DE SAMMANSVURNE,
ELLER
MORD ocH KRÖNING. )
ROMAN AF CARL VON ZEIPEL.
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Friherrmnan Duwald och Regina hade nyss uppstigit
i från bordet, och den sednare återvändt till sitt rum, då
hon erhöll en biljett, hvilken hon straxt sönderref i små
bitar, hvarefter hon sorgfälligt riglade dörren, i det hon
för sin kammarjungfru klagade öfver migrain, och tillsade
att hon ville vara i ro.
Knappast var detta gjordt, innan hon genom en går-
derob, hvartill hon sjelf hade nyckeln, skyndade in i ba-
ron Duwalds innersta rum, der prins Fredrik kom emot
henne.
Regine! yttrade han, och fattade hennes hand. Du
ser mig så upprörd ut, att Jag nästen åsidosatt alla betänklig-
heter, för att få träffe dig, och i din sällskap blifve litet
trankiliseret. Jag kom hit under sken af att tale med
Duwald.n os
Men, ers durchlaucht, hvarifrån denna oro?
Det är väl att jag åtminstone på ett ställe i verlden
icke behöfver bäre mask. Vet du hvad som skett i dag?
Att hertigen hållit på att dränka si3.
Men ej gjorde det! .
Härvid kastade sig Fredrik oroligt 1 soffan.
Finner du inte hur lycklig det varit både för honom
och mig?
— VÄh ja, det kan så tyckas å den ena sidan. 2
höghet! hertigen af Holstein är ju ett så cbetydligt barn,
att hans död gör hvarken från eller till. Men tillåt mig
fråga ers durchlaucht: hur tar prinsessan händelsen ?
På samme sält som jag, Lyckligtvis för denne saks
skull, är hon så rädd för sin bror, att hon ej med en
halfdragen ande törs låte honom märke sin hat till her-
tigen. Och han är like rädd för morbrodern, hvarigenom
han blir ytterst höfilig mot prinsessen. Ilan vet att han
ofelbar skulle vare förlored i kungens ynnest, om han vå-
gede en espibgleri emot mon coeur, och mon coeur sjelf
Men, ers
a
2 80 A. B. M 1—6, 8—13, 15—17, 20—24, 27—99, 31—34
s7—10, 49, 44—46, 48—50, 52, 55, 56, 58, 59, 62, 6A, 67;
70, 73, 75, 76, 79—81, 83, 86, 29, 92, 93, 95, 98 och ACL.