deraf; och slutligen att denna skiljaktighet äfven skall styrkas af särskilda bestämmelser för arfföljden angående Slesvig, afvikande från dem som gälla för det närbelägna Jutland och de öfriga danska länderna. Detta är i största sammandrag Slesvig-Holsteinarnes påstående, hvartill de lägga det ännu ytterligare, att då Holstein blifvit upptaget : Tyska förbundet med danska regeringens eget begifvande, så eger det äfven att fordra skydd af detta förbund emot allt intrång på de försäkringar från Danmarks sida om båda hertigdömenas fortfarande inre förening, hvilka det betraktar såsom grundvalen för sin politiska existens; samt yrkar på denna grund, att sakerna skola återställas i samma skick, som före konung Fredrik VII:s kungörelse i Februari 1848 om Siesvigs skiljande från Holstein, hvilket de anse som en statskupp, rättfärdigande deras motstånd intill dess denna förordning återkallas. Danskarne åter å sin sida hafva en helt annan utgångspunkt. De säga: det är godt och väl, att 1460 års bref existerat; men detta bref kan icke hafva en sådan betydelse som Slesvig-Holsteinarne förmena. Slesvig har ursprungligen haft en dansk befolkning, och har det ännu till en högst betydlig del. År 1720, när hertigen af Oldenburg afträdde en del af Slesvig till konungen af Danmark, garanterades denna besittning för framtiden af flera bland de stora makterna, och denna garanti förbjuder, att Slesvig någonsin skall kunna, genom en olikhet i arfföljd, skiljas från Danmark, samt måste såsom politisk handling betyda mera än en försäkran, gifven af enväldiga konungar utan danska folkets hörande, och som blott har afseende på ordnandet af hertigdömenas inre angelägenheter. Slesvigarne kunna följaktligen inför den politiska statsrätten icke betraktas annorlunda än såsom konungens af Danmark undersåter; och hvarje försök att göra andra rättigheter gällande anses såsom ett uppror emot en laglig suverän. Vi vilja icke nu företaga oss att söka afgöra hvilketdera af dessa anspråk är det rättvisaste; men man har tydligt sett, att de å hvar sin sida betraktas såsom heliga och okränkbara. Under sådana förhållanden är äfven gilvet, att styrkans makt väl för en tid kan med sitt öfverväldigande bringa den ena parten till tystnad, men aldrig lösa sjelfva tvistefrågan, som vid första tillfälle ånyo kommer att gifva sig luft. Hurudan blir då för närvarande utsigten i afseende på resultaterna af stridens fortsättande? Ingen annan, än af ett blodigt sönderslitande, som kommer att föda af sig ett hat för generationer. Tyskarne skola troligen gå att utarma Jutland med sin öfverlägsna armdå, medan Danmark med sin sjöstyrka förstör handeln uti de tyska sjöhamnarne, utan att man derföre på någondera sidan närmar sig målet; och inom Slesvig sjelft händer det, att en fader eller broder står i ledet af den Slesvig-Holsteinska hären, medan sonen eller den andra brodern befinner sig i den danska, så att sjelfva familjebanden slitas och de när-l. maste anförvandter gå att slagta hvarandra. Det hela blir med ett ord, i följd af sakens invecklade skick och den på båda sidor rådande halsstarrigheten att icke vilja göra några medgifvanden, en af de ohyggligaste blodsdramer, som den nyare historien har att uppvisa. Vi fråga: är det då icke tid att söka skilja de kämpande och förbjuda stridens fortsättning? Att frågan är af den svårlösta egenskap som nyss nämndes, dervm kan intet tvifvel återstå, då man sett att de främmande makterna dragit sig tillbaka, sedan en bemedling icke blef antagen på de grunder, som England genom lord Palmerstons kabinett föreslog, nemligen att slesvigska folket skulle få fredligt höras och hertigdömet Slesvig delas, med en gräns som i det närmaste kunde åtskilja den tyska och danska delen afinvånarne, samt den ena delen förenas med Holstein, och den andra såsom dansk provins läggas till Jutland. — Enligt hvad man sistl. år trodde sig veta, ville Preussen då acceptera denna bemedlingsgrund, men Danmark vägrade gå in derpå, äfvensom det fiendtliga slesvig-holsteinska partiet satte sig deremot. Det är likväl mer än sannolikt, att om en sådan vägran icke försports ifrån Danmarks sida emot detta, såsom det synes, enda billiga och verkställbara förslag, om icke det ultra-skandinaviska partiet sträckt sina anspråk äfven till den tyska delen af Slesvig ända till Eidern, så hade Tyskland återkallat sitt understöd; hertigdömenas ensamt hade då varit af ringa betydelse, och striden redan i detta ögonblick kunnat vara tilländabragt, hvilket nu beklagligen icke är förhållandet. Ar det då skäl att tro, det någon annan grund för frågans lösning hädanefter skall kunna utfinnas? Visar sig ens den ringaste skymt af hopp dertill; och måste man icke antaga, att endast passionens blindhet drifver till fortsättande af krigets fasor, utan annan frukt än båda ländernas slutliga totala utarmande. Man känner den starka opinionsmakt, som redan utan afseende på ifrågavarande strid gjort sig gällande hos Tyskarne att erhålla en flotta i Östersjön; och de bemödanden, som redan i detta afseende blifvit gjorda, ådagalägga, att det icke skall dröja länge, innan Tyskland äfven har en flotta. Om det nu äfven skulle lyckas Danmark att uppbringa och konfiskera alla tyska handelsfartyg i Östersjön, samt, genom sin öfvervigt på hafvet, utdraga striden ett år till eller mera, kan snoan väl föreställa sig något annat, än att i samma mån detta lidande för den tyska handeln skulle blifva långvarigare, i samma mån skall äfven Tyskland taga sin revanche så snart det kan, utan att dock under tiden hafva förmått sätta sig i besittning af Slesvig? Sådant är i korthet det föreställningssätt vi nafva om denna sak. Det kan möjligen vara oriktigt; men vi hafve ansett oss böra öppet iittala det vid en tidpunkt. då känelan af del