräcka lögnerskan aftog Ulrik; sin egen guldked och lade den om Reginas hals. Men hvad som bevisar att hon var född för att lefv och taga sig fram vid ett hof, var att, när hon och Eme rentia kommo på tu man hand, långt ifrån att söka någo! berömmelse för sin skicklighet, lamenterade hon så öfve nödtvånget att bedraga prinsessan, att Emerentia, med al sin erfarenhet, blef tvehågsen om hvad hon skulle tänka TRETTIOANDRA KAPITLET. Nu voro, eller åtminstone tycktes, alla vara förtjusta Kungen öfver sin systersons räddning, Carl Fredrik öfve den kunglige morbroderns kärlek, Ulrika öfver sina kom mande lyckliga öden, och Fredrik för det han ej vågad annat. Allt är relatift här i verlden. Hvad ville väl Carl XII: fester längst ned i en småstad betyda emot de lysande som tillställas bara af en minister nu för tiden? Och doc stodo Christinehamns borgare högeligen förvånade öfver d många herrligheter de skådade. Så många rum, som råd huset hade råd på, voro eklärerade med kronor i take och lampetter kring väggarne, ja det lyste der hvarend qväll värre än annars sjelfva julafton. Men äfven denna dag af allmän belåtenhet ägde dysti skuggor. Stjernros stod, mörk och sluten, lutad mot e fönsterpost. Han hade utseende af en person, som af ni