eJampla undantag härifrån, att befordringssyste
Imet, ej mindre än flere andra omständighete
gifva anledning till det omdömet, att en be
tydlig frontförändring bakåt inträffat. En för
i modan som i militäriskt hänseende redan vin
ner en stor sanningsenlighet, då man blott be
Itraktar den 62-årige chefen för landtförsvars
Idepartementet såsom politisk person och icke
känner andra utmärkande antecedentia hos ho
nom som sådan, än hans uppträdande vid 184(
lårs riksdag emot förminskningen å första huf.
I vudtitelns anslag.
Ibland de af mig åberopade undantag vil
jag här endast nämna tvenne, tillräckliga som
jag tror för giltigheten af hvad jag anfört.
) Som man vet finnas vid lifgardet till häst
fyra sqvadroner) följande oflicerare på stat,
nemligen 1 öfverste, 2 majorer, 4 ryttmästare,
1 regementsqvartermästare, 1 adjutant, 4 för-
ste löjtnanter, 4 andre löjtnanter och 4 under-
löjtnanter. Går man likväl till rangrullan, så
finner man i verkligheten 5 ryttmästare, hvar-
till helt nyligen kommit ytterligare en (grefve
Björnstjerna), således 2:ne ryttmästare öfver
stat. Hvad kan anledningen vara till ett dy-
likt i hög grad oformligt förhållande, utan
motstycke vid något annat regemente inom ar-
måen, då man undantager fotgardesregemen-
terne? Kunna väl gardets officerare beklaga sig
öfver någon långsammare befordran än den öf-
riga armäten? Vid lifgardet till häst bar icke
längesedan en ryttmästare befordrats till ma-
jor — om lyckan är god öfverste inom årets
slut — under det, ibland kavalleriets 47 sqva-
dronschefer, icke mindre än 43 äro äldre of-
ficerare än han. Framför den sist blifne rytt-
mästaren voro likaledes, ibland kavalleriets 47
förste löjtnanter, icke mindre än 40, hvilka
före honom blifvit officerare. För den först-
nämndes befordran kan dock sägas att den skett
till -fyllande af en befattning på stat, men för
den sednares kan deremot ingen antaglig an-
ledning anföras, utan qvarstår, som det enda
antagliga skälet härtill, en allt mer och mer
tydlig åtrå att, till hvad pris som helst, om-
hulda den högre aristokratiens guldgossar, be-
synnerligt nog nästan alla tillhörande den Hart-
mansdorffska falangen på riddarhuset. Ar lik-
väl detta politiskt rätt? Ar det rättvist mot
den öfriga armåten, då gardet, besynnerligt nog,
under närvarande förhållanden har sig tiller-
kändt ett rangföreträde, som berättigar dess
officerare att taga befäl och räkna tur framför
armåens officerare af samma grad, och i följd
hvaraf det förhållande inträffar med den sed-
nast utnämnde ryttmästaren, att han tager be-
fäl och beräknar tur framför ej mindre än 20
ryttmästare af armeen, som voro officerare re-
dan då han föddes? Ar slutligen en dylik be-
fordran rättvis mot yngre kamrater vid rege-
mentet, då tjenstgöringen derigenom, om ej de
jure åtminstone de facto, upphör i den lägre
grad hvarest lön åtnjutes, hvarigenom åter i
sistnämnde grad ett färre antal sinsemellan
måste dela de göromål som för ett större äro
afsedda?
En annan, i mer än ett afseende karakteri-
stisk befordran har äfven nyligen inom armåeen
inträffat; en kavalleriofficer, hr grefve Gylden-
stolpe, har nemligen blifvit befordrad till öf-
verste för ett infanteri-regemente, Svea lifgar-
det — en händelse, som troligen icke under-
låtit att hos hvarje med förhållandena någor-
unda förtrogen person uppväcka förundran.
Skulle det möjligen vara afsigten hos den när-
varande styrelsen att återföra hvad som under
len så kallade gamla goda tiden egde rum, att
söra en del af de beställningar, hvilkas till-
sättningar uteslutande bero på godtycket, till
monopolium för vissa adliga slägter? Ifråga-
varande befordran kan åtminstone gifva an-
ledning till en dylik förmodan. Den står il.
yfrigt, enligt min uppfattning af så väl grund-
agen som ämnet tillhörande författningar, i
strid med desamma. 288 regeringsformen sä-
ser: oKonungen fäste vid alla befordringar af-
seende endast å den sökandes förtjenst och
skicklighet, men icke på dess börd. Icke
kan väl nu en kavalleri-officer, han må soml
sådan vara än så skicklig och hederlig till sinj
karakter — något som ingalunda betviflas vara
allet med grefve Gyldenstolpe — anses ega
förtjenst och skicklighet såsom infanteri-offi-
cer, ännu mer såsom chef för ett infanteri-
regemente, framför sistnämnde vapens samtlige
majorer? Nej, måste jag härtill svara, ty mot-
satsen skulle innebära ett tillmäle, hvilket utan
öfverdrift vore både orättvist och klandervärdt.
Jäfvas nu icke detta svaromål, så blir deraf
följden, att grefve Gyldenstolpes befordran till
öfverste vid Svea lifgardet står i strid med 28
3 regeringsformen. Vilkoren för att vid ar-
meen i första officersgraden få tjenstgöra, äro
i gradpasserings-föreskrifterna bestämda olika
för infanteriet och för kavalleriet, och böra
ifven vara det, med hänseende till olikheten
mellan dessa båda vapen. Huru vill man nu
förklara, att en person, som ej en gång upp-
fyllt de för tjenstgöring vid regementet såsom
underlöjtnant föreskrifna vilkor, likväl vid det-
samma erhållit chefsplatsen ?
I sammanhang med föregående vill jag ej
förbigå att vidröra ett här gängse rykte om
en befordran, som säges vara mycket ifråga-
satt, nemligen att löjtnanten på stat vid Svea
lifgardet, kaptenen i regementet, grefve San-
dels skulle befordras till överstelöjtnant och
förste major vid Nerikes regemente. Betänker
man den mångåriga och praktiska handlägg-.
ning af ämnet som erfordras, om man någor-
lunda skall kunna reda sig uti indelningsver-
kets intrasslade förhållanden och alla dithö-
rande författningar, och att det är på förste
majoren vid hvarje indelt regemente, som så
mycket i detta afseende beror, så vore, obe-
räknadt innehållet af 12 mom. 51 8 tjenstgö-
ringsreglementet, en öfverfl. ttning från en sub-
altero-befattning vid ett värfvadt regemente
direkte till förste major vid ett indelt, en lika
abnorm tilldragelse, som näst förut omnämnde
befordran. Skulle rvktet besannas, så finge