VÅRSÅNG PÅ FÖRSTA MAJ.
När våren ler från himmel blå,
När lärkorna på fälten slå,
Och alla bäckar strömma,
Då längtar jag från stadens qvalm
Till skuggan under lind och alm
Att vinterns köld förglömma.
Så herrligt susar skog och lund,
Så glädtigt sjunger ö och sund,
Så vänligt hviskar vågen:
Kom ut till vårens fest, kom ut!
Naturens fröjder kom och njut,
Slå sorgen bort ur hågen!
Du stadens son, som vintern om
Har släpat på din börda, kom;
Du trötta sällskapsbroder,
Du ensling med förfruset bröst,
Kom ut och hör naturens röst
Och kän igen din moder.
Se hur hon skön och herrlig står
I drägten af den gröna vår
Med perledagg på kinden;
Hör hur hon manar: kom, o kom,
Mitt vilsna barn till mig vänd om;
Jag ropar dig med vinden.
Jag lockar m d hvar fågels röst,
Med echos sång ur klippans bröst,
Jag vinkar dig bland träden:
Kom hvila dig på blomsterbädd
Och drick dig frisk vid källans brädd
Och lyss på mina qväden!
Jag skänker frid, jag skänker ro
t dem som i min lustgård bo,
Jag skänker fröjd och sånger;
Och när till hvila dagen går,
Här faller endast daggens tår,
Men ingen tår af änger.
Mitt lif är lugnt, som stjernans är;
På ytan storra jag stundom bär,
Men djupt uti mitt hjerta
Der väller fram en evig frid,
Der rasar ingen nyckfull strid,
Der dväljes ingen smärta.
Natur, den som ditt språk förstår,
Han enslig ej på jorden går,
Ej lycka honom tryter,
Han dåras ej af verldens larm
Och friden i sin friska barm
Han ej mot kronor byter.
Herman Sätherberg.