eJampla undantag härifrån, att befordringssyste Imet, ej mindre än flere andra omständighete gifva anledning till det omdömet, att en be tydlig frontförändring bakåt inträffat. En för i modan som i militäriskt hänseende redan vin ner en stor sanningsenlighet, då man blott be Itraktar den 62-årige chefen för landtförsvars Idepartementet såsom politisk person och icke känner andra utmärkande antecedentia hos ho nom som sådan, än hans uppträdande vid 184( lårs riksdag emot förminskningen å första huf. I vudtitelns anslag. Ibland de af mig åberopade undantag vil jag här endast nämna tvenne, tillräckliga som jag tror för giltigheten af hvad jag anfört. ) Som man vet finnas vid lifgardet till häst fyra sqvadroner) följande oflicerare på stat, nemligen 1 öfverste, 2 majorer, 4 ryttmästare, 1 regementsqvartermästare, 1 adjutant, 4 förste löjtnanter, 4 andre löjtnanter och 4 underlöjtnanter. Går man likväl till rangrullan, så finner man i verkligheten 5 ryttmästare, hvartill helt nyligen kommit ytterligare en (grefve Björnstjerna), således 2:ne ryttmästare öfver stat. Hvad kan anledningen vara till ett dylikt i hög grad oformligt förhållande, utan motstycke vid något annat regemente inom armåen, då man undantager fotgardesregementerne? Kunna väl gardets officerare beklaga sig öfver någon långsammare befordran än den öfriga armäten? Vid lifgardet till häst bar icke längesedan en ryttmästare befordrats till major — om lyckan är god öfverste inom årets slut — under det, ibland kavalleriets 47 sqvadronschefer, icke mindre än 43 äro äldre officerare än han. Framför den sist blifne ryttmästaren voro likaledes, ibland kavalleriets 47 förste löjtnanter, icke mindre än 40, hvilka före honom blifvit officerare. För den förstnämndes befordran kan dock sägas att den skett till -fyllande af en befattning på stat, men för den sednares kan deremot ingen antaglig anledning anföras, utan qvarstår, som det enda antagliga skälet härtill, en allt mer och mer tydlig åtrå att, till hvad pris som helst, omhulda den högre aristokratiens guldgossar, besynnerligt nog nästan alla tillhörande den Hartmansdorffska falangen på riddarhuset. Ar likväl detta politiskt rätt? Ar det rättvist mot den öfriga armåten, då gardet, besynnerligt nog, under närvarande förhållanden har sig tillerkändt ett rangföreträde, som berättigar dess officerare att taga befäl och räkna tur framför armåens officerare af samma grad, och i följd hvaraf det förhållande inträffar med den sednast utnämnde ryttmästaren, att han tager befäl och beräknar tur framför ej mindre än 20 ryttmästare af armeen, som voro officerare redan då han föddes? Ar slutligen en dylik befordran rättvis mot yngre kamrater vid regementet, då tjenstgöringen derigenom, om ej de jure åtminstone de facto, upphör i den lägre grad hvarest lön åtnjutes, hvarigenom åter i sistnämnde grad ett färre antal sinsemellan måste dela de göromål som för ett större äro afsedda? En annan, i mer än ett afseende karakteristisk befordran har äfven nyligen inom armåeen inträffat; en kavalleriofficer, hr grefve Gyldenstolpe, har nemligen blifvit befordrad till öfverste för ett infanteri-regemente, Svea lifgardet — en händelse, som troligen icke underlåtit att hos hvarje med förhållandena någorunda förtrogen person uppväcka förundran. Skulle det möjligen vara afsigten hos den närvarande styrelsen att återföra hvad som under len så kallade gamla goda tiden egde rum, att söra en del af de beställningar, hvilkas tillsättningar uteslutande bero på godtycket, till monopolium för vissa adliga slägter? Ifrågavarande befordran kan åtminstone gifva anledning till en dylik förmodan. Den står il. yfrigt, enligt min uppfattning af så väl grundagen som ämnet tillhörande författningar, i strid med desamma. 288 regeringsformen säser: oKonungen fäste vid alla befordringar afseende endast å den sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på dess börd. Icke kan väl nu en kavalleri-officer, han må soml sådan vara än så skicklig och hederlig till sinj karakter — något som ingalunda betviflas vara allet med grefve Gyldenstolpe — anses ega förtjenst och skicklighet såsom infanteri-officer, ännu mer såsom chef för ett infanteriregemente, framför sistnämnde vapens samtlige majorer? Nej, måste jag härtill svara, ty motsatsen skulle innebära ett tillmäle, hvilket utan öfverdrift vore både orättvist och klandervärdt. Jäfvas nu icke detta svaromål, så blir deraf följden, att grefve Gyldenstolpes befordran till öfverste vid Svea lifgardet står i strid med 28 3 regeringsformen. Vilkoren för att vid armeen i första officersgraden få tjenstgöra, äro i gradpasserings-föreskrifterna bestämda olika för infanteriet och för kavalleriet, och böra ifven vara det, med hänseende till olikheten mellan dessa båda vapen. Huru vill man nu förklara, att en person, som ej en gång uppfyllt de för tjenstgöring vid regementet såsom underlöjtnant föreskrifna vilkor, likväl vid detsamma erhållit chefsplatsen ? I sammanhang med föregående vill jag ej förbigå att vidröra ett här gängse rykte om en befordran, som säges vara mycket ifrågasatt, nemligen att löjtnanten på stat vid Svea lifgardet, kaptenen i regementet, grefve Sandels skulle befordras till överstelöjtnant och förste major vid Nerikes regemente. Betänker man den mångåriga och praktiska handlägg-. ning af ämnet som erfordras, om man någorlunda skall kunna reda sig uti indelningsverkets intrasslade förhållanden och alla dithörande författningar, och att det är på förste majoren vid hvarje indelt regemente, som så mycket i detta afseende beror, så vore, oberäknadt innehållet af 12 mom. 51 8 tjenstgöringsreglementet, en öfverfl. ttning från en subaltero-befattning vid ett värfvadt regemente direkte till förste major vid ett indelt, en lika abnorm tilldragelse, som näst förut omnämnde befordran. Skulle rvktet besannas, så finge