DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD ocH KRÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. Friherrmnan Duwald och Regina hade nyss uppstigit i från bordet, och den sednare återvändt till sitt rum, då hon erhöll en biljett, hvilken hon straxt sönderref i små bitar, hvarefter hon sorgfälligt riglade dörren, i det hon för sin kammarjungfru klagade öfver migrain, och tillsade att hon ville vara i ro. Knappast var detta gjordt, innan hon genom en gårderob, hvartill hon sjelf hade nyckeln, skyndade in i baron Duwalds innersta rum, der prins Fredrik kom emot henne. Regine! yttrade han, och fattade hennes hand. Du ser mig så upprörd ut, att Jag nästen åsidosatt alla betänkligheter, för att få träffe dig, och i din sällskap blifve litet trankiliseret. Jag kom hit under sken af att tale med Duwald.n os Men, ers durchlaucht, hvarifrån denna oro? Det är väl att jag åtminstone på ett ställe i verlden icke behöfver bäre mask. Vet du hvad som skett i dag? Att hertigen hållit på att dränka si3. Men ej gjorde det! . Härvid kastade sig Fredrik oroligt 1 soffan. Finner du inte hur lycklig det varit både för honom och mig? — VÄh ja, det kan så tyckas å den ena sidan. 2 höghet! hertigen af Holstein är ju ett så cbetydligt barn, att hans död gör hvarken från eller till. Men tillåt mig fråga ers durchlaucht: hur tar prinsessan händelsen ? På samme sält som jag, Lyckligtvis för denne saks skull, är hon så rädd för sin bror, att hon ej med en halfdragen ande törs låte honom märke sin hat till hertigen. Och han är like rädd för morbrodern, hvarigenom han blir ytterst höfilig mot prinsessen. Ilan vet att han ofelbar skulle vare förlored i kungens ynnest, om han vågede en espibgleri emot mon coeur, och mon coeur sjelf Men, ers a 2 80 A. B. M 1—6, 8—13, 15—17, 20—24, 27—99, 31—34 s7—10, 49, 44—46, 48—50, 52, 55, 56, 58, 59, 62, 6A, 67; 70, 73, 75, 76, 79—81, 83, 86, 29, 92, 93, 95, 98 och ACL.